Kulturkanonen: Vi fick aldrig vara mediehoror

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

MEDIEHORA. Tack vare popstjärnan Little Jinder fick Ulf Lundell sällskap i hatet mot det sponsrade mediesamhälle som lurar barn och förgiftar kulturjournalistiken, noterar Fredrik Virtanen i årets första jättelånga genomgång av det makalösa svenska kultursideseländet. Själv missade han chansen att bli mediehora.

De unga säger att 90-talet är tillbaka.
Det händer med jämna mellanrum.
Men det finns en avvikelse som gör all skillnad i världen – sponsringen.
Den fanns inte way back then.

Kristofer Anderson med välgjord make-up skrev i Aftonbladet att det ”blivit ballt att ’jobba med media’” igen. Han menade då som reklamare knuten till Love Bonniers pr-byrå 500 Stockholm och samtidigt med uppdrag för Expressen, Göteborgs-Posten, P3 och Cyklopernas land på SVT.

Ingen sådan korruption fanns tillgänglig för oss som var barn på 90-talet eller tidigare. Det ansågs förödande för publikens förtroende.

Det är för jävla orättvist. Man kunde möjligen få 50 spänns rabatt på en Boutique Sportif-tisha som gjorde reklam för Stadsmissionen. Men ingen vuxen på en redaktion skulle någonsin släppa in tröjan.

Lika etiskt omöjligt hade det varit på Håkan Jaenssons och Anders Paulruds kultursidor att göra reklam för en egen produkt, en podcast, eller berömma en mediegeggkompis på Flamman för hans stiliga utseende, som Hipster-Kristofer gör i sin AB-text 2024.  

Way back when var sponsring bara för giganter, som Tomas Ledin. Och Robert Gustafssons fulöl

90-talets sms-samhälle saknade sprickor där ljuset kunde komma in. Och det där gammeldaxa regelverket hade den magiska fördelen att anklagelser om den djupa kotterikorruption som Hipster-Kristofer, som värsta isbergs-Hemingway blottlägger så transparent i bisatserna, enkelt kunde avfärdas som bittra bönders paranoia och okunniga konspirationsteorier. Allmogens mediekritiker som gjorde det ödesdigra misstaget att beskriva Stureplan och Södermalm som ens ungefärligen same same gegga kunde enkelt tillrättavisas med en ironisk suck, ”men kul att du spelar, Mister Koll”.

Vi fick inte chansen att mediehora

Way back when var sponsring bara för giganter, som Tomas Ledin. Och Robert Gustafssons fulöl. Ett och annat JC-rockband hånades sönder och samman. Men en trivial medieperson med spons fanns inte. Fanns inte. Fanns inte. Kan ni fatta?

På 2010-talet blev sedan möjligheterna att hora även för icke-konstnärer så till synes obegränsade att den tidens up and coming medienarcissisister, de som så sent som en generation tidigare skulle blivit journalister, inte bara såg horeriet som accepterat – mediehora blev drömyrket! Att vara reklampelare på Instagram och ha den allra mest sponsrade podden blev att vara tidens Karl Gerhard.

Det är själva fan att vi som var mediebarn på 90-talet inte fick den möjligheten.

 Vägrar vara mediehora

Selloutfrågan aktualiserades och gick i spinn tack vare Little Jinders senaste wild & crazy-härliga text i Expressen, om att hon börjat jobba på kontor istället för att sälja sig som generationskamraterna. Den träffade rätt i samtidens popkultur (obs bara den, popkulturen, ingen sponsrar Teater Tribunalen eller trikådans till darkwave, bara skräpet får spons).

Jinders vittnesmål gav vänstern ett gyllene tillfälle att starta en stafett på detta tema som annars bara Ulf Lundell fortsatt orka hata, som den ständigt uppströmssimmande Don Quijote-lax han är. I ett fall lyckades kommerskritiken ta sig ändå in i borgarpressens mörkblå hjärta, i form av Killinggängets Andres Lokko som i Svenska Dagbladet konstaterade att I dag har inte ens SVT sellout-principer.

Vänstern hade således en häpnadsväckande stark vecka. Kanske eftersom det är januari och inte mycket folkpartistiskt händer

Den fryntlige rödgardisten Johannes Klenell skrev Det är inte bara Little Jinder som känner sig misslyckad i selloutsverige, som i sin tur var en fortsättning på Andreas Siotis Klart Edvin Törnblom hellre blir rik på sponsorer än är fattig idealist i samma tidning, Arbetet.

Vänstern hade således en häpnadsväckande stark vecka. Kanske eftersom det är januari och inte mycket folkpartistiskt händer.

Som av en händelse, så slumpmässig att vilken tv-detektiv som helst förstått att det inte kunde vara slumpen (”det är aldrig slumpen”), passade Dagens Nyheter på att sparka ut tidningens hårt högervridna kolumnistalibi Alice Teodorescu Måwe på grund av just näringslivsspons.

Det skulle bli tomt i spalterna och tv-sofforna om andra medier följde DN:s exempel.

Dörrarna har slagits igen i nyllet på kultureliten

FÖRSTÅS är den kommersiella korruptionen inte ett problem för den främst drabbade kundkretsen, alltså barn- och ungdom. Lider gör vi gamla människor födda på 70-talet, vi som är helt jävla passé, vi som ser att kommersen slagit igen dörrarna rakt i nyllet på den kulturelit som brukade diskutera konstnärlig kvalitet och konstnärliga val utan att göra årslistor som utgick från verk på Stadsteaterns stora scen, Guldbaggegalan, Augustpriset, Podtoppen och Netflix.

The kids will be alright, Percy. Eftersom de inte ens begriper att de inte kan lita på något de möter i poddar, på Instagram eller i TV4:s eller SVT:s perfekt stylade influerarpaneler så kommer de klara sig gott: barnen går behagligt ovetande rakt genom elden med fickorna fulla av fejkekologiska H&M-bitcoins, mot en ljus framtid som försäljare av AI-specialiserade cloud-tjänster.

Bonusmaterial

Sådär. Krönikan är slut. Resten är bonusmaterial. Men jag vill gärna nämna några riktigt bra texter, faktiskt även dom från vänster, eller vänsterfolkpartisterna, vilket under normala veckor är en bristvara i klass med U-235 till världens kärnkraftverk. Var det en apart liknelse? Kanske.

Ett krig alla slutat klicka på

Frida Stranne i Aftonbladet, äntligen, breddar mediernas ensidigt välmenande Ukrainahejarklackande med en väsentlig fördjupning av det kalla postkrigets realiteter, en värld som inte liknar den värld som det liberala medielandskapet, inte minst på SVT, målar upp dagarna i ända. En text som hade försatt skribenten i Putinkramarklister på X-Twitter om herrhögern bara förstått vad hon skrev. 

Möjligen kommer några av de renodlat marknadsliberala tidningarna invända eftersom här ändå finns en ny vinkel på ett fruktansvärt krig alla slutat klicka på. En sur notis i Svenska Dagbladet förstås, men kanske möjligen även DN:s stränga duktighetsminister Amanda Sokolonicki. Om ledaravdelningens chef nu inte låter sig hindras av att tidningens storskäggige tv-maestro Johan Croneman ett flertal gånger anmält samma opassande fördjupningskrav på krigsrapporteringen som Frida Stranne och för detta förstås utnämnts till landsförrädare samt rysk agent på svenska X.

Är ett krig ett godkänt undantag från pressetik?

Den frågan är intressant och är värd en metauppföljning: Är ett krig ett godkänt undantag från pressetik? Är det okej att medier hejar på den goda sidan eftersom det basala faktiskt är tydligt, att Ryssland ägnar sig åt ett olagligt anfallskrig?

Det självklara svaret (nej) är inte så självklart som man kan tro.  Krig mellan stater är ingen intellektuell övning. Krig handlar om döden och världskartan.

Det tog flera år för Aftonbladet att våga publicera den där Frida Stranne-texten. Det hade kunnat bli en intressant diskussion. Men redan ett dygn efter publicering var texten gömd långt, långt ner på sidan.  Det är trots allt ännu högst opassande att kritisera Nato och problematisera västs track record.

”En lång rad viktiga röster har tystnat eftersom de inte orkar eller vågar utsätta sig för de drev som uppstår om man inte följer strömmen”, skriver Frida Stranne och där fångade hon tiden.

Två små grejor

Två små grejor innan den avslutande rekommendationen slår dig hårt i ansiktet:

  1. Essy Klingberg essade vad som måste betraktas som ett scoop för en kultursida genom att dra klänningen av Fröken Snusk i Svenska Dagbladet. Tydligen var jag inte ensam om att undra vem, utan en kvartsdunk hembränt i magen någon enstaka fredagskväll streamar Rid mig som en dalahäst på Spotify. Och det visar sig att åtminstone Spotify verkar anse att det främst är botar i typ Mikronesien. Så nu får de inte vara på Spottan längre.

Detta borde ställa till bekymmer för Melodifestivalen men kommer förstås inte att göra det. Kan SVT fylla sofforna med sponsrade journalister kan de ännu mer problemfritt boka in ett band vars framgångar är fejkade. Hur skulle SVT kunna tävla mot de kommersiella kanalerna utan att vara kommersiella? Det fattar ju vem som helst, it’s the economy, stupid!

Kritiken som kommer är i vanlig ordning bara något för SVT att hantera, inte att lyssna på. Det kommer strax ändå en ny skandal. Det är bara popkultur.

Medalj för Mest Krystade Liknelse På En Kultursida Ever går till Björn Wiman

2. Medalj för Mest Krystade Liknelse På En Kultursida Ever går till Björn Wiman! De svenska Teslapappornas reträtt från fjällen är som Karl XII:s likfärd, skriver han skummande av skojfriskma.

Ja, det är han, han som är chef för DN Kultur. Det kanske låter konstigt för er som aldrig läser DN och som fått bilden av de malliga bara ägnar sig åt klimatsmart uppfostran, Netflix senaste undergångsfilm och Adlibris topp-10-lista över litterär litteratur, men det är inte riktigt så. DN försöker vara roliga rätt ofta, och i synnerhet kan Wiman gå i Expressenbarndom och få feeling då och då, som när han snubblat över ordet Teslapappor. Då går det sådär.

Valet mellan mediehora och kontorsjobb

Avslutningsvis då, äntligen:
Ian Buruma skriver galet bra i Sydsvenskan. Han fångar rasfrågans komplexitet i USA på liten yta i Störtandet av rektorerna säger något om den ändrade synen på judar i USA. Om hur den amerikanska högern numera är lika cancelsugen som den amerikanska vänstern och han gör samtidigt poängen att Harvards sparkade rektor Claudine Gay näppeligen varit lika intellektuell om frågan i kongressen gällt utplåning av svarta istället för utplåning av judar, samtidigt som han konstaterar att frågan var fel ställd och att Gay åsnelikt gick i fällan.

Sådant skarpsynt ägnar sig gamla New York Review of Books-chefredaktörer åt medan Kristofer Anderson kläggar Leonidas Aretakis heta looks och Amie Bramme Sey gör reklam för ännu en hårfön medan Little Jinder sliter på kontor för att hålla huvudet högt.

 Vi ses snart igen!

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

KULTURKANONEN: Året med finkultur eller gravida tacopar

Kulturterminen går mot sitt slut, det är strax sommarlov. Fredrik Virtanen skulle summera året men fastnade i självhat och funderingar kring den klena tillväxten på finkulturkrigarnas tidningssidor.

KULTURKANONEN: Du kränker mig med betyget 4 av 5!

Virtanen skriver om samtidens hejdlösa kommersialisering av kulturen.

Kulturkanonen: jaktsäsong på troll och genier

Medan de borgerliga lyxvänstermänniskorna i finmedia blåst att kulturkriget är över – och vunnet! – har trollfabrikerna i lugn och ro kunnat äckla ut de sista vänsterrösterna och vinna samhällsdebatten, rapporterar Fredrik Virtanen från Kalla Faktas wallraffande och kulturtanternas hetsjakt på genier.

KULTURKANONEN: N-ordet exploderar – igen

N-ordet, nazister, äckliga K-ord – det har på många vis varit otrevliga veckor i det trygga svenska kulturkriget, rapporterar Fredrik Virtanen från ett 90-tal som plötsligt kommit tillbaka.