Alex Schulmans civilkurage. Camilla Läckbergs slemma spökskrivare. Frida Boisens cyniska självmordsnarcissism. Detta och mycket, MYCKET mer i Fredrik Virtanens skördefest av det finaste vi vet – kulturgrönskan.
Jag har inga vänner.
Men, där finns ändå två personer som är ’bättre bekanta’.
En av dem läser ständigt Camilla Läckbergs böcker.
Han sa för något år sedan ”jo men alltså, de är inte riktigt lika jävla usla längre.”
– Allvarligt, frågade jag.
– Ja, allvarligt.
– Är de bra, vadå?
– Det sa jag inte. Men böckerna är mindre usla.
Alex Schulmans civilkurage. Camilla Läckbergs slemma spökskrivare. Frida Boisens cyniska självmordsnarcissism. Detta och mycket, MYCKET mer i Fredrik Virtanens skördefest av det finaste vi vet – kulturgrönskan.
Jag har inga vänner.
Men, där finns ändå två personer som är ’bättre bekanta’.
En av dem läser ständigt Camilla Läckbergs böcker.
Han sa för något år sedan ”jo men alltså, de är inte riktigt lika jävla usla längre.”
– Allvarligt, frågade jag.
– Ja, allvarligt.
– Är de bra, vadå?
– Det sa jag inte. Men böckerna är mindre usla.
Och nu!
Nu dyker den lustigt autistliknande figuren Lapo Lappin (namnfest, namnfest) upp igen – ni vet den där gnetige gossen som avslöjade att Alex Schulman (mer om den mästergossen senare) skrivit en roman, trots att Schulman genant för alla genomsnittsbegåvade apor påstått att innehållet var sant när han ”bara” med hjälp av all hans enastående fantasi och minnestalang, den han är känd för bland alla in the loop samt möjligen även vissa läsare i Örebro.
Lapo Lappin (man tröttnar aldrig) avslöjade att en AI-maskin säger att olika spökskrivare skrivit DECKARDROTTNINGEN Camilla Läckbergs senare böcker, specifikt då under den nya tantsnuskperioden.
Det är nu det blir kul.
Eftersom: Bland spökskrivarna den Kulturkanonen-bekante Pascal Engman!
PADANG!
Alla bitar regnade på plats.
(Min bekant var således spot on. Vore fint om han ville bli min vän.)
*
Självfallet var Kvartals knäck AI visar: De här romanerna av Läckberg är spökskrivna perfekt, för att inte säga läckert, tajmad inför bokmässan, eller Bokmässan, och veckans SNACKIS även om snackandet mer förekom på sociala medier och i skvallret än på själva kultursidorna.
(Vad skulle Camilla Läckberg få göra där, liksom, ens i trashsammanhang?)
Ingen i branschen var förvånad, tvärtom högst old news detta tydligen, och ingen i Camp Läckerbit förnekade. Pascal Engman har nämligen, bara, varit Läckbergs ”redaktör”.
Exakt så.
Och Fredrik Virtanen är ”redaktör” för Kulturkanonen.
*
Roligast i Läckbergsfestivalen var möjligen ändå:
- Att Camilla Läckbergs pressansvariga på PR-byrån heter Paulina L. Bånge.
- Att Bångeskommentar var följande:
– Dina anklagelser är inte något jag tänker bevärdiga med ett svar. 35 miljoner sålda böcker talar för sig själva.
SNYGGT där att begripa pluralis, såna delikatesser skulle inte PR-byråns megaläckra stjärnboss Lili Assefa hantera. Hon anställde Bånge av en anledning, med det där assefiskt välkänt berömda ögat för PR-konsulttalangers öron för språkets alla valörer.
Uttalandet bör även tolkas som att Camilla Läckbergs spökskrivare är på väg att dra Läckbergs författarskapet i riktning mot en absurdistisk period, där ett stort antal sålda böcker kan tala, medan ett litet antal sålda böcker inte kan tala.
(Även gospelstjärnan Carola ligger på samma PR-byrå, och hon talar, som alla vet, i tungor av typen Rolling Stones logga.)
Samtidigt:
Andra källor är ”95 procent säkra” på att nästa Läckbergmästerverk inte alls ska spökskrivas. Istället har en välkänd tecknare anlitas för att göra en bilderbok.
Som Kulturkanonen konstaterade förrförra veckan i Mig, mig själv och jag-debatten: Bokförlaget Forum blev inte störst i Sverige genom att inte känna författarens målgrupp.
Eller tvärtom:
Bokförlaget Forum blev störst i Sverige genom att känna författarens målgrupp.
*
Raggadish.
*
Po Tidholm har sett Billy Bragg på Berns! Fyra getingar!
*
Bilderbok, ok, fattar du nu NU DÅ? Emojikommunikation, klasstanthat?
Här på Kulturkanonen är vi paddiga – och stolta.
*
I övrigt:
Detta var, i konkurrens med vecka 29 som var förfärlig, den sämsta veckan i Kulturkanonens halvårslånga historia. Aftonbladet har varit mest sämst, Sydsvenskan bäst, Expressen i mitten och G-P har tydligen bokat alla slottar på de väsentligaste tiderna 14 till 16 på GothiaRäkTowers.
*
Modet hos Alex Schulman imponerar, han behövde inte, men han skrev Bilden av att invandringen trasar sönder Sverige är helt enkelt inte sann. Ja, den handlade i all enkelhet om att det dräller av invandrare som gör rätt för sig och berikar landet. Inget provocerande, kan man tycka, men det är det just nu när offentligheten, medierna och politiken, bara klarar av en problemdiskurs.
Alex hade kunnat vara bekväm och skriva nåt tjusigt om barndomen. Han skrev något viktigt.
Respekt.
Civilkurage, rent av.
För Schulman visste förstås vad som skulle hända – att han skulle dränkas i tunnor efter tunnor med skit. Särskilt fokuserade kritikerna förstås på att han bor i en 35-rumslägenhet värd 3,2 miljarder dollar på Östermalm. Som om bostadsadress hör ihop med intelligens.
Och just som det började lugna ner sig ja då kom Moderaternas superslugger Hanif Bali med en syrlig tweet och så började allt om.
En finsk herre, eller en svensk-finsk-svensk, Philip Teir, påpekade detta träffsäkert och sorgset på samma X: ”Det enorma hatet mot Alex Schulman efter hans senaste DN-kolumn är verkligen något nytt för Sverige. Nu får man inte andas ett positivt ord om invandring längre.”
Detta visste Alex Schulman.
Han skrev ändå.
Vi repeterar: Respekt.
*
Vad hände? Hur kan Alex Schulman vara den enda inom ”vänstern” som skriver självklarheter medan övriga vänstern gråter gråter till högertonerna som sjunger, ja vadå? Vad menas egentligen? Skulle vi stoppat invandring eller skulle vi lyssnat på polismästare Carin Götblad för femton år sedan?
Naturligtvis skulle vi inte stoppat invandring.
Men ja, vi borde sannerligen lyssnat på Götblad.
Bara för det kan inte vänstern hälla ut babyn med badvattnet.
*
Nu.
Jobbigt.
Apropå saker som är liksom för stora och dumma för att och/eller ta in.
Självmordskapitalism, självmordsnarcissism, självmordsinstragramism.
Odören av Instagramkändisar har numera nått finpressen. Alla vill fly från denna gränslösa gränslöshet – förutom medierna.
Essy Klingberg (toppennamn, men omöjligt att skoja nu, här) sätter ner foten på ett utmärkt, och mesigt, såklart, sätt när hon väldigt vänligt inlindat skriver som det är i Hur tänkte Frida Boisen – som förälder?
Vi lever i ett bedrövligt offentligt samhälle där många, väldigt många borde få vård för narcissism istället för att bli idioter i det här medieracet.
MEN… SVENSKAN SJÄLVT DÅ?
Ok, låt oss chilla med versalerna för en stund.
Ace Klingberg är vänlig och vänlig eftersom ämnet är extremt känsligt – alltså på riktigt, och av en anledning, det handlar om liv och död – och hon gör allt i sin kraft för att inte på enklast tänkbara sätt slakta exploatering av självmord.
Sådana noll banala saker skiljer Instagramtidningsvärlden från kultursidesvärlden – ja, exakt den värld som just nu spökskriver Camilla Läckbergs kommande bok enbart bestående av emojis.
Man måste väl skratta? Man kan skratta, väl, utan att för den skull skratta som Johan Hakelius.
Pekpinnen måste fram. Essy Klingberg skrev briljant , men för bövelen, Lisa Irenius, du borde stoppat det här förfärliga knäcket i din egen tidning och inte stoltsera i ditt veckobrev om hur fint Essy ”på ett klokt sätt problematiserar” och därpå konstatera att Det finns problem med Frida Boisens stora genomslag.
Du gav genomslaget, kära Irenius. Du som arbetar på Svenska Dagbladet. Inte på Allers.
Essy (gah!) skriver:
”Medierna har inte dragit sig för att plocka upp berättelsen. Under de senaste veckorna har duon gästat alltifrån ”Mix Megapol” och Femina till ”Nyhetsmorgon” och SvD. Intervjuerna berör – men det är mörkt att gång på gång se dotterns trauma återberättas, och omvandlas till sökoptimerade rubriker som kommer att dyka upp varje gång någon söker på hennes namn.”
Dels det.
Själv är jag mer oroad över om hon överhuvudtaget kommer kunna googla.
Men just det, ja, tabun behöver brytas. Vi måste våga prata.
Nej det behöver vi inte alls! Vi behöver tjäna stålar.
*
Vi måste avluta med trevligare grejor.
Annina Rabe (bästa namnet ever, uttalas som Stefan Mählqvists ”ninnanna nani…”) har i åratal tillhört de mest läsvärda och när hon tar skalpellen till Claes de Faires roman Roman 4 är snitten så tunna att varken författaren eller läsarna förstår att det är flera deciliter blod på golvet.
Ljuvligt att stilister ännu får finnas bland klicksökande politik.
*
Mer?
Ja verkligen.
På Aftonbladet skriver litteraturredaktören och skogsmullen Rasmus Landström ett ”litteraturkritiskt manifest” .
Jag känner mig svårartat korkad när jag läser hans text, jag fattar inte vad som menas med Nu ändrar vi vårt sätt att bevaka litteraturen. Hade jag varit självsäker skulle jag misstänkt att Aftonbladet skaffat en litteraturredaktör som inte kan skriva for ten cents on a nickel.
Men jag gillar drapan! Fast jag inte begriper den. Så kan det vara, jag litar på skogsmullen, gillar honom.
Men så blir jag osäker när Lyra Ekström Lindbäck, misslynt i Expressen, citerar en uppenbarligen rasande Magnus Ringgren, känd intellektuell läsare av böcker, som ”nu valt att lämna Aftonbladet efter fyra decennier.”
– Som kritiker är jag satt att känna igen kvalitet och kasta bort skiten, skriver han på Facebook enligt The Lyra.
– Det uppdraget kan man inte fullfölja i Rasmus Landströms värld.
Ärligt talat fattar jag inte vad The Lyra (asså!) skriver heller men rubriken är toppen: Kommer älvsex att rädda Aftonbladet?
*
Vi försöker avsluta lite kul:
Nämligen:
Apropå litteratur så är den gamle housefantomen och numera förläggaren Johan ”Ondskan” Wirfält fyndig när han i DN får tala i egen sak mot Augustprisjuryn. Fel och snålt att diskvalificera ”Imperiets barn” från Augustpriset.
August Strindberg skrev som alla minns Inferno på franska. Och Liza Alexandrova-Zorina på ryska.
Utan den fyndigheten har nittionio andra förläggare som velat gnälla på bristen på Augustprisnomineringar blivit refuserade av Åsa Beckman. Men Wirfält råkade hitta originalutgåvan av Inferno mellan Moodymans långtolva The thief that stole my sad days och Geroge Clinton and the P Funk Allstars Give up the funk och – EUREKA!
Där satt den.
Wirfält = proffs.
*
Vi ses nästa fredag!
Då vet du, och möjligen jag, vem som får Nobelpriset i litteratur.
Min gissning: Pascal Engman.
Möt mig på Roadhouse Kirchheim ikväll.
