KULTURKANONEN: N-ordet exploderar – igen

N-ordet, nazister, äckliga K-ord – det har på många vis varit otrevliga veckor i det trygga svenska kulturkriget, rapporterar Fredrik Virtanen från ett 90-tal som plötsligt kommit tillbaka.

Om någon i publiken beskriver sig själv som jävla fitta eller äcklig kärring utan att moderatorn invänder så känner kulturchefen på Sveriges största tidning sig träffad – så till den milda grad att det är otänkbart att hon vill sitta i en panel på scenen.

Den Asterix-woke-radikala ståndpunkten var allra mest cutting edge när kulturkrigets maffigaste bomb återigen avfyrades, och därför heter vi Kulturkärnvapenkanonen idag.

N-ordet har varit kulturkrigets atombomb sedan cirka 1991

N-ordet har varit kulturkrigets atombomb sedan cirka 1991. Då såg den för första gången dagens fluorescerande ljus. Innan dess var det rotvälsk N-boll för hela slanten, liksom bara av gammal dum vana. Därpå har den kittlande positioneringsdebatten regelmässigt exploderat som om det var första gången, like a virgin. Engagerande. Publikfriande. Kränkande. Hela samtidens kulturkrig ryms tydligen där. N-frågan är faktiskt en mer populistisk klicksuccé än EU:s förhållande till svenskt snus. Det måste säga någonting dåligt om oss.

Av någon skum anledning anser högern, traditionellt, att rätten att använda N-ordet är en kulle värd att dö på. Vänstern, å sin sida, anser lika traditionellt att det räcker att bara tänka ordet för att få livstids cancellering.

Om personen som använder ordet själv är svart och använder det om sig själv i en debatt om ordet inför 25-30 personer på Kulturhuset i centrala Stockholm är oväsentligt.

Om det nu var så.
Var det så?

Reportaget i Medierna i P1, det trivsamt journalistgranskande programmet på gotländska, verkade anse det, i men vi kommer möjligen aldrig riktigt att få veta. Alla beskriver verkligheten olika, möjligen utifrån vad som gynnar deras åsikt i frågan. Synd att samtalet, tydligen, inte bandades av Kulturhuset. En gedigen verklighetsbeskrivning är liksom, basen vi alla vill stå på innan vi slafsar ut en massa åsikter om en händelse, är det inte så? Jo det är så.

Enligt själva huvudpersonen, författaren Barakat Ghebrehawariat som ville ha debatt i frågan och sannerligen fick det med besked, stämmer inte vittnesmålen om att ordet användes icketoxiskt av publiken. Man får rent av säga att han påstår att moderatorn Stina Oscarson ljuger, eller åtminstone att hon är i tunnaste laget i hennes SvD-text Har vi inte kommit längre på tio år? (en fråga man helhjärtat kan skriva under på i fetaste bläck). I den svavelosande Oscarson utmålade mig som en Arg Svart Man menar Ghebrehawariat att sådana tolkningar av händelseförloppet bara kan komma sig från vita privilegier.

Svårt läge.

Jag måste här erkänna att jag är vit, finskt vit, pappa mobbades dock för ”mongol”, och jag vet inget djupt om den svarta erfarenheten. Men jag inbillar mig en hel del, och allt är dåligt. Jag kan samtidigt – på intet sätt – ta på mig en tjusig kostym och moralisera över den som använder fula, skitiga och elaka ordval. Jag har använt alla fula ord i boken, alla verkligen! Fy. Möjligen undantaget det alltför sammansatta ordet horfittkukbögblattekärringsvin. En smed skulle rodna om hen hört mig i uppjagat tillstånd. Dock har jag, vanligtvis men inte alltid, lyckats tygla mina tourettesyndrom i offentliga sammanhang. Vilket tyder på att jag ändå förstått det självklara: att man framstår som lätt debil och möjligen ond när man begagnar sig av omoderna ord som påminner om invektiv.

Det var en tid av smutsiga munnar och cyniska ideal

Ändå är jag full av förståelse för att människan är klen och lätt kan halka med tungan utan att mena illa. Särskilt om man är barn av ett ironiskt 90-tal där vi av vuxnare hipsters lärde oss att det är helkul att kalla varandra för horor, och den feminina varianten av N-ordet var inte bara neutralt utan rent av positivt. Det var också en tid där uttrycket ”svart musik” var makalöst positivt, till skillnad från det starka skällsordet  ”vit musik”. Rasismen var omvänd och rar. Rytmen var allt. Och det är bara 25 år sedan! Vi som alltid sa hora och älskade heroin chic, heter generationsromanen. Det var en tid av smutsiga munnar och cyniska ideal.

Allt det där dog, förstås. På det upplysta 00-talet, när de postkoloniala teorierna sopade banan med ironikerna så pass att även housemusikskribenter tvingades gå omfattande omprogrammeringskurser där de lärde sig tusen nya ord för att dölja att blues, soul och funk hade en färg. (Denna politiska korrekthet fick, dessvärre, hemska konsekvenser, främst en grotesk våg av tyskt svängande housemusik kallad Electronic Dance Music, EDM, vanligtvis utförd av Stockholmsbrats (vars hudfärg måste förbli onämnd eftersom hudfärg är irrelevant, men notera ändå ordet ”tyskt” ovan.)

Exakt åren 2006 till 2014 peakade Sverige som politiskt korrekt gullenation

I slutet av 00-talet och början av 10-talet, ja faktiskt exakt åren 2006 till 2014 peakade Sverige som politiskt korrekt gullenation, en tid då vi minsann behandlade varenda minoritet utsökt. Inga problem fanns. Vi hade nått fram. Kommit hem. Det var en helt otroligt fin konsensustid. Vänstern hade vunnit kulturkriget.

Och vad hände 2006 till 2014? Jo regeringen Reinfeldt hände. Fredrik Reinfeldt. Men var inte den Reinfeldtska regimen en högerregim, undrar ni? Visst var det så, och just det är grejen.  På den tiden, förstår ni, var högern om än inte regelrätta postkoloniala kulturmarxister så åtminstone liberaler. Alla – hela folket – var folkpartister då.

Såhär i efterhand har man förstått att en massa, ja en massa moderater var rosenrasande! De hatade dessa historiskt gyllene åtta åren i partiets historia. Vem bryr sig om Makten om vanligt hyggligt folk inte får säga N-ordet? Då är makten meningslös. Vi måste få säga N-ordet! Vi måste få skärpa straff! Vi måste få bygga en gulblå kristen nation! Vi måste få ha billig falukorv! Nej förlåt, det var en annan sak, stryk falukorven. Vi måste få säga fula ord! Vi måste få säga N! Det är befriande!

Det räckte inte med kapitalismens och nyliberalismens enastående segertåg

De är inte kloka, de där högernissarna. Det räckte inte med kapitalismens och nyliberalismens enastående segertåg. De rika fick förvisso allt, de fattiga fick det relativt sämre, klassklyftorna växte, allt var toppen, privata apotek överallt, men det räckte inte. Först när man får säga N är segern hemma. Så vi slår oss ihop med Sverigedemokraterna.

Under de tio år som följde det Reinfeldtska konsensusparadiset har N-kärnvapnet exploderat då och då som ett led i högerns frihetsprojekt. Och nu var det återigen dags att befria sig från liberalismens artiga ok, och X-Twitters trollintelligentia ackompanjerade varenda inlägg i gammelmediadebatten med glada N-tillrop, som om det var 2015 och fördämningarna just börjat rämna. Man får väl säga att det skett ett paradigmskifte när både duktiga DN och Svenska Dagbladet tagit in artiklar om att man faktiskt visst kan få säga det där ordet. Det hade aldrig hänt 2013. Eller ens 2019.

Som en klassisk folkpartistisk folkskolelärare dundrade AB-chefen på om att alla är reaktionära

Bara Karin Pettersson står kvar, rentav radikaliserad. Som en klassisk folkpartistisk folkskolelärare dundrade AB-chefen på om att alla är reaktionära och klasshatande och att samhället ska ha en civiliserad ton och debatt på hög nivå, där i synnerhet kön och ras ska vara fredade från obehagsord, och detta oavsett hur de används och vem som använder dem. I Det var hennes jobb att säga ifrån mot n-ordet, skrev Pettersson om Stina Oscarsons insats, det där som inledde denna krönika: ”Det går inte att jämställa kvinnohat med rasism, men att jag skulle behöva sitta i en panel och säga att jag inte vill höra föraktfulla epitet (går gränsen vid jävla fitta? äckliga kärring?) och lämnas i sticket av moderatorn är otänkbart.”

Lite märkligt möjligen var förstärkningsorden jävla och äckliga, ingen har väl i röran om händelseförloppet påstått att något sådant föregick N-ordet? Men att Aftonbladet Kultur, inte alls olikt motståndsrörelsen i Asterix by i det av Rom ockuperade Europa i serietidningen, håller fast vid woke som värsta megatech-bolaget på Nasdaq är glasklart – medan den andliga syskontidningen, självaste DN, sakta drar sig högeröver i jakt på en stockholmsk medelklass på Södermalm som likt Stig Larsson (se nedan) blir alltmer konservativ. Självaste mästerprussiluskan Lisa Magnusson skriver i N-ordet har förvandlats till en magisk trollformel att ”Jag förstår inte varför jag, som icke-vit, som har blivit kallad ’neger’ så många gånger, inte kan få appropriera det ordet”, sade Makode Linde då (DN 1/12 -15). Och nu, nio år senare, är det alltså fortfarande så lågt i tak inne på Kulturhuset att man slår i huvudet.” Konstnären Linde hade alltså rätt redan då Benny Fredriksson var vid liv och det är lågt i tak att inte få säga N.

Dock, DN:s kulturdel invänder ändå, lite lojt, i form av Kristina Lindquist i Vi ska kalla varandra för idioter – för demokratins skull mot att Stina Oscarson sa ”Jag är inte rädd för ord.”

”Jag är inte rädd för ord.”
Bevingade ord.

Problematiska? För samtidigt är det inte jättesvårt att fatta att Barakat Ghebrehawariat och Karin Pettersson inte vill röra sig i miljöer där N-ordet och K-ordet hörs.

Vem vill ha det jobbigt om man kan slippa?
Något säger mig att den här debatten kommer pågå ett tag till.
Vad tror du själv?

Kulturbomb två var förstås högerextremisters äckliga videoattack mot bland andra Mathias Wåg på teatern i Gubbängen. Nazism i alla dess former är alltid på plats tre i explosiv kulturdebatt. (Tvåa är som sagt EU och snuset). Detta eftersom vänstern är övertygad om att ett nazistisk maktövertagande är nära förestående på samma vis som högern är tvärsäkra på att islamister snart förvandlat landet till en turban, och detta eftersom de aldrig läst Michel Houellebecqs Underkastelse och inte fattar vilket tokmysigt herrparadis de skulle få om så skedde.

Detta våldsamma nazist-pr-stunt inträffade samtidigt med en uppvispad debatt om den olycksalige Lars Noréns nazister-på-scenen-pjäs 7:3, eftersom tillverkningen av den pjäsen blivit (en utsökt) tv-serie på SVT under namnet Smärtpunkten, med David Dencik som Lars Norén. Vilket fick sportgeniet Simon Bank att skriva en helmysko text i Aftonbladet om det där 90-talet som är något av Kulturkärnvapenkanonens tema i dag.

”Sverige hade somnat in i en samförståndskultur, i konsensus, en övertygelse om att det finns värden vi helt enkelt inte behöver diskutera”, skrev Simon Bank. ”I Italien eller Frankrike hade jag kunnat fastna i vildsinta mediedebatter mellan levande kommunister och fascister, antisemiter och intellektuella, men här hemma behövdes inga argument någonsin slipas”, randade Bank vidare.

Det var som fan.

Simon Bank kanske ändå har rätt om 90-talet

Jag vet väl inte hur snacket gick på fotbollsläktarna – jag gillar bandy – eller i Banks alla spännande debatter i ascoola och intellektuellt utvecklade länder, men i den värld jag levde var det byst med antifascister. Många vänner till mig arbetade på tidskriften Expo. Några vänner fuskade rent av med AFA men det undvek de att tala med mig om eftersom jag var klart och tydligt emot AFA-metoder.

Det pågick en massa antirasistiskt grejs då. Vi kämpade rent av.

Men. Sedan tänker jag att Simon Bank kanske ändå har rätt om 90-talet. Trots allt var det ju årtiondet då vi inte bara ironiskt utan generellt bekymmerslöst – samtidigt som vi var antifascister – sa fula ord, eftersom vi ansåg oss duktiga och vaccinerade mot rasism.

Det var luriga tider.
Det är luriga tider än.
Tiderna varierar på vem man frågar.

Jack Hildén, den utmärkte, beskriver dessa skilda världar i Expressentexten Han har bestämt sig för att krossa Stig Larsson på Aftonbladets kultursida, om det både taskiga och besynnerliga i att Martin Wicklin Söndagsintervjun i P1 upprepade gånger förolämpar och stämplar den fattige finförfattaren Stig Larsson som omodern när Larsson snarare, i så fall, om nu ens tesen stämmer, är högst trendkänslig, rent av tounge in cheek, i en nykonservativ samtid som faktiskt, kära Wicklin, har en nykonservativ regering framröstad av svenska folket.

Men, noterar Jack Hildén, ”Wicklin verkar övertygad om att allt som pågår utanför lokalerna vid Hornsgatan är en total avvikelse från verkligheten.”

Camilla Läckberg är således inne, Stig Larsson är ute

Någon vecka tidigare gjorde Wicklin en jättehyllande intervju med supermiljonärdeckaren Camilla Läckberg.

Camilla Läckberg är således inne, Stig Larsson är ute.

På självaste Hornsgatan, Södermalm! Det såg man inte komma. Det är lite som att Beatles återförenades med Mark Chapman på tamburin. Så strange.

Saknar ni inte det gamla pretto Södermalm ändå, där DN-läsarna värderade finkultur högre än tantsnusk och ingen fick säga fula ord? Visst gör ni väl det. Det var enklare, och tydligare då.

Nu får det vara hög tid att de gamla fina 90-talssåpoperorna kommer tillbaka, de som försvann med slabbiga personexperiment i dokusåpor – särskilt saknas Skilda världar.

I en ny version: featurejournalister i Stockholm i en värld, Sölvesborgs’ finest i en annan.
Och så hundratusentals moderata HR-konsulter som bygger broar i mitten.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

KULTURKANONEN: Året med finkultur eller gravida tacopar

Kulturterminen går mot sitt slut, det är strax sommarlov. Fredrik Virtanen skulle summera året men fastnade i självhat och funderingar kring den klena tillväxten på finkulturkrigarnas tidningssidor.

KULTURKANONEN: Du kränker mig med betyget 4 av 5!

Virtanen skriver om samtidens hejdlösa kommersialisering av kulturen.

Kulturkanonen: jaktsäsong på troll och genier

Medan de borgerliga lyxvänstermänniskorna i finmedia blåst att kulturkriget är över – och vunnet! – har trollfabrikerna i lugn och ro kunnat äckla ut de sista vänsterrösterna och vinna samhällsdebatten, rapporterar Fredrik Virtanen från Kalla Faktas wallraffande och kulturtanternas hetsjakt på genier.

KULTURKANONEN: Orka peta hål på barbariets populistkissblåsa

Att killarna tävlade om att starkast och tydligast ta avstånd från tv-serien Succession piggade upp en dyster vecka, rapporterar Fredrik Virtanen.