Peter Wolodarski dammade på Lena Andersson så att det sjöng i väggarna. Och Norrköping bestämde sig för att bli ett u-land, rapporterar Fredrik Virtanen stillsamt från veckans kultur-trash-kalas.
Nu får vi ta och lugna ner oss. Andas. Ta det piano.
Eller är det bara jag?
Det är nog bara jag.
Men det är ohållbart – ohållbart säger jag – att varje vecka skriva som while on meth, som en engelsksvensk twittrare påpekade uppskattande.
För det första är all meth slut.
En större anledning är att jag inte kan lyssna på någon rockig eller poppig musik medan jag skriver i dag. Jag ska inte tråka ut er med detaljer men de inbegriper, hörlurar, barn och en ny kontorskamrat.
*
Den huvudsakliga anledningen till den sobra stämningen är dock något vi aldrig, aldrig får glömma:
Kultur inte bara är kul, utan även viktigt.
Det viktigaste vi har, skulle jag säga, utan att helt och hållet mena det. Först maten, sedan kulturen, som Bertolt Brecht nästan sa (han sa: Först maten, sedan moralen).
Men vilken tur att man inte måste välja.
Fast nu … nu … måste man tydligen välja.
Jag blev nämligen ända in i hjärteroten bedrövad när Stefan Jonsson i Dagens Nyheter skrev att Norrköping visar hur nyliberalism parad med nyfascism ser ut i praktiken.
Trots att jag är östgöte, eller just därför, hade jag ingen aning om att landets elfte största stad, Sveriges Manchester, Eldkvarns hemvist, AVSKAFFAR KULTUR- OCH FRITIDSFÖRVALTNINGEN OCH SPARKAR KOMMUNENS KULTURCHEF.
Det är inte bananas.
Det är en hel klase bananas.
Sådant går inte att göra sig lustig kring.
Det är bara principiellt hemskt.
Stefan Jonsson får ändå till en fyndig formulering: ”När modellen införs i januari 2024 behöver politikerna inte oroa sig för att hålla armlängds avstånd till kulturinstitutioner och konstutövare. Då finns inte längre något att hålla avstånd till…”
Den vanligtvis så lustifika mingelmästaren Johannes Klenell på Arbetet kunde också hålla sig för skratt. Han skrev så bra, med fina minnen från ungdomen i Norrköping och om vanmakt, utan något som helst Barbapapaskoj: ”Högerstyrets kulturslakt i Norrköping blottlägger det verkligt bortskämda Sverige”.
Som sagt. Beslutet är inte bara bananas, det är en hel klase bananas.
Men sedan blev detta alldeles för senkomna, huvudstadsyrvakna, debatteri ändå liiite roligt. Eller tragikomiskt. Eller bara tragiskt. Kanske parodiskt. Ja, där har vi det: Parodiskt. Kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl klev nämligen ut på riksscenen vilt svingande som värsta Percy Nilegård med en debattartikel i Expressen.
Johan Hilton, kulturchefen på Göteborgs-Posten ni vet, tweetade att ”Det här är det mest vulgära jag läst på länge.” Rubriken var ”Kultureliten är en del av det bortskämda Sverige”.
Läs den gärna. Eller inte. Ni vet redan vad som står:
Det finns en motsättning mellan kultureliten och att ”många ensamstående föräldrar som arbetar lever på ytterst små marginaler, kommuner har svårt att höja löner till undersköterskor och annan vårdpersonal pågrund (SIC!) en begränsad ekonomi och socialtjänsten saknar ofta resurser för att fullt ut kunna arbeta med människor i utsatthet men företrädare för kulturen har fortsatt skygglapparna på.”
Det ironiska är, förstås, att den där beskrivningen stämmer in på de flesta i kultureliten. Fattiga och utsatta, ensamstående, jobbar extra inom vården. Sophia Jarl kanske tänker på Camilla Läckberg, Alex Schulman eller den troligtvis ännu rikare rockpoeten Lars Winnerbäck från staden intill. (Linköping och Norrköping har konkurrerat i åratal, och Linköping har sedan länge tagit över ledartröjan i länet. ”Vi ger oss av från Tivolistan” sjöng Magnus Johansson profetiskt på sitt självbetitlade mästerverk 1990, faktiskt exakt samtidigt som Norrköping började krympa i förhållande till Linköping.)
Utan kultur stannar Norrköping.
Utan kultur stannar Sverige.
Utan Kulturkanonen vet ingen vad som händer.
*
Riktigt bra, och befriande, närmast fantastiskt om man med allt mer förvånad uppgivenhet ser hur borgerligheten vulgärkollapsar, så skrev Torbjörn Elensky (från höger) i Svenska Dagbladet att ”En höger som ser shopping som det högsta mänskliga värdet är absolut inte borgerlig längre.” Bildade borgerligheten måste resa sig.
Ja. Som The Dark Knight Rises.
*
Men det så att säga mest populära, det största, som hände i veckan var dock på förra veckans allra sista dag (söndag, för den som undrar) när DN:s starke man, chefredaktör Peter Wolodarski dammade på Svenska Dagbladets krönikör Lena Andersson, Kulturkanonens främsta kuttersmycke, ja hela medievärldens faktiskt.
Vad skulle tyckonomin göra utan Lena Andersson? Vad skulle DN göra? Lena är oslagbar som firestarter. Mäster Eld.
”En intellektuell fasad är inget vaccin mot stolligheter”, skrev Peter Wolodarski och Twitter EXPLODERADE trots att debatten redan var gammal och över, Alex Schulman hade redan sex dagar tidigare daskat på Lena i ”Glöm forskningen – för Lena Andersson räcker det att fråga hotellpersonalen” i samma tidning.
Men så kom kungen över den stockholmska finmedelklassen inridande på sin straffande vita springare beväpnad med en helt jävla gigantisk hockeyklubba som han dammade på Lena med.
SLOFF! KABOOM! KRAAAAS! sa det i spalten.
Först då lite bakgrund för alla som likt Wolodarski missade hela debatten. Själva sakfrågan beskrevs på ett rafflande, löddrigt och ovanligt sätt (där ”ovanligt” är en eufemism för antingen ”lysande” eller ”dynga”, eller ”while on meth” som bekant) i förra veckans Kulturkanonen betitlad ”Slunga min penis baklänges, Schyffert!” (åtminstone borde det varit titeln men min kära redaktör hajade nog inte denna nyskapande kombo av ”fuck me sideways” och ”dra mig baklänges” (och vem kan klandra honom, det är ju obegripligt långsökt) så rubriken blev snäppet mer användarvänlig men mest, i mitt tycke, konstigt kul.)
Nå. Var var jag? Var la jag nu igen all meth?
Just det. Jag tänker inte upprepa mig men den väsentliga meningen löd som följer:
”Klimatförnekarna älskade Lenas text. De rent av kände sig textuellt intellektuella när de gjorde det. De kände att här kan vi göra skillnad på semantik – rent av poesi – och plötsligt bli meta, det vill säga postmoderna… vilket är hysteriskt… summa summarum, semantik hit och dit, filosofi hit och dit, intellektuella hit och dit: Klimatkrisförnekarna älskade Lenas text.”
Så var det förstås. Texten funkade som proxys och hundvisslor ska göra.
Och på så vis kan man se på Peter Wolodarskis våldsamma angrepp på en skribent som alldeles nyss var medarbetare på DN. (Han kliver långt över en arbetsgivares etiska gräns för vad man får säga om en medarbetare och särskilt vad vederbörande gjorde när hen var medarbetare, men skit i det, Lena tål sånt, hon är hård som en stålfjäder.)
En pikant detalj som beskrevs i Kulturkanonen nummer 7 (jag sa ju att Lena står för 99 procent av allt foder i den här spalten) med titeln Kom igen Lena, vad skulle du annars göra? var att Lena Andersson sa upp sig som kolumnist på DN när tidningen fick för sig att göra klimatkämpen Greta Thunberg till chefredaktör för en dag.
Där gick Lena Anderssons gräns för hur populistisk en seriös tidning får vara. Barn ska dricka mjölk, inte bestämma över en provinsiell New York Times-variant.
Detta nämner inte Peter Wolodarski.
Men framför allt nämner han inte själva huvudspåret i Lena Anderssons text: Mediekritiken. Att klimatkatastrofförnekarna läste vad de ville läsa behöver nämligen inte betyda att det var avsikten. Man rår inte för sina läsare. Den kärnfrågan borde ha adresserats av Wolo. Och den beskrev även Jörgen Huitfeldt i DN (DN har två avvikande röster, den andra är Alice Teodorescu Måwe som skriver en gång i typ kvartalet samt då Göran Greider på vänstra kanten en gång i halvåret typ – många glömmer att DN är en borgerlig tidning): ”Kritikerna försöker inte ens förstå vad Lena Andersson”, skrev Huitfeldt rätt klumpigt. Eller väldigt klumpigt. Men textens kärna formulerades perfekt: ”Lena Anderssons text handlar om hur medierna – med hjälp av omsorgsfullt utvalda vädernyheter – kittlar läsarnas klimatångest för egen vinnings skull.”
Alltså: Pengar. Klickonomi. I vidare mening, att bygga en relation till läsaren, en relation som kan bygga på såväl skratt som skrämsel. I vilket fall kan allt omsättas till en sak: Pengar.
Såklart gör lokaltidningen DN:s kampanjer i klimatfrågor varken till eller från på det stora hela, men växthuseffektseländet är en någorlunda lukrativ bransch om man lyckas skrämma och moralisera på rätt sätt. (Redaktörerna på morgontidningarna har lärt sig vad kvällstidningarna vetat länge: Läsarboskapet klickar bara väder, inte klimat.)
Wolodarski lyckades skamlöst ignorera denna kommersiella huvudsak, all denna förbannade MONSTERVÄRME vi tvingas vada i varje sommar, allt MONSTERREGN, och all MONSTERÅSKA. Wolodarski delade istället magistralt ut en hurril även till medarbetaren Huitfeldt och antiklimatgubbarna på Twitter: ”…företrädesvis manliga skribenter som varje gång hon säger något uppseendeväckande försöker förklara att hon egentligen menar något annat.”
Det måste sägas: Peter Wolodarski skriver oerhört väl. Riktigt, riktigt bra. Ordförråd, tanke, metaforer, hypereffektivt skriver han. (Detta skiljer Wolodarski från alla andra chefredaktörer i Stockholm, Malmö och Göteborg som, om de ens skriver, skriver som krattor).
Jörgen Huitfeldt skriver då alltså rörigt, klumpigt, man kan tro att han är radioman, men han hade rätt, och Peter ignorerade allt som var rätt hos Lena och Jörgen och gav sig enbart på det som var fel.
Således: Lena Andersson målades ut som en galen aktivist och klimatkrisförnekare, inte som mediekritiker.
Det är under all kritik.
Men just därför är DN Sveriges Malligaste Morgontidning, ett doftlöst gäng folkskollärare med feta pekpinnar och när pekpinnarna inte räcker till så finns det även hockeyklubbor. De står där till vänster.
Detta om detta.
(Eller ska jag även skriva om när jag träffade Peter Wolodarski för allra första gången – när han sov på mitt golv på 81:a gatan och Broadway i New York? Nä, den mycket trevligare storyn och några andra om samme herre tar vi när jag hittat mitt lilla paket meth.)
*
Avslutningsvis, summering:
Vi måste konstatera att klimatkrisen inte är Björn Wimans eller Peter Wolodarskis fel men att det samtidigt är mer än irriterande att DN så fantasilöst älskar att skrämmas med klimatångest och flygskam istället för att göra lokal journalistik.
Men, ännu viktigare: Att media understundom är en gigantisk sopstation betyder inte att planeten inte är på väg att bli en ännu större sopstation.
Många negationer där, blev det begripligt?
(Jag är alltså för klimatet, inte emot).
Tack för idag.
Nej vänta. En sak till, den härligaste och rikaste texten på liten yta denna vecka skrevs av en Zara Kjellner i Expressen: ”Lars von Trier söker flickvän på Instagram”.
Vi ses nästa fredag!
