Kämpa! Kämpa kulturtanter, kämpa författarpatrask, kämpa monterhjon! Kämpa ni eventuella män som inte bara kan läsa utan som även orkar lämna räksmörgåsbaren.
Ni är inte många, men ni är viktiga.
Och ni har inte mässbråkat på åratal.
Inte för att bråken någonsin varit Strindbergsfejden (inget har varit Strindbergsfejden varken före eller efter Strindbergsfejden) men det var ändå festliga tider när Åsa Linderborg och Karin Olsson rök ihop över att Daniel Suhonen med en bok om the late great Håkan Juholt föredrog Expressens monter framför Aftonbladets. Häpp! Så futtigt!
Eller när Leif GW Persson recenserade Camilla Läckberg med omdömet: Min Häst.
Det var tider.
Vad har hänt? Varför finns ingen Myggor och tigrar av Maja Lundgren, varför ingen Den högsta kasten avCarina Rydberg, varför ingen Äldreomsorgen i Övre Kågedalen av Nikanor Teratologen, varför ingen… Björn Ranelid! Eller hur. Där har vi det. Kung Ranelid saknas, gör han inte? Ranelid ligger lågt, lägre än en sjunken båt. Björn Ranelid inleder aldrig ett gräl, kom ihåg det, han är en hövlig man, underbar, men när handsken kastas – då ryter han som ett guldfärgat lejon.
Kan någon vara så vänlig att bråka med Björn igen? Den vanligtvis så milde Peter Englund kanske kan reprisera att hylla Let’s Dance eftersom ”allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas” – sådana vegosmörgåsar är litteraturen så värd.
Men om Björn Ranelid nu fortsätter att chilla, kolla Netflix och plocka äpplen med Klas Östergren på Österlen måste ni andra kliva in. Ni behöver bråka mer.
Kämpa, hälsar Kulturkanonen, kämpa ni vackra, stolta, modiga, tråkiga läsande människor som samlas i Göteborg, räkornas fiende nummer ett, för att hedra det viktigaste vi har. Litteraturen är värd bråk. Litteraturen måste synas, höras och göra skandal. Den, ni, måste bjuda på rubbar. Litteraturen behöver Ayatollah Khomeini som utdelar en fatwa på Salman Rushdie, den behöver ilskna analyser av Ann Jäderlunds eventuellt obegripliga postmodernism, den behöver Nya Tiders vara eller inte vara, den behöver en inställd spelning som också är en spelning med Ulf Lundell, eller om det var Hanne Kjöller – den behöver även glamour i form av en försenad barnboksförfattare vid namn Prinsessan Madeleine. Den behöver sannerligen att Jan Guillou redan minst ett decennium i förtid slutar bete sig som en from mysfarbror på ålderns vinter.
Ni har väl märkt det? Att det var åratal sedan Bokmässan var bråkig.
Nu skall jag göra ett undantag här i denna special edition av Kulturkanonen (varje fredag på Konkret.se! Varje fredag! Kom och köp! Helt gratis!) och vara helt seriös i tio sekunder:
Jag tror att ni känner er utrotningshotade.
Ni känner er förföljda.
Ni är lite rädda.
Kommunstyrelsen i Norrköping var det sista ni behövde. Inte ens den bildade borgerligheten värnade er längre. Då håller ni ihop. Ni sluter er samman mot yttre fiender i bistra, riktigt bistra, tider.
Tiderna är svåra. Svenska litteraturevenemang är lika sällsynta som okapi – även kända som skogsgiraffer, eller zebragiraff, eftersom du undrar – eller åtminstone som torsk (eller varför inte räkor) i svenska fiskevatten.
Först stängdes kalaset i Göteborg på grund av en farsot uppkallad efter en mexikansk ölsort, bara för att återuppstå och märka att vi lever i en värld där krig rasar i närområdet och varannan författare har ont i magen inför nästa räntehöjning och priserna på ägg (räkorna är bara att glömma).
Kulturlivet är ingen räkmacka, som Goethe sa. Kulturlivet är att bära en full tunna skit över en forsande flod av piss medan bildningens, fridansens och flummeriets fiender övar prickskytte från kullarna breve.
Därför måste ni bråka igen. Stolta och modiga, som den dysfunktionella familj ni är. Kräva er rätt, göra er plikt – ge oss rubriker. Ni måste Make Bokmässan Bråkig Igen.
