kulturkanonen: Kulturbossarna plockar lågt hängande frukt

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Att sträcka sig högt upp efter päronen tar tid och är besvärligt, så vi slår väl in ännu en öppen dörr, allihopa? Fredrik Virtanen nagelfar återigen rikets kultursidor och hittar – tada – samma åsikter överallt och matsedlar som borde varit mackor.

Kalla mig barnslig, kalla mig oppositionsneurotiker, kalla mig Jim, men när alla tycker samma sak drabbas jag alltid av en tung och märklig doft från mediedestillatorn. Luktar inte päronbrännvinet… finkel?

Vad kan Karin Pettersson, Lisa Irenius, Victor Malm, Johan Hilton och Björn Wimans proxy Elsa Kugelberg ha gemensamt?
(Förutom, förstås, att alla är folkpartister.)

Exakt!
De älskar lågt hängande frukt.
De är alldeles tokiga i skiten.

Nå, vem gör inte det, egentligen. Det är bråttom. Gymmet. Man har bord på Prinsen. Den där långa äppelplockaren ligger någonstans oklart var i källaren och är rätt bökig att hantera och päronen på marken är vått soggiga, så det är väl klart mer praktiskt att plocka de päron som hänger i näshöjd?

Och mina damer och herrar, det gjorde kulturbossarna även denna vecka. De gick i gemensam sak var för sig, starka, stolta, modiga. De drog på sig den där riddardräkten de köpt på fyllan under medeltidsveckan i Visby under någon av alla dessa ljuvliga kultursomrar på ön och svingade sig upp på den vita hingsten, de höjde lansen, de drog svärdet och gick till anfall mot –
Chalmers tekniska högskola.
I Göteborg!

Annars kan det ju för fan bli som i Sovjet

Chalmers tekniska högskola i Göteborg beslutade nämligen i Hamas-Palestina-eftervattnet att förbjuda politiska manifestationer.

Inte nog med det, utbildningsminister Mats Persson (L) berömde initiativet.

Det är inte ens lågt hängande frukt, det är frukt som attackerar och inte bara tigger om att slukas utan även kräver minst en slentrianartikel om universiteten som historisk plats för protest, uppror, debatt, diskussion, dispyt, rödvin. Annars kan det ju för fan bli som i Sovjet.

Det tog en kvart så randade Malm. En kvart senare Hilton. Och som ett brev på posten, free your mind and your ass will follow, i veckobreven sparkade därpå kollegorna upp samma vidöppna dörr.
Men…
Stopp här. Mats Persson har en poäng. Han säger:
– Vi älskar yttrandefriheten, och man har rätt att demonstrera och manifestera åsikter. Samtidigt ska universitet vara universitet främst, det vill säga fokusera på utbildning och forskning och inte vara en arena för politiska kampanjer eller pamfletter. Det är viktigt att stå  upp för det, inte minst i dessa tider där det blir mycket polariserat.

Inte ett öga torrt och varför inte. En problematisk åsikt på de åsiktsälskande kultursidorna som teoretiskt är skitpro att tycka olika men i praktiken sjunger sweet sweet love, vi är så lyckliga tillsammans i LO och SAF, men icke alls orimlig i v e r k l i g h e t e n.

Det finns andra värden, lika viktiga, möjligen viktigare i vissa lägen, än yttrandefrihet och rätten till studiestörande högskolebråk och den friska debattens olidliga lätthet och den underbara mångfalden av bisarra åsikter. Annars kan det ju bli som i Sovjet.

Men Mats Persson har en poäng. Framför allt är han politiker. Han har inte råd att plocka billig frukt. Han har ansvar för Sverige, på riktigt.

Och, tänk nu efter, medborgare, detta gäller teknologer. Teknologer. De skruvar på chips, krymper halvledare, bygger vår episka framtid, försöker rädda oss undan klimatundergången. De har ett viktigt jobb. Varför ska de ägna sig åt politik? Det vore som att högstadieelever fick behålla mobiltelefonerna på skolan – hur olämpligt som helst.

Den intellektuella verksamheten sköts på kultursidorna. Annars blir det ju för fan som i Sovjet, sa jag det?

Så nu väntar vi på att Sydsvenskans Ida Ölmedal anmäler avvikande åsikt. För som de sex gäng själva brukar säga (vilket Kulturkanonen rapporterade om under en schwungig Hasse & Tage-rubrik):

”Vi har ansvar för landets största kultursidor och är oense om mycket.”

– Eh, du Björn.
– Ja, Åsa?
– Vi har ett problem. Knausgård.
– Knausgård, hur kan han vara ett problem?
– Hans agent ringer och säger att han har en text.
– Toppen!
– Om Jan Myrdal.

Tystnad.
– Okej… Knausgård. Kör.
– Leninpriset. Lenin, Björn.
Tystnad.
Mer tystnad.
Ytterligare tystnad.
– Knausgård. Kör bara.

Och så gick det till när Åsa Beckman och Björn Wiman beslöt sig för att publicera Karl Ove Knausgårds magnifika och inte för långa tal Jan Myrdal sträckte sig mot sanningen i allt han skrev i Dagens Nyheter och därmed kapitulera eller åtminstone veva vit flagg tills vidare. Hela kampanjen bortkastad, mästaren vann över Bonniermaskineriet – igen. Knausgård!

Kan vänstern aldrig sluta skriva bättre än högern?

Vem fan hade räknat med Knausgård? Typiskt norrmän att inte läsa den svenska konsensus-memon om att eran Myrdal är över. Suck, jaja, DN fick bita huvudet av skam.

Sista ordet i Kulturkanonens Myrdaltrilogi får dock Åsa Linderborg i högform, hemma på sin självbiografiska och doktorshattiga mammas och pappas gata: Myrdalarna – inte alls en familj som andra.

Karln vägrar dö, vänstern slutar då aldrig sprattla, ens efter döden. Kan vänstern aldrig sluta skriva bättre än högern?

Inte hittills.

Jag spelar för livet. Jag sjunger för full hals. Mitt operativsystem är föråldrat. Jag säljer min möda på månglarnas torg. Ni håller på. Ni skriver för långt. Alldeles för långt.

En god text ska säga något nytt. Gör texten icke detta ska den vara underhållande. Och om texten inte är underhållande eller säger något nytt ja då måste den vara viktig. Texten måste oavsett allt alltid vara så liten som möjligt.

”Skriv kort, helst inte alls” sa Sigge Ågren, redaktionschef på Expressen som ligger under jorden i Råcksta sedan 1989 och det var strax efteråt på 90-talet som en matsedel bara blev värd en macka och de där begreppen gällande textlängd började fasas ut.

På den gamla tiden ansågs kulturen och även kulturskribenten ha ett högt värde. En frilansande kunde lämna in en matsedel (en 4 000 tecken kanske, lite beroende på om redaktionerna körde A4 eller mindre format i skrivmaskinen) och kvittera ut ett arvode som räckte både till hyra och en brakmåltid på Tennstopet. En eller ett par mackor (2 000 tkn cirka) räckte till mycket mer än en smörgås, de räckte till antingen hyran eller en brakmåltid, inklusive stänkare.

Sedan dess, sedan krisårens övervärderade krona, höga arbetslöshet och finanskris då dagens lunch av en lingvistisk händelse slog igenom på krogarna, har arvodena legat still jämfört med inflationen, textlängderna och priserna på Tennstopet.

Kristofer Andersson i AB påminner i veckans perfektaste text, mysigt hånfullt underhållande om Schulman, Kakan och Jocke Berg från Kent, om att det som inte kan sägas på ett par mackor sällan behöver sägas alls.

Snärt.
Det är snärt vi vill ha.

Jag kan roas alldeles enormt av att Magnus Alselind levde och verkade efter föregångare Sigge Ågrens principer när han domderade över en massa långrandade reportagefanskap på redaktionen, men näpp, inte när han skriver själv. Här blir den egentligen helspännande texten Joakim Lamotte borde gjort comeback på SVT istället ett ok att bära för läsaren eftersom Alselind inte nöjde sig med en matsedel, han skulle prompt randa en hel jävla restaurang.

Samma sak med den ljuvligt aparta Ann Heberlein-texten om pattars agens i Svenskan och Laura Ingemarssons never ending Ulf Kristersson-besökte-Bianca Ingrossoburgare i GP. Statistik är skit de kan pyssla med på Chalmers, den har inget att göra på en kultursida.

Tänk på mig nästa gång, redaktörer, skribenthjon, klottrare, plottrare, murvlar och tänkare. Behöver jag fortsätta vada runt i det här majestätiska missförståndet att internet sväljer varenda bisats en skribent tror sig behöva mata monstret med, så kommer jag snart frysa Kulturkanonen till is, för att om möjligt bevara den minimala mentala hälsa jag har kvar.

Och övergå till en verksamhet som fruktplockare.

Ha en ljuvlig novembervecka.
Vi ses nästa fredag!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

Kulturkanonen: jaktsäsong på troll och genier

Medan de borgerliga lyxvänstermänniskorna i finmedia blåst att kulturkriget är över – och vunnet! – har trollfabrikerna i lugn och ro kunnat äckla ut de sista vänsterrösterna och vinna samhällsdebatten, rapporterar Fredrik Virtanen från Kalla Faktas wallraffande och kulturtanternas hetsjakt på genier.

KULTURKANONEN: N-ordet exploderar – igen

N-ordet, nazister, äckliga K-ord – det har på många vis varit otrevliga veckor i det trygga svenska kulturkriget, rapporterar Fredrik Virtanen från ett 90-tal som plötsligt kommit tillbaka.

KULTURKANONEN: Orka peta hål på barbariets populistkissblåsa

Att killarna tävlade om att starkast och tydligast ta avstånd från tv-serien Succession piggade upp en dyster vecka, rapporterar Fredrik Virtanen.

KULTURKANONEN: Det var ingen ensam galning, det var hela Stockholm

Häxprocessen mot Benny Fredriksson skärskådades, liksom det helvetiska hr-byråkratsamhälle som förföljer hyggliga arbetare, rapporterar Fredrik Virtanen från kulturmaffians påskägg.