Lena Andersson plockade fram miniräknaren, Excelarket och kaloritabellen. Gissa vad som hände sen? Uppfriskande, dömer Fredrik Virtanen i veckans genomgång av den svårartat förutsägbara kulturdebatten i ankdammen vi älskar: Sverige.

Havregrynsgate var nästan, men bara nästan, för mycket för min arma hjärna.
Tyckonomin slog årshögstarekord, nära all time high, enligt SEB:s prognoser kommer det röra sig om mellan 250 och 350 miljoner mediekronor innan debattens första våg ens är över. Totalt kan kalaset landa på åsikter värda en halv miljard, och då är inte Ring P1 inräknat, bedömer Swedbank.

Allt tack vare Lena Andersson.

Först några ord om Lena: Det finns bara en Lena Andersson, medan det finns hundra Irena Pozar och tolv Daniel Swedin. Numera skriver Lena A i Svenska Dagbladet. Varför? Jo. I protest sa hon upp sig från DN-krönikorna efter att Peter Wolodarski tillsatt Greta Thunberg som DN-chef för en dag. Lena A valde således att i runda slängar halvera sin läsekrets, och minska antalet kulturelitsläsare med i samma runda slängar 90 procent. Över en princip. Oklart vilken.

Jag blir sur varje helg hon inte skriver i Svenska Dagbladet. Ibland håller jag med, ibland inte, ibland begriper jag inte vad hon pratar om. Som megaliberal kan hon svinga åt vilket konstigt håll som helst. Hon påminner på det viset om salig Annette Kullenberg.

Nu sa det bara Slurp! Efter månader och åter månader av meningslös sörja och krystade kärleksförklaringar till oläsbara böcker och teaterpremiärer sa det Slurp! Äntligen politik!

(Parentes här: Det finns förstås en anledning, förutom ointresse för konst, till att kultursidor mer och mer blivit ledarsidor: Politik väcker känslor! Politik engagerar! Politik ger klick! Politik ger lästid! Konst är förvisso viktigare, mer bestående, det vet vi, men klicken, lästiden och penningen som skickas till Norge är trots allt viktigast av allt.)

I samma sekund jag läst färdigt Lena Anderssons spektakulära krönika, det var en ljummen lördagsförmiddag, med den brutalt folkföraktande – men konkreta – rubriken ”Hungrar barnen är det föräldrarnas fel” såg jag allting framför mig, som värsta oraklet. Exakt hur det skulle bli, vilka som skulle tycka vad, säga vad, och vilket satans liv det skulle bli.

I stora drag blev det som väntat: Vänsteraporna fick något att illrött, grönt och ljusblått att känslopjunkigt uppröras över. Högeraporna fick något att mörkblått och självupplevt rationellt applådera.

Obs, notera: Inte högerpolitikerna. Högerpolitikerna fattade att det här är ruggigt känsliga grejor, särskilt efter allt falukorvsviftande och bensinprisgnälleri och ”Sverige har blivit dyrt” under valrörelsen. Barnen. Det här är så känsligt att nästa val kan förloras. Här är lätt att verka totalt hjärtlös.

Egentligen var det bara Hanif Bali som var Hanif Bali. Som före detta M-politiker vågade han visa uppskattning till hjärtlösheten och spinna vidare på denna underbara straffspark till alla som älskar förakt mot värdelösa men främst ändå, måste man väl erkänna, värnlösa arbetare, missbrukare, psyksjuka, arbetslösa och andra varelser som tydligen röker mentholcigg, enligt Hanif Balis tweet i frågan.

Sedan kom förstås support från Balis kompis, han den där superbisarre M-token i halvnorr, vad heter han, jag minns inte men han är rolig och magiskt knasig i huvudet, lite som Kalle Sändare. Beckman? Ja Lars Beckman! Han är blond, han är tjock, han är konstig. Han och Bali kan vara samma person. Åtminstone dricker de samma punsch.

Medan övriga högerpolitiker låg lägre än en sjunken båt kunde de ständigt sluggande högertwittrarna inte sluta älska Lena Anderssons spektakulära krönika medan vänstern svarade med indignation och okväden mot Lena A. Det tog faktiskt inte mer än tio minuter innan Andersson allmänt demoniserades och hennes människosyn ifrågasattes av vänstertwitter. De kallade Lena dum och ond istället för att argumentera. Lär de sig aldrig? Har de glömt hur det gick att sätta rassestämpel i pannan på rasister? Det funkade illa. Att kalla folk fula ord är stämplande och funkar dåligt och hör för övrigt Leninismen till.

S-politikerna Karin Pettersson och Annika Strandhäll twittrade således i samma anda som sin statsminister Magdalena Andersson, som sa att Lena Anderssons text var ”föraktfull”. (Nej, de är inte släkt, de delar bara efternamn.)

Karin P: ”Det är så coolt med högerdebattörer som tycker att Lena Anderssons människofientliga, gymnasiala dravel är bra för att det ’alltid väcker debatt’”. Annika S: ”Vad hände med dina värderingar Lena Andersson? När tappade du både empati och perspektiv.”

Allt detta samtidigt som högertwitter var aktiva på ett sätt som bara kan beskrivas som hyper, en nivå man annars endast ser när Djurgården möter AIK i fotboll.

Lena sket sannerligen i det blå skåpet. Och det tror jag hon stormtrivdes med. Hon älskar, tror jag, den där kylig-intellektuell-personan och kanske älskade hon även att ösas ner med all denna skit. Lena A verkar ha ett psyke av järn. Och att hon beundras av folk hon lågaktar tror jag också hon kan leva med. Man rår inte för sina fans.

De mest episka raderna i krönnen löd:
”En femkilossäck med ris kostar 170 kronor. Den innehåller dryga 17 000 kalorier. Dagsbehovet för en vuxen utan motion är 2 000.”
”Havregryn har det närmast ofattbart låga priset åtta kronor för 2 000 kalorier. En normalportion gröt kostar 70 öre, sockret att strö på 20 öre.”
”Hunger är ett ord med reell betydelse. Svält är ett ohyggligt tillstånd. Men att inte ha råd med hämtpizza, halvfabrikat och frysta färdigrätter ska inte beskrivas som att barnen hungrar. Att sakna grundläggande kunskaper om matlagning är något annat än att inte ha råd med mat.”

Kolumnen hade två ärenden: Att ge kostråd förstås, och attackera oppositionen, främst S, för att den tjatar om att barnen äter massor av skolmat på fredag för att stå sig över helgen och en massa på måndag eftersom de ”svultit” hela helgen. Lena undrade om det verkligen kunde vara så att ett helt folkhem, som S byggt upp, kunnat raseras av Tidölaget på bara åtta månader. Då var det inget vidare bygge, tänker man.

Hon hade nog tänkt att skriva mer på den vinkeln men hon blev så jävla förtjust i att räkna kalorier och kronor och fylla i sitt Excelark att hon glömde bort lingvistikfrågan och lämnade oss med en bitter eftersmak av förakt för den obildade underklassen. Om den blåbruna regeringen ägde Lenas klarsynta mod skulle de förbjuda medborgarna i förorten att reproducera sig innan de kan rabbla kostcirkeln som ett rinnande vatten.

Först ut att svara var Ann Heberlein, Nej, fattiga är inte sämre i SvD. En alldeles utmärkt text. Inkännande. Från höger. Vanligare blev sedan att Lena dammades på från medievänstern på ett sätt som inget dammats på från medievänstern sedan…, ja sedan Benny Fredriksson.

Samhället är större än Lena Anderssons förakt av Eric Rosén i Bladet räcker fint att läsa, den argumenterar mycket snyggt och mest i sak. Lena Andersson åkallar sin inre Margret Thatcher av Kristina Lindquist i DN var också en kanonreplik.

Det räcker kanske så?

Ja det räcker så. Det bara pågick och pågick och pågår och pågår.

*

Allt detta inträffade samtidigt som Göteborgs främsta statsvetare, Henrik Ekengren Oscarsson och Sören Holmberg, rapporterade att valets största väljarström gick från Moderaterna till Sverigedemokraterna, cirka 80 000 personer. Men det brydde sig ingen om.

Allt vara bara Lena, Lena, Lena. Och sedan Tina.

Tina Turner meddelades död, 83 år gammal, i onsdagskväll och redan efter ett par timmar hade Anna ”Blixten” Gullberg på Expressen fått ut Hennes fuck you till Ike – den största revanchen, en text så bra att man undrar om den låg och väntade på att rocksoulikonen skulle dö.

*

I övrigt från veckan: GP:s kulturchef Johan Hilton avslöjar i nyhetsbrevet att han har gift sig med en trädgårdsmästare. Så äkta. Sådana godbitar gillar vi. Det privata är inte det personliga, eller tvärtom. Läsvärde.

*

Rättelse: Den östgotiske cykelentusiasten Joel Halldorf heter just så, inte något annat. Hall+Dorf, okej?

*
Artikelserien De ungas högersväng, av den eminente Marcus Bornlid Lesseur (bra namn, tror jag, nä, jo, nä, jag vet inte) var annars veckans läsning och jag gissar att det kommer mer. Jag trodde Bornlid Lesseur arbetade på DN men tydligen är det Aftonbladet som äger det där ytterst rika namnet Bornlid Lesseur för närvarande.

*

Vidare måste vi konstatera att det var roligt att Ola Andersson i DN totalslaktade Eric Schüldts kunskaper om arkitektur i Önskan om arkitektur i ’gammal stil’ är en förolämpning. Mer sånt! Mer gräl!

*

Till sist. Jag hade, kanske, fel. Åtminstone Dagens Nyheter gav Ulf Lundell en riktig, kanske den riktigaste, recensenten, trots trenden. Ulf Lundell fortsatt kolsvart, skrev DN:s Jonas Thente som alltid är mycket essig när han lyckas slita sig från dataspelen. Även på Expressen skrevs det mycket väl, av Anna Hellgren, Därför står inte Ulf Lundell ut med sin publik. Men ETC har just fått en 90-talsironiker som chef, basisten Martin Aagård, så således städslades en annan 90-talsironiker, esten Andres Lokko, till uppdraget. Tyvärr har jag inget inlogg till Lundell kan till slut bli kär i någon med läsglasögon men vi räknar väl med att det är ironiskt?

*

Det var allt, tack för idag. Till sist, som Lena Andersson brukar säga medan hon blastar Bruce Springsteens Hungry heart så att det skallrar i hela orten: Ge inte den fattige en fisk, ge honom ett metspö.

Ps. Professor Mårten Schultz ”vill ha en tydlig transparensredovisning i en not – ’Jag känner Jan Guillou från…’” och det är en bra idé men tyvärr ogörbart. Snarare bör alla läsare av Kulturkanonen räkna med att jag känner alla jag skriver om, särskilt dem jag är elak mot. Ds.