kulturkanonen: kultursidor=politiksidor

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Tiderna är bistra. Palestinakriget är bistert. Antihumanismen är bister. Ännu bistrare – Hamas lyckades tvinga fram de tråkigaste kultursidorna sedan 11 september 2001, rapporterar Fredrik Virtanen från kulturelitens mänskliga vedermödor.

Vad hände?

Swoooosh, sa veckan och inte en enda artikel var rolig. Är tiderna verkligen så deprimerande och så allvarliga? Kanske.
Kanske har faktiskt något gått sönder den här gången.

Annars måste normalläget vara att sucka som en trött gås när den kulturella och politiska överklassen får livsångest av, säg, att högern fått folkets röst och därmed tillåts bilda regering. Då fattar alla kulturskribenter att fascismen är ett hjärtslag bort, att demokratin snart ligger i ruiner, att folket inte är att lita på.

Författaren Maria Sveland var först ut, redan i februari 2012 – mitt i ett socialistfeministiskt megaintersektionellt pk-paradis! – var hon ”politisk deprimerad” i, förstås, Dagens Nyheter.

Ja, jag vet, visst, att gnälla är kul, jättekul, att lyxgnälla ännu kulare, det där vet jag allt om, men att kavla upp ärmarna är mer meningsfullt om det, så att säga, är fred vi vill ha (till varje tänkbart pris) snarare än lajks från adeln.

Det enastående, ja rent av historiska, välstånd som fortsatte följa hela 10-talet började förvisso avta när ett virus döpt efter en mexikansk ölsort körde slåttermaskin över världen åtta år senare. Därefter har huggen kommit slag i slag, åtminstone om man haft höga lån på villan eller bott i Ukraina.

Ändå: vi står upp än! Och igår höjde Riksbanken inte räntan. Och oljepriserna är låga. Allt tyder således på att Jens Liljestrand kommer kunna åka på en finfin skidresa även i jul (och det är honom så väl unt.)

Ändå håller jag kanske med om undergångsstämningen som lämnat X och delvis nått friska luften. Det är svårt att inte bli påverkad. Det känns, faktiskt, som att något till sist, faktiskt, kanske, har gått sönder på riktigt.

Terroristerna i Hamas lyckades trigga Israels våldsmaskin, det visste Hamas skulle hända. Men vågade terrorsekten ens i sina vildaste drömmar tro att debattörer, twittrare, politiker och ledarskribenter i ett minst sagt perifiert land i norr skulle spåra ur så jävla sagolikt? Varenda humanistisk reflex, varje liberal hämning – hejdå.

Hamas mot Israel har skapat ett politiskt och moraliskt gyttjebad. Vi bara pallar inte lite stress. Så många små tänkare med så många stora ambitioner och en olycklig kärlek till verbala molotovcocktails har floodat zonen. Allt har spårat ur.

Så känns det, men kan det verkligen stämma?

Man kan banne mig tro att kultursidorna blivit politiksidor.

Sannolikt inte, eftersom det aldrig stämt hittills. Så även jag gör nog en lyxångest-Sveland. Om en månad delar vi trevliga sillinläggningsrecept och rasar mot årets julvärd i SVT som vanligt och recenserar den senaste kändistolkningen av Nyårsklockan av Alfred Tennyson som om livet hängde på det.

Vi måste bara ta oss igenom det bistra läget där de allvarliga kultursidorna blivit allvarligare än även den vanliga överspända allvarligheten. Man kan banne mig tro att kultursidorna blivit politiksidor. Politisk sakpolitik, maktpolitik, snarare än intellektuell konstnärlig verksamhet, ska det vara så illa?

Just nu är Hamas största triumf på svensk mark att all glädje är dödad, allt lättsinne förbjudet, terroristerna leder över humanismen och kultursidorna.

Det är ett nederlag.
Men striden pågår, ju.

Rent sakligt och just nu betyder detta att samtliga sex stora kultursidor varit pisstrista i veckan. Här vadar man runt i duktighet och funderar på att faktiskt öppna sportsidorna istället.

Inte ens hösten 2001 var lika misärig. New York låg ändå en rejäl bit längre bort och på den (gamla goda) tiden fick de antiintellektuella och antihumanistiska strömningarna nöja sig med att skicka e-brev till journalister som deletade dem omedelbart.

Pisstrist betyder nu inte dåligt, inte alls, inte ens jag är så sindssygt ytlig. Särskilt rekommenderas Per Wirténs Vi – hela Europa – har svikit Palestina. Och i Expressens überdystra konkurrent randade chefen Karin Pettersson att hon, sosse som hon är, saknar Carl Bildt  och precis, det gör man, det gjorde även jag, en betydligt mindre tänkare, redan för sex veckor sedan. Och Somar Al Naher skrev vidsynt igen kring hur detta krig så snabbt skapade två extrema sidor, bägge förblindade av just sin egen moraliska överlägsenhet.

Det står därpå var och en fritt att anse att den ena har mer rätt än den andra, eller tvärtom, men att lyssna och tänka istället för att bara känna kan aldrig vara fel, eller, va, vad säger ni?

Sedan, viktigt på riktigt: Vi bör alla vara medvetna om att aldrig har journalister dött lika snabbt som under detta krig, vilket såväl Aftonbladet som Robert Aschberg som självaste Konkret rapporterade.

Alltså riktiga journalister.
Inte sådana som har ångest över debattklimatet.

Nu måste jag vara lättsam resten av kanonen. Annars ”står vi inte ut”. Det blir lite smått och gott, ni vet, som vanligt, lite dans, lite naket.

Vi börjar med en mening som fick mig att skratta högt, ja skratta, det går att skratta! Det var Ringo Starr, The Beatles ännu levande trummis, som dundrade mot något som ingen vettig människa kan ha grubblat på. Han sa enligt Dagens Nyheter:

– Bullshit att folk tror att det är AI och inte John Lennon!

Det så härligt skrattframkallade var dock hur DN-reportern Jesper Andersson (orkar vi kommentera det namnet, nej) vred pennan ur led när han skrev ”säger Ringo Starr till den amerikanska tidningen för pensionerade personer, AARP.”

Mmm.

Pensionerad person. Smaka på det. Det smakar samtid.

Så ringer vi in det nya året redan nu. Ordet ”pensionär” är owoke. ”Pensionerad person” heter det. (Detta slog DN:s berömda HR-avdelning fast i ett policydokument redan för flera år sedan men av ett både ovanligt och märkligt misstag hamnade policydokumentet underst i en trave av hundrafemtio andra policydokument så det var först förra veckan det nådde redaktionen. Och så lägligt sen.)

Pensionerad person. Smaka på det. Det smakar samtid.

Men just det! AB chockade med att ändå vara lite lättsamma, det är alltid värt guldstjärna och särskilt nu. De  dystra rosorna behöver mer av  det  lilla tecknarsnillet Pontus  Lundkvist. I veckan daskade han ner foten mot högerflummet: ”Det finns två saker vi högerfolk inte gillar”. Obs det är en teckning, du ORKAR klicka på länken. Du orkar få dig ett skratt. Du är värd ett skratt.

Snart är det slut på veckans kanon, andas, men först roliga nyheter:
Svenska Dagbladets norska direktörsgarnityr anlitade en HR-talangjaktsbyrå som hade läst Kulturkanonenskärleksförklaringar till Lisa Irenius överlägsna veckobrev och trycker nu upp kulturchefen till toppen. Irenius blir the big cheese, hela konkarongen blir hennes, hundra procent av schabraket, inklusive den minimala budgeten jämfört med DN:s, alla dessa gnälliga nyhetschefer med ångeststress, hela den nördiga dataavdelningen, det totala personalansvaret – Lisa Irenius får allt detta elände i knäet, inte bara som chefredaktör utan även som VD på Svenskan.

Nu kan hon förstås bli en kass direktören för det hele även om hon varit en strålande kulturchef. Den saken kommer inte Kulturkanonen följa upp. Det är någon annans bevakningsområde. Fly, fly, fly, Irenius, du är för stor för det lilla kulturkanonenboet nu.

Och lycka till, förstås.

Däremot ingår Cecilia Djurberg (vilket namn, fatta djur+berg i samma namn, helt osannolikt om man tänker på det, det är som ström+son i samma namn fast bättre) i området. Djurberg ger Kulturnytt i P1 en rejäl bredsida i AB, ja Kulturnytt får faktiskt sina fiskar varma i Kulturnytt lajvar Black Friday i nyhetsfabriken och, inte för att det har med saken att göra men jag tror även att hon har rätt – brukar inte Djurberg alltid ha rätt?

Jag brukar själv grubbla på inställsamhetsproblematiken några sekunder. Men sedan inser jag att radio inte ingår i bevakningsområdet och dessutom blir jag alltid så tacksam över att den styrande högeralliansen inte lyckats släcka ner public service. Ännu.

*tacksam för att ni finns hjärta hjärta hjärta smileyemoji hjärta P1* men ännu mer tacksam för att det finns kritiker som Cecilia Djurberg, som täcker upp det Kulturkanonen inte når.

Och här passar en ursäkt till Anders Q Björkman fint. Det lär ju vara han som får ratta SvD-kultursidorna medan norrmännen anlitar en extern HR-talangscoutbyrå som letar efter en ny kulturchef (och till sist hittar Madelaine Levy som ju, hoppla, redan satt på redaktionen). Vadå ursäkt? Jo, jag kallade Svenskans biträdande kulturchef, DN-ledarchefen Amanda Sokolnickis far, för Gösta Björkman. Nä, jag vet inte varför. Jo det vet jag, jag tyckte att det var roligt. Vad gör man inte för att roa sig själv i dessa dystra tider? Inte lika dystra som Maria Svelands tider i februari 2012, förstås, men ändå pretty dystra.

Så förlåt, AQB på SvD.

Men tillåt mig ett ord på vägen: Försök att ha det lite trevligt bara. Inte håna DN under julfirandet. Dottern har tillräckligt många högertroll efter sig redan.

I vanliga fall hade jag här avslutat med ett rockcitat från en gammal och mycket fin Nick Lowe-sång vid namn Lately I’ve let things slide, med några nästan men bara nästan övereleganta rim:

Smoking I once quit
Now I’ve got one lit
I just fell back into it
Along with my pride
Lately, I’ve let things slide

Men det gör jag inte. En chef, som jag lite privat kallar the maker, har nämligen inlämnat skriftliga klagomål på att Kulturkanonen är ”för spretig”. Jag är, kort sagt, en främling i skaparens ögon.

Ha en fin vecka!
Vi ses på fredag.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

KULTURKANONEN: Året med finkultur eller gravida tacopar

Kulturterminen går mot sitt slut, det är strax sommarlov. Fredrik Virtanen skulle summera året men fastnade i självhat och funderingar kring den klena tillväxten på finkulturkrigarnas tidningssidor.

KULTURKANONEN: Du kränker mig med betyget 4 av 5!

Virtanen skriver om samtidens hejdlösa kommersialisering av kulturen.

Kulturkanonen: jaktsäsong på troll och genier

Medan de borgerliga lyxvänstermänniskorna i finmedia blåst att kulturkriget är över – och vunnet! – har trollfabrikerna i lugn och ro kunnat äckla ut de sista vänsterrösterna och vinna samhällsdebatten, rapporterar Fredrik Virtanen från Kalla Faktas wallraffande och kulturtanternas hetsjakt på genier.

KULTURKANONEN: N-ordet exploderar – igen

N-ordet, nazister, äckliga K-ord – det har på många vis varit otrevliga veckor i det trygga svenska kulturkriget, rapporterar Fredrik Virtanen från ett 90-tal som plötsligt kommit tillbaka.