KULTURKANONEN: Klasskamp hahaaahaa jag dööööör så omodernt

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Jan Myrdal begravdes under tystnad från en vänster som inte finns. Migrän kan vara en kreativ kanon. DN attackerar AB och Expressen. Detta och mycket mer festligt i Fredrik Virtanens pedagogiska recension av rikets mellanskiktsintellektuella kultursidor.

Dagens Nyheter gavs exklusiv ensamrätt att lansera karaktärsmordet på den nyligen avlidne vänstertjocksmockikonen Jan Myrdal, som blev osannolikt gammal med tanke på allt rödvin som vänstern trattade i sig på 60-talet. Mästaren var 93 när han avled i oktober 2020.

Malena Rydell inledde med en såväl historisk som enastående intervju med sonen Janken Myrdal, och i förrgår kom en smärtsam recension av De hemliga breven, utgiven på Albert Bonniers förlag, signerad tidigare kulturchefen Maria Schottenius: Boken med breven mellan Jan Myrdal och hans föräldrar är dynamit.

Ensidigheten i den här massiva liberala boklanseringen skaver som en korv i sandpapper

Kalle Lind på Bonnierkollegan Sydsvenskan skrev sedan förstås samma sak och Ulrika Kärnborg på Bonnierkollegan Expressen skrev förstås samma sak. Det är nämligen dags att slutligen plocka ner den där Myrdal, att hamra in den sista spiken i kistfanskapet. Och det var säkrast att vänta tills både han och vänstern var inte bara döda utan även begravna.

Ensidigheten i den här massiva liberala boklanseringen skaver som en korv i sandpapper. Nog hade Jan Myrdal tolkningsföreträde i detta familjeärende i 40 år, men det är ynkedom att breven inte publicerades medan han levde – och varför gjorde de inte det? För att Jan Myrdal inte ville se dem i offentligheten eftersom de var skämmiga. Men varför bry sig om vad han tyckte? All sekretess var rimligen redan riven av honom själv. Myrdal hade fått tåla det med all rätt.

Nu slipper man lämpligt nog bekymret med hans replik och möjligen även det trassliga i en offentlig ursäkt från den vanartige sonen till Alva och Gunnar.

Jan Myrdal förtalade och beljög sina föräldrar sossefolkhemsarkitekterna och särskilt Alva. Men är det förtal och lögn i en roman? Om detta tvistar de lärde; Myrdal var pionjär inom autofiktionen. Någon god far var han inte. Och han betedde sig som den borgarbrat han faktiskt var, gnällde på mamma efter pengar och bostäder. Och han offentliggjorde många aparta och keffa åsikter – allt detta är välkänt bland mellanskiktsintellektuella.

Men Myrdal hade också rätt, ofta till och med. Men här ska hela babyn spolas ner med det berömda badvattnet.

Att denna postuma slakt helt oemotsagd får genomföras av Bonniers olika grenar, vars liberalistiska borgerlighet han i 60 år ständigt låg i hätsk konflikt med, är ett katastrofbetyg till åsiktslandskapet i Sverige i allmänhet och diversifieringen på de sex stora vänster- eller högerliberala kultursidorna i synnerhet.

Aftonbladet Kultur, där Jan Myrdal skrev under 50 år, har ännu inte sagt pip.
Ingen lojalitet där inte.

Johan Hilton, som nyligen flyttade från DN till GP, sammanfattar hur Sveriges mest dominerande intellektuell under andra halvan av 1900-talet, en ikon i den tiden, ska minnas i den liberala historieskrivningen:

”Själv har jag i större delen av mitt liv skytt Jan Myrdal. Lagom till att jag blev vuxen och en förhoppningsvis någorlunda intellektuell varelse hade han stelnat till en vänsterauktoritär, stollig och gravt homofobisk kuriositet, någon som försvarade Pol Pot, hyllade diktatorer och motiverade sin urtida syn på samkönade relationer med ofrivilligt komiska texter om grupponani.”

The times they are a-changing, Myrdal är slutligen dödad, kapitalismen vann, miljön är snart totalförstörd och vänstern är i bästa fall folkpartister under beteckningen socialdemokrater

Det hade varit spännande om vänstern åtminstone försökte ha några invändningar mot folkpartipressens bombmatta mot Mästarens vandel. Men var skulle den vänstern finnas? Kanske kan man möjligen tänka att Jan Guillou är kvar och orkar höja en lans, vi får se nästa söndag. (Var ÄR ens Åsa Linderborg?) Eller kan den i veckan prisbelönta kritikern Valerie Kyeyune Backström, som i filmen La Société du Spectacle om de franska situationisterna, helt frankt uppmanar biobesökarna att ”återta produktionsmedlen” möjligen få ordet? Nä, hon är på Expressen och Expressen gillar olika åsikter på redaktionen så länge de inte även rödfläckar spalterna.

Sammanfattning: The times they are a-changing, Myrdal är slutligen dödad, kapitalismen vann, miljön är snart totalförstörd och vänstern är i bästa fall folkpartister under beteckningen socialdemokrater.

Klasskamp? KLASSKAMP? Hahahahaaaaaaaaaaaaaa, jag döööööööööööööör så jävla omodernt!
Alla blir vi marknadens tarmtomtar.
Ajöken.

Som av en händelse dundrar DN lite lågmält mot Aftonbladets förvirring och nyfolklighet. Malin Ullgren förklarar (jag har som sagt inte fattat riktigt) vad litteraturredaktören orerat om i artikelserien ”Rasmus Landström skriver långt om vad han planerar att göra” (obs, det där är Ullgrens mening, inklusive den onödiga kursiveringen, även om den låter som typisk Kulturkanonenmening) och det är som jag nog misstänkte: nivellering!

Ullgren skriver fint, mycket fint, om det höga värdet av seriös litteraturkritik och om ett lands stora mainstreamtidningars ansvar för den demokratiska dialogen med samma lands kulturarbetare, även om de varken lyckas sälja böcker eller klick till tidningen.

Det är åtminstone vad jag hoppas att hon skriver. Malin Ullgren skriver definitivt  ”den svenska litteraturen har oftast bara svensk kritik att få svar ifrån och därför väljer vi den först” och det hoppas vi fortsätter att vara sant inte bara på DN utan även på Expressen, GP, Sydsvenskan och schibstedska AB-kollegan Svenska Dagbladet, även om förstås ingen tidning kan vara lika mallig som den malliga morgontidningen även när den malliga morgontidningen är mallig på det braiga sättet.

Att Aftonbladet tydligen då (än är det som Ullgren påpekar blott ordväder och munläder) väljer en lantligare väg är samtidigt inte mycket att säga om. Året är 2023, populismen frodas, kommersialismen har aldrig varit vildare – varför skulle inte Bladet, som om någon glömt det är en kvällstidning, försöka få en bit av den smarriga sockerkakan?

Dock. Schibsteds aktieägare bör alldeles säkert avvakta med att slå upp champagnen; fuck art, let’s dance har aldrig fungerat på en kultursida och inget nytt har hänt under solen i det avseendet.

Vi ger experimentet ett par år, sedan sitter vi där igen med en 5000 tecken lång analys av nån skankig jävla amfetaminpoet framför läsglasögonen.

DET HÄR ÄR ROLIGARE. Det lilla bildbylinebråket. DN-basen Björn Wiman bråkar roligt mot den busiga lillebrodern i Nu suddar Expressen bort sina medarbetares sura miner, om Expressens nya lite goare bildbylines. Och faktiskt inte bara roligt, han noterar också med ett rejält inslag av salt ett ”inverterat förhållande mellan tidningens mallighet och redaktionsmedlemmarnas mundering. Slafsiga sandaler på The Times, strikta slipsar på The Sun etcetera.” (Du bör alltså vara orolig när en journalist är uppklädd. Då pysslar hen antagligen med tabloidtrash.)

Den glada halmhatten Victor Malm gjorde då ett scoop och avslöjade att det faktiskt fanns en tid då Björn Wiman inte var mallig, han rent av log så stort och gulligt att babyfettet guppade.

Som slutknorr på denna replikväxling kan Kulturkanonen meddela att Björn Wimans passage om inverterad klädkod var struken i pappersversionen. En klipsk redigerare hade väl noterat att passagen om inverterad klädkod var rätt som gliring mot Thomas Mattsson då, men skaver svårt mot Wimans texttes och Expressens bylinemysifiering nu.

Dessutom, vi som varit med ett tag vet precis hur detta kommer sluta: En vacker dag byter Victor Malm våningsplan i DN/Expressen-skrapan och byter samtidigt persona. All den tillbakalutade humor han en gång var känd för försvinner tillbaks in i Björn Wiman, som därmed ges nåden att slippa DN-oket och bli en gladlynt pensionär.

Vi har alla våra roller att spela.
Och cirklar att sluta.

Mer Expressen: Sara Lidman blandade bröstmjölk i bullarna, skriver Ulrika Knutson och plötsligt började jag känna mig som en kannibal. Och ovan nämnde Nymalmen skriver om en bok jag precis just nu själv läser, eller snarare just lagt ifrån mig på grund av för många nya utgångar. Närapå varje mening har begåvats med en egen utgång och jag KLARADE INTE AV DET trots att meningarna i sig var mycket fina meningar. Victor Malm är nu inte så banal och ytlig som jag, han är 12 år, doktor och mycket djup och hans läsning av samma bok – han ”älskar” den – får mig att rodnande lägga tillbaka den överst i boktraven bredvid sängen. Här är en läxa till Sveriges självupptagna författare skriver Nymalmarn om Richard Swartz Loppmarknad och vad man kan säga om man vill vara kritisk är att Malm inte lyder sig eget mantra om textlängd här.

Men han är Chefen.
Chefen får lite fler tecken att leka med än arbetarsvinen.

För övrigt är Richard Swartz brorsa till den utomordentligt trevliga Eva Swartz Grimaldi. Jag skulle kunna ta reda på om han är storebror eller lillebror men du, jag har inte tiiiid som Kent Andersson uttryckte saken i Göta Kanal.

Nej, jag lovar, jag är icke köpt av borgarpressens smutsiga kapitalistslantar utan det är helt enkelt så att Expressen är bra denna vecka och sådant kan icke förtigas. Pleijel kan ha svaret på livets stora gåta skriver Gunilla Brodrej och i Zorn var inte bara kåt – han var ytlig sågar Lyra Ekström Lindbäck tidningens tidigare kulturchef Per Svensson så hårt (”nerlusad av korrfel, en samling bråte, kollapsar, rörig”) att redaktören fick två skäl att snabbt som attan låsa in den bakom betalvägg: kåt rubrik, ledsen Per Svensson.

Vad som verkligen saknades i Getingen, dock, var en direktrapport från Jens Liljestrands lyxiga höstlovsresa. Har pengarna tagit slut? I skrivande stund verkar det så illa. Det verkar som att han tvingades stanna vid köksbordet där familjen läste en handbok för unga. Inte ett öga torrt när han famlar efter tröst, påstår att det är en ”otippat rolig och rogivande handbok för hela familjen”.

Visst, Jens, säkert, men inte riktigt ändå väl som Zermatt eller Sälen?

(Liljestrands dyra skollovsresvanor reddes ut i Att ta fakta till en kultursida är som att ta med sig pistolen till ett knivbråk redan i april.)

Aftonbladet fokuserar i vanlig ordning på politik och är noga med att ge utrymme åt olika sidors lidanden. Vice president Eric Rosén skriver viktigt Historiens dom räddar inga barns liv i Gaza nu  och Willy Silberstein skriver viktigt Jag varnas för att visa mig öppet som jude.

Bra.
Inte bra: AB behöver sluta med den konstiga banderollflärpen som ligger i varenda bild, herregud. Vad gör den där? Varför?

Den består huvudsakligen av en röd platta. På den röda plattan står ordet kultur i vitt och Aftonbladet i svartgult (loggan). Ser inte klokt ut.

Märkningen ÄR dock toppen för alla läsare som skulle till rosa Sportbladet och hamnade fel. Men saknas gör då till exempel en grafisk pil, omgärdad av budskapet ”klicka HÄR om du skulle till rosa Sportbladet, klicka HÄR om du skulle till rosa Sportbladet klicka HÄR om du skulle till rosa Sportbladet.”

Apropå Hamas-Israel: Det är SINDSSYGT att Göran Rosenberg avpolletterats som krönikör i God morgon världen i P1 just precis nu. Helt galet. Gör om, gör rätt, ta in Rosenberg!

Det lustiga är att ingen recensent brytt sig om vem som är Jan Emanuels spökskrivare

I Svenska Dagbladet gör Fredrik Sjöberg den sista men första väsentliga och den tveklöst elegantaste recensionen av ett muskelbergs självbiografi i Jan Emanuels underdog­mentalitet sitter djupt. Sjöberg tar boktexten på allvar och vässar blyertspennan. Och i ett fint teamwork polerar en redaktör en redan lysande mening till guld i en puff: ”Hamnade inte i dåligt sällskap, det dåliga sällskapet var han själv.”

Det lustiga är att ingen recensent brytt sig om vem som är Jan Emanuels spökskrivare. Eftersom Fredrik Sjöberg nämner ”en språkdräkt som kan få självaste Björn Ranelid att låta som en hämmad kronofogdeassistent från Sävsjö” kan vi gissa på Pascal Engman och Camilla Läckberg. Men ännu mer på deras litterärt bevandrade deckarkollega, den erkände spökskrivaren Klas Ekman. Jag sätter två miljoner kronor på Klas Ekman.

I Göteborgs-Posten skriver min enda vän Roland Poirier Martinsson, höger-Roland ofta kallad för tydlighets skull, att Skjutningarna beror inte på vapenlagarna. Detta apropå att epidemin med masskjutningar i USA lär nå 700 stycken (!) i år om kurvan inte plötsligt mattas av.

”Gemensamt för dåden är också att de följs av en rituell debatt. Jag låter Arvid Åhlund (DN, 27/10) representera Europa och den amerikanska vänstern: Strängare vapenlagar löser problemet. Att driva igenom sådana vore en smal sak utan vapenlobbyn. Vad som krävs är därför politiker som inte låter sig korrumperas. Problemet är att det inte stämmer,” skriver därpå Roland som om han faktiskt satt inne på ett objektivt svar, ja rent av facit. Underbart paddigt, underbart!

Problemet är att Roland har fel. Men argumentationen är ändå ett fint kåseri om själslivet hos en amerikansk republikan, dock från en svunnen tid, bara sisådär tio år sedan men ändå ack så obsolet idag.

En genomrutten president – visst är det ”kul” att man nu i Donald Trump-samtiden kan sakna en krigsförbrytare som George W Bush vid spakarna? – och allting var förändrat i Grand Old Party och därmed i USA.

I Sydsvenska Dagbladet fanns mycket nice, till exempel Torbjörn Flygts utsökt utsökta anmälan/essä om Celia Svedhems migränbok Det mörka rummet under den saftiga rubriken Det här är fördelarna med den elaka huvudvärken – en kreativ kanon.

Men eftersom utrymmet snart är slut nöjer vi oss med Maria G Franckes analys av Viaplays och Mark Levengoods geniala koncept att intervjua kändisar och publicera när de dött.

Att det tydligen inte blev kanonbra med giganten Lasse Berghagen är en annan sak. Fler chanser kommer, om man säger så.

Precis, eftersom alla till sist ska dö.
Men inte du, inte nu.
Vi ses nästa fredag!

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

Kulturkanonen: jaktsäsong på troll och genier

Medan de borgerliga lyxvänstermänniskorna i finmedia blåst att kulturkriget är över – och vunnet! – har trollfabrikerna i lugn och ro kunnat äckla ut de sista vänsterrösterna och vinna samhällsdebatten, rapporterar Fredrik Virtanen från Kalla Faktas wallraffande och kulturtanternas hetsjakt på genier.

KULTURKANONEN: N-ordet exploderar – igen

N-ordet, nazister, äckliga K-ord – det har på många vis varit otrevliga veckor i det trygga svenska kulturkriget, rapporterar Fredrik Virtanen från ett 90-tal som plötsligt kommit tillbaka.

KULTURKANONEN: Orka peta hål på barbariets populistkissblåsa

Att killarna tävlade om att starkast och tydligast ta avstånd från tv-serien Succession piggade upp en dyster vecka, rapporterar Fredrik Virtanen.

KULTURKANONEN: Det var ingen ensam galning, det var hela Stockholm

Häxprocessen mot Benny Fredriksson skärskådades, liksom det helvetiska hr-byråkratsamhälle som förföljer hyggliga arbetare, rapporterar Fredrik Virtanen från kulturmaffians påskägg.