KULTURKANONEN: Mig, mig själv, jag och Janne Josefsson

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Doften av räkrens som slungas i nyllet på Stockholmsjävlarna! Det här veckan avlossade västkusten en kanonsalva mot den självupptagna östkusten. Perfekt harmlös, skriver Fredrik Virtanen i veckans Kulturkanonen om de allt mer Allersifierade kultursidorna.

Mig, mig själv och jag är dagens tema.
Och då inte alls jag även om jag är precis lika självupptagen som du.

(Faktum är att jag är så självupptagen att jag bara kan skriva om mig själv eftersom jag är inkompetent gällande allt annat. Vilket är så sinnsyk förmätet och självupptaget – hur kan man ha mage att tro att man känner mig själv?)

Temat idag tackar vi två västkustriddare för – främst Mikaela Blomqvist men även Janne Josefsson.

*

Hoppas att du kan läsa Göteborgs-Posten, specifikt då Mikaela Blomqvist, denna salta västkusträka, saltare än Kattegatt, kanske rent av saltare än Skagerrak. Hon är så salt att Kulturkanonen rodnar över bristen på sälta i de understundom utdelade karatesparkarna.

Vi var ju inne på punk förra veckan när Leninpriset i Varberg till Karl Ove Knausgård dissekerades. Vi gillar punk. (Bara vi slipper lyssna på skräpet.) Och nu fick vi återigen lite punk, och återigen från västkusten och varför just därifrån kommer förklaras senare.

Mikaela Blomqvist inledde en debatt som kommer pågå i minst en månad, eftersom den är så härligt lagom. Kittlande, viktig ur vissa perspektiv, utan att vara kontroversiell och liksom, inte jobbig på riktigt. Ska återkomma om det i en utvikning, tror jag, men först vad hon skrev i Svenska författare måste sluta vara så självupptagna.

Hon skrev just så.

Blomqvist (ja, hon är släkt med mästerdetektiven Kalle Blomkvist) roundkickar självupptagna skriftställare på ett mycket uppfriskande vis, och är förstås smakfull nog att bara daska till de som har råd och inte random Bodil Malmsten-epigon som just fått sitt första verk med titeln Jag, jag, jag, i ett moln publicerat på Kaunitz-Olsson förlag.

Den saltstänkta psykologen pekar särskilt ut Patrik Lundberg, Kristina Sandberg och Eric Rosén men talar – väl? – egentligen om den generella damtidningfieringen av morgontidningarnas kultursidor, den ”personliga berättelsen”, ”det personliga tilltalet” ni vet, allt sånt där jävla Allers-mys som säljer bättre än massa beige och långrandig utbildning eller intelligens. Igenkänning! Relatera! SNACKIS! KÄNSLOR!

 ”Den utbredda självupptagenheten kan verka harmlös men i förlängningen är den en lågintensiv attack på det gemensamma samtalet. Det enda möjliga svaret på texter och böcker som utgår från den blir ett nickande deltagande eller en egen bekännelse. Fjolårets debatt om Sara Meidells anorexibok ”Ut ur min kropp” genererade mängder av exempel på det.”

Väl rutet, oh salta västkusträka!

Om Blomqvist har rätt eller fel – spela roll. Just den där meningen är helrätt. Men generellt tror jag: fel. Snarare saknas oftast ett personligt tilltal och i synnerhet saknas personlig stil på kultursidorna. Nästan alla texter är generiska. Klart att AI-botar är ett reellt hot för alla gedigna dussinskribenter. Utan byline skulle det vara omöjligt att gissa vem som skrivit vad när det gäller 92,5 procent av alla texter som ramlar över oss en vecka.

Men vem bryr sig om rätt eller fel i en sån här härligt harmlös – men absolut intressant – fråga. Det är inte det väsentliga.

Sältan är det väsentliga. Västkustsältan. Punken. Doften av räkrens som slungas i nyllet på Stockholmsjävlarna!

På den bräckta östkusten vågar nämligen ingen bråka. Särskilt inte med DN-stjärnor, bästsäljare eller biträdande kulturchefer på Aftonbladet.

Här sparkar vi neråt.
Eller håller tyst.
Det är säkrast så.

*

Men när en attack kommer från västkusten, då sluter sig östkusten som en enda man mot böset på fulkusten. Det är så himla skönt att få bråka med Göteborg! Ingen människa man riskerar att springa på i Enskedevimlet, bara på den där bokmässan man tvingas släpa sig till varje höst, den som har så enastående räksmörgåsar längst upp.

Framför allt tar östkusten gärna upp den kastade handsken när det, som nu, rör sig om ett lättsamt ämne (förr var östkusten alltid arg på Uppdrag granskning också men sedan fick UG en chef, Axel Björklund, från DN och blev… ja DN så nu är ingen arg längre) som inte riskerar att göra ont på riktigt.

Låt mig förklara.
Vi får helt enkelt göra en utvikning.
Utvikningen börjar efter den lilla stjärnan och pågår till nästa stjärna:

*

Ingen kan nämligen bli arg eller kränkt på riktigt i en debatt om självupptagna kulturmän av bägge könen, inte som om någon kultursida TILL EXEMPEL skulle bråka om vad den tv-legendariske Janne Josefsson – en av tre högerskribenter i det gigantiska havet av folkpartister och anpassligt reformerade marxister på Dagens Nyheter – skrev i onsdags med den underbart självförhärligande (temat i dag är, som ni minns, JAG) rubriken Säg som det är, vi lever i ett krigsliknande tillstånd.

Krönikan är ett kanonexempel på Mikaela Blomqvists tes, men i ett mycket allvarligt och därmed farligare sammanhang som kan kosta. Hat, ilska, förolämpningar, rent av hot kan det kosta den som uttrycker åsikter om ett sådant superkänslomättat herrtidningsämne.

Att använda ordet jag behövs inte för att skriva om sig själv. Janne lyckas formidabelt trots bara två jag. För där står följande: Bara jag, Janne, säger Sanningen. Bara jag, Janne, Fattar. Bara jag, Janne, VET. Alla Andra Är Korrupta och Älskar Antagligen Att Förstöra Sverige.

Det är elegant.

Själv finner jag det alldeles självklart att vi le… nej vänta, inte ”vi” precis, inte cirka 98 procent av folket, men två procent lever säkerligen i åtminstone närheten av krigsliknande tillstånd. Den vidöppna dörren får gärna sparkas in om och om igen eftersom det ÄR en viktig fråga även för oss övriga 98 procent och då kan man mycket väl återpublicera en krönika från  2015 trots att alla politiska partier numera tävlar om att tala mycket allvarsamt om gängkriminalitet. (Det är som att alla politiker heter Petra Stenkula men utan att som polismästaren med samma fabulösa namn vilja ”dialoga” med buset.)

Allt detta samtidigt som medelklassen urholkas och snart deklasserats på grund av helt andra problem som vi aldrig talar sexigt och känslosamt om – de enorma inkomstskillnaderna (klassklyftor, kallades det förr) som blir så tydliga när priserna på räntor, mat och bränsle skenar.

Här kommer det:
Sådana bekymmer har inte Janne Josefsson. Han är välbärgad. Mycket välbärgad. Jämfört med mig och de flesta. Han kan ta båten från sin drömkåk på den pittoreska ön Åstol och sätta sig i den feta lägenheten i Vasastan med en nykokt hummer och titta på tv-bilder där det brinner och skjuts långt, långt – jävligt långt – bort och skriva en krönika i den malliga morgontidningen.

Oj, vad hände där?
Hoppsan.
Förlåt.

Vred jag tramspopulismen ur händerna på Janne nu? Svarade jag alarmismen med samma fåniga mynt? Försökte JAG göra mig till Folkets Äkta Förkämpe eftersom jag är arbetarklass och Janne är övremedelklass?

Ja.
Men.

Det var ett skämt, jag lovar, JAG lovar! Det var blott en illustration om hur låg och meningslös en debatt kan bli (vad fan skulle det spela för roll var Janne bor, man kan tänka även i Vasastan, eller vad han äter) om man öppnar för det där självupptagna och tycker att det är kul att kasta ägg, dela ut skuldsedlar och upphöja sig själv istället för att diskutera i sak. Då blir det lågt, trist, smutsigt – och lynchstämning på Twitter-X.

I brännande frågor, nota bene.

Till skillnad från en trivselfråga om mediepersoners självupptagenhet, som inte kostar det minsta. Det är det blott en underhållande och kulturrunkig elitdebatt som ingen vanlis bryr sig om att bli arg på men som är jätteunderhållande för till exempel Kulturkanonens målgrupp. Folk som läser kultursidor, kort sagt, om vi ska bredda målgruppen maximalt. Ingen mer. Noll risk att någon med twitterhandle StoltSvensk84 eller läsare av Pascal Engman-krim eller Camilla Läckberg-tantsnusk kommer in och stör med våldsamma tillrop. Och det är så skönt.

Sådär.
Slut på utvikning.
Nej. Vänta förresten.

Två saker hade jag, om jag varit en reporter av Josefssons kaliber (vilket jag sannerligen inte är eller har varit), ringt och frågat honom:

  • Du skriver att ”istället skröt man om att vi var bäst i världen på integration”. Vem skröt? Sedan jag var barn på 90-talet har det ältats och ältats och ältats hur illa integrationen fungerat. Vem fan var dåren som skröt? Jag vill ha NAMN!
  • Du hånar statsminister Göran Persson som kallade Sverige ”världens bästa land”. Vilket land tycker du då, Janne, är bäst i världen?

Och här måste jag lite generat medge: Jag skulle bli skitförbannad om Janne sa Norge. Och eftersom han bor så nära det där rika landet i väst att en bättre ribbåt tar honom dit på några timmar skulle det inte förvåna mig.

MEN FLYTTA TILL NORGE DÅ, JANNE!
Nuså. Slut på utvikning.
Nej.

Av någon anledning känner jag behov av att säga: Jag har den största respekt för Janne Josefsson och gillar honom privat, mycket, har alltid gjort. Eftersom det är JAG-tema så ska jag slå rekord i självupptagenhet jag också (fem jag på mycket kort tid där, såg ni?):

Vi bråkade i tv några gånger, mest minnesvärt när han var arg för att jag bodde på Södermalm och han såg ut som en pygmé i tv-rutan, skitroligt, men det var bara ett vanligt mediebråk, ett spel för gallerierna, inga hard feelings i verkligheten. Inte från mig åtminstone. Kanske är det därför jag måste säga att jag tycker om Janne och även gillade DN-krönikan, trots brister (som alla krönikor har om man dissekerar dem), som enbart, alltså, togs upp för att illustrera när självupptagenhet riskerar att fördumma och privatisera (i bokstavligt privat mening) samtalet, precis som Blomqvist talar om.

Eller kanske måste jag säga det eftersom Jan Guillou avskyr honom så mycket. Jag är inte Jan Guillou. Om nu någon undrade.

Nu, jag lovar:
Slut på utvikning.

*

Eftersom ämnet i grund och botten var en mysdebatt utan risk för våld av något slag så tog det inte ens en timme innan Åsa Beckman på DN lånade en av Peter Wolodarskis vita springare och red ut till försvar av Patrik Lundbergs drapa om att bli pappa.

Beckmans rubrik var inte bra, att säga att något är ”fascinerande” är för latmaskar, men så var det: Fascinerande att så många förfasas över självupptagna författare, löd den och förresten kanske jag ångrar det jag skrev i början, det där om att debatten kommer fortsätta en månad. Åtminstone hittade inte Beckman någon tydlig konfiktlinje med Blomqvist, tvärtom faktiskt, mycket medhåll: ”Hon har klara poänger. Jag tycker själv att det är deprimerande att så många unga verkar brinna mer för att få vara författare, än för vad de vill berätta.

Fast å andra sidan kom sedan en härligt orimlig taskspark:
”Men jag tror att man ska vara försiktig med att alltför mycket kopiera 80-talets estetiska hållning där nedvärderingen av allt självbiografiskt gav en abstrakt och blodfattig litteratur.”

Som att Mikaela Blomqvist uttryckte något sådant. Kul!

Och kanske blir det mer drag i denna Mig, mig själv och jag-debatt när Lisa Irenius tar upp den kastade vanten. För trots att Mikaela Blomqvist bara nämnde DN- och Aftonbladet-skribenter så är det Svenska Dagbladet som mest av alla fem stora kultursidor skriver privat, personligt och livsstiligt – klassisk damtidningsjournalistik, i kulturskrud. Senast berättade Björn Werner om livet som mellanchef, till exempel.

Min åsikt, och ni vet vid det här laget att min åsikt är ointressant såvida det inte, som nu, är en åsikt om texten och skribenten, inte om ämnet i sig, är att den personliga mellanchefstextburgaren hade varit utmärkt damtidningskultursidesjournalistik om den även varit skriven med en personlig stil. Men det var den inte.

Det är där man landar.
Skriv om vad som helst, hursomhelst, jag eller du, ni eller ingen, men skriv väl. Och detta kräver stil.

”I’m the microphone poet of the MC throne I got style, and the style I got is my own (my own, own, own)”, som Rob ‘n’ Raz feat. Papa Dee uttryckte saken samtidigt som De La Soul sjöng Me, myself and I.

Gissa året.
Exakt. Bra!
1989.
Därefter gick allt utför.

Vi ses nästa fredag ändå, ha det underbart.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

KULTURKANONEN: Orka peta hål på barbariets populistkissblåsa

Att killarna tävlade om att starkast och tydligast ta avstånd från tv-serien Succession piggade upp en dyster vecka, rapporterar Fredrik Virtanen.

KULTURKANONEN: Det var ingen ensam galning, det var hela Stockholm

Häxprocessen mot Benny Fredriksson skärskådades, liksom det helvetiska hr-byråkratsamhälle som förföljer hyggliga arbetare, rapporterar Fredrik Virtanen från kulturmaffians påskägg.

KULTURKANONEN: Det finns alltså fin- och fulborgare

Krogkritik som skapade drev, alkoholromantik utan moralkakor och underhållningsvåld från Jonas Gardell mot Alex Schulman. Kulturkanonen hyllar idag den mindre kvällstidningen med halmhatt, samt analyserar finborgarnas syn på fulborgare som snöflingor.

KULTURKANONEN: Flygskam i sista stadiet av syfilis

Det stjäls åsikter och content, det grälas om flygskam, det låtsasälskas Mello, debattörer pratar förbi varann, utseenden jämförs med syfilis. Kanonbra drag under galoscherna i kulturankdammen, noterar Fredrik Virtanen i veckans rapport från overklighetens folk.