KULTURKANONEN: Orka peta hål på barbariets populistkissblåsa

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

KULTURKANONEN. Att killarna tävlade om att starkast och tydligast ta avstånd från tv-serien Succession piggade upp en dyster vecka, där Jimmie Åkesson förklarade krig utan att starta krig, rapporterar Fredrik Virtanen från aprileländet i kulturlivsbranschen.

Ibland passar inte lättsamhet – så känner Björn Wiman starkt varje gång han skriver – och idag är egentligen en sådan dag. Ändå kan jag inte undgå att känna lättsinne, och skratt, när killarna tävlar i vem som har mest sofistikerad, smal och svår kulturkonsumtion. En debatt som mer än antyder att det är en bit kvar till Stefan Zweigs Världen av igår-värld – trots att DN-maestro Wiman förkunnar att vi redan nu lever i en demokratisk apokalyps. NU. DEN HÄNDER NU. Undergången.

De där centristradikalerna, asså, de skrämmer ständigt vettet ur centristläsarnas morgonkaffe. Ur mandelmjölken också. Samt ur de vita klassiska kaffekopparna som frustar av vrede och indignation över sakernas tillstånd så som maestro i Ingen reagerar längre på att fosterländska barbarer styr Sverige beskriver samtiden ur ledningsgruppsperspektiv.

…demokratin ligger död som en rutten plattfisk

Men samtidigt som demokratin ligger död som en rutten plattfisk ägnar hans egna kultursidor, motsägelsefullt men glädjande måste man säga, rejält med utrymme åt klassisk kulturknuttedebatt, istället för att på varje tecken på varje sida på varje utgivningsdag bekämpa och belysa detta akuta 1942-tillstånd vi befinner oss i. Man undrar närapå om Björn Wiman kanske ägnar sig åt retoriska figurer?

Killarnas tävling om mest sofistikerad smak inleddes av den trevligt Demokraterna-stämplade före detta Brooklynkorrespondenten Martin Gelin, som invände mot en bok som menar att vi lever i en värld som bäst kan liknas vid ambient-tv, en tillvaro av medioker masskultur styrd av algoritmer. Ja. Du hörde rätt. Helt tvärtemot kulturchefens barbari-fresk.

Som kulturkille visade Gelin sig på styva linan som kulturkonsument deluxe när han invände mot Kyle Chaykas Filterworld. How algorithms flattened culture. Vilket dravel! skrev Gelin fast på DN-svenska i Var inte så pessimistiska – kulturen har aldrig varit rikare än nu! Se bara på Succession!

Oj. Aj. Aj. Det borde han inte gjort.
Så tokigt det blev.

Victor Malm, den bråkige tonåringen på Expressen, hittade självfallet luckan omedelbart och högg som en hånfull kobra mot den blottade DN-strupen: Hahahahahamoahahahaa, Succession!? En kretinsk tv-serie som älskas av pöbeln, det är väl fö höuge fauen inte kulturrrrrrrrr, skorrade Malm på östskånska med den magistrala (han kommer bli olidlig när han tar över DN den dag hans leg börjar gälla på Systembolaget) pappaledighetsburgaren Nej, ”Succession” är inte bra kultur. Påståendet fick rentav ”Victor Malm att se ut som ett frågetecken.”

Där hade Malm redan vunnit killarnas kulturknuttekamp

Så. Jävla. Snyggt. Håll med om det. Håll med om att elegantare än att ringakta världens mest kanoniserade (och tvivelsutan suveräna) moderna tv-drama kan man inte saxa sig till toppen i rökrutans smakhierarkitävling.

Där hade Malm redan vunnit killarnas kulturknuttekamp. Alla vi (någorlunda) normala människor såg direkt vad det handlade om: Lil’ Malmen ville retas, igen, och krönikan var dessutom obegriplig till minst 30 procent – alltså vad man kan förvänta sig av en skribent som samtidigt ammar och skriver. Det var bara att le och bläddra vidare till sportsidorna.

Men Gelin blev rosenrasande! Hur kan en skitig Expressen-skunk komma och sätta sig på en – fanfar – VIKTIG DN-MAN som rewritar Brooklyn Rail och Paris Englishman dagarna i ända? Gelin satte därmed papper i maskin, och gråtande på tjusigaste AI-svenska brölade han ett svar på tusentals tecken som handlade om en enda sak: JAG GILLAR INTE ALLS SUCCESSION! ”Jag nämner enbart serien som exempel på de mörka teman som är populära i masskulturen.”

Man lever och dör lite av skratt, visst gör man? Det är underbart. Det är lättsinne. Det är glädje. Samtiden är härlig och rik. Hur kan man inte vara lättsam? Vad än Björn Wiman skriver för att underlätta krönikörandet och piska upp känslor, känslor och känslor hos läsarboskapen så är kanske inte den svenska demokratin i akut kris så länge hans tidning samtidigt bjuder på såna där fyrverkerier av festligheter.

DN:s kulturkrigare sittkissar framför triviala tv-serier…

Men, naturligtvis var det för sent. Gelin hade rätt, absolut – kulturutbudet har aldrig varit större,  även om de breda lagren konsumerar vad algosarna erbjuder utan att bry sig nämnvärt – men Victor Malm hade redan gjort schackmatt, rollerna var satta: DN:s kulturkrigare sittkissar framför triviala tv-serier, Expressens kulturchef läser ståndaktigt litteratur – förstås i ständig opposition mot en ytlig samtid.

Punkt slut.

Killarnas skrytdebatt pågick sannerligen inte i ett vacuum, inte en chans, en massa andra killar vägde in för att hitta tjusigast möjliga position högt upp i smakträdet. Den svårartat styva linan-marinerade debatten blev föredömligt summerad av Max Hjelm, ledarskribent på just DN (med ett starkt namn och en makalös Great Gatsby-på stranden-bildbyline) med raderna: ”’…vi har lagt vår kulturkonsumtion i händerna på företag som vill att vi ska konsumera det billigaste, dummaste och fulaste’ förklarar Greta Schüldt (DN 6/4) ”. Expressens kulturchef Victor Malm menar att ’idén om en kultiverad smak … verkar död’ (31/3). Aftonbladets Kristoffer Andersson dubblar upp: ’Tanken om en smak över huvud taget är härsken. Ingen bryr sig, ingen önskar den (4/4).’”

Vad ingen medverkande i den megaunderhållande kreddpasjastävlingen talade om, men som saken egentligen gällde, var själva de nivellerade kultursidorna. Eller rättare sagt, Victor Malm talade faktiskt ur den bottenlösa brunn en redaktör varje dag tittar förbittrat ner i, den där läsarna ständigt är betydligt mer klickbenägna om innehållet består av tv-serier, politik och snusk än av litteratur, teater och konst.

Men att kultursidorna sviker ett tänkbart samhällsuppdrag i den kulturella ekokammaren, genom att istället för konst ägna sig åt toppliste- och Netflixbevakning i jakt på penningen, ville ingen skribent tala högt om.

Förståeligt. Det är helkorkat att bita den hand som föder en.

It’s not dark yet, but it’s getting there, som Bob Dylan uttryckte saken. Och detta inträffade efter att Björn Wiman redan utlyst landsomfattande barbari.

Alla går vi i dessa gångtunnlar, alla är vi rädda för lättkränkta grabbar med vapen

Mordet på Mikael, 39, i Skärholmen slog an en mörk och dyster ton i många av oss. Alla går vi i dessa gångtunnlar, alla är vi rädda för lättkränkta grabbar med vapen. Därav svårt att uppbåda lättsinne.

Och efter mordet lanserades regelrätt stöveltaktik för att komma tillrätta med kriminaliteten, när SD:s commander in chief Jimmie Åkesson skrev på X:

”Internationella konventioner, unkna gamla argument om socioekonomiska faktorer eller debilt prat om brottsförebyggande fritidsgårdar tycker jag ska åka i papperskorgen direkt. Det duger inte att rapa floskler, det är dags att Sverige förklarar fullt krig mot varje enskild individ i dessa kriminella gäng.”

På kultursidorna var det tyst om både mordet och utspelet. Man fattar det. Bara vanmakt finns att känna inför dådet, det finns inget vettigt att formulera. Och gällande luftslagsutspelet har alla slafsiga starke man-utspel redan åstadkommit Vargen kommer så många gånger att när vargfanskapet faktiskt kommer så är den död, retoriskt men inte konkret. Vargen kan då smita in smidigt som en katt, kultursidorna är utnötta, de orkar inte längre, ingen lyssnar en gång till, och det är så satans tröstlöst att peta hål på samma gamla populistkissblåsa om och om igen när ingen ändå bryr sig här i det egocentriska postsanningssamhället. Ingen reagerar längre, som Björn Wiman skrev profetiskt, om du minns början på krönikan.

…alla dessa röstfiskande jävla dumheter om falukorv och hårdast tag som politiker brölar ur sig till tonerna av huvudvärk

Eller så var kulturisarna (nej inte kulturgrisarna) bara upptagna med alla dessa kulturbarn och egna medarbetare som skrivit böcker, roligt skildrat med Schulman, Lagercrantz, Beckman och Wiman i rollerna i Fyra av mina fiender samlade på scen av ovan nämnde Kristofer Andersson i AB. Och upptagna av Netflix senaste treplusserie. Och av algoritmdriven topplistekultur. Och snackisar. Det fattar man.

Men att de politiska tyckarna inte reagerade var mer märkligt, men sannolikt är de helt  sindssygt trötta på alla dessa röstfiskande jävla dumheter om falukorv och hårdast tag som politiker brölar ur sig till tonerna av huvudvärk.

Tystnaden tvingade den tvivelsutan briljanta politiska kåsörreportern Torbjörn Nilsson på Svenska Dagbladet att avvika från sin vanliga neutrala bevakningslinje. I Han går i opposition mot sin egen politik konstaterade herr Nilsson det alldeles uppenbara: om Jimmie Åkesson vill starta krig mot buset, varför startar han inte krig mot buset? Åkesson har MAKTEN numera och är landets näst största partiledare. Glenn Hyséns anfallskompis föreslog också två enkla frågor som kollegorna kan ställa vid tillfälle:

  • Vilken utredning har den regeringsmajoritet, som Åkesson är största parti i, tillsatt för att genomföra detta krig?
  • Vilka pengar har Åkesson förhandlat fram för att säkerställa att det blir ”fullt krig” och inte bara ”rapade floskler”?

Kanske antyder Torbjörn Nilsson med dessa rader att det är Åkesson som rapar floskler.

Eller så antyder han inte det.
Eller så gör han det.
Eller inte.
Vad tror du själv?

P.S. Olåst kulturläsning är Aftonbladet bäst på, folkbildare med rötter i nykterhetsrörelsen som de är. Flott att for free få läsa den högklassiga kanonartikeln Egosamhället ger oss självupptagna böcker som säger adjö till den gamla mig, mig själv och jag-debatten, signerad Sven Anders Johansson. Expressen, med rötterna i den råbarkade halmhattskapitalismen, låser in det mesta, men det helroliga dejtingreportaget Den enda som vill ligga med mig är Arne, 78 av Anna Gullberg är i skrivande stund for free. Ha det så fint, vänner. DS.

 

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

Kulturkanonen: jaktsäsong på troll och genier

Medan de borgerliga lyxvänstermänniskorna i finmedia blåst att kulturkriget är över – och vunnet! – har trollfabrikerna i lugn och ro kunnat äckla ut de sista vänsterrösterna och vinna samhällsdebatten, rapporterar Fredrik Virtanen från Kalla Faktas wallraffande och kulturtanternas hetsjakt på genier.

KULTURKANONEN: N-ordet exploderar – igen

N-ordet, nazister, äckliga K-ord – det har på många vis varit otrevliga veckor i det trygga svenska kulturkriget, rapporterar Fredrik Virtanen från ett 90-tal som plötsligt kommit tillbaka.

KULTURKANONEN: Det var ingen ensam galning, det var hela Stockholm

Häxprocessen mot Benny Fredriksson skärskådades, liksom det helvetiska hr-byråkratsamhälle som förföljer hyggliga arbetare, rapporterar Fredrik Virtanen från kulturmaffians påskägg.

KULTURKANONEN: Det finns alltså fin- och fulborgare

Krogkritik som skapade drev, alkoholromantik utan moralkakor och underhållningsvåld från Jonas Gardell mot Alex Schulman. Kulturkanonen hyllar idag den mindre kvällstidningen med halmhatt, samt analyserar finborgarnas syn på fulborgare som snöflingor.