KULTURKANONEN: Problemet i Gaza: Vänsterklägget

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

GAZA. Efter kraven på att Israel stoppas från Eurovision, på grund av kriget i Gaza, tog en infekterad debatt ny fart. Inte om massmord eller bojkott. Utan om debila kulturarbetare, rapporterar Fredrik Virtanen bland mycket annat från kulturkrigets skyttegravar.

 

Gillar man inte budskapet är det fel på mediet som rapporterar, det är sen urgammalt.

Hanne Kjöller lever det där till maximus. Budskapet är för Kjöller irrelevant, budbäraren än allt, allt säger jag. Åtminstone om det är vänsterklägget. Hon hatar vänsterklägget. Hon hatar vänsterklägget bortom rim, bortom reson, bortom Beckomberga.

Kjöller hamnar regelbundet i klistret

Två saker först:

  1. Hanne Kjöller gillar jag, sannerligen. Vild och skoj, den enda skribenten på landets mäktigaste tidning Dagens Nyheters ledarsida som chockerar och ”rör om i grytan”. Regelbundet hamnar Kjöller i klistret, senast var det påhopp på samer, för bara någon månad sedan. Den typen av skribenter är det ont om, man måste gilla dem, i alla fall om man gillar yttrandefrihet och är en cynisk gammal murvel. Skribenter som folk blir skitarga på, som skriver vansinnigt ibland. Som Peter Kadhammar när han inte är reporter. Som Åsa Linderborg när hon har lust. Som Linda Skugge? Som… nä jag kommer inte på någon mer. Alla, precis alla, är rimliga, duktiga, vettiga, käckt liberala – ni vet vad jag far efter, smart slätstrukna som folk blir när folk tänker både en och två gånger innan de skriver. Den där vilda insändarskribentkvaliteten är ohyggligt svår att uppnå för alla tränade skribenter. All denna självcensur! Vad ska Björn Wiman tycka, liksom? Det skiter Hanne Kjöller i.

Att hata vänsterklägget

  1. Men du, Hanne! Vem fan hatar inte vänsterklägget? Alla vi som inte får vara med och minst, jag säger minst, hälften av alla som får vara med hatar också vänsterklägget. Att hata och självhata vänsterklägget är en bred sport som bara blivit populärare och populärare med åren, ja desto mindre klägget blivit, faktiskt.

Vänsterklägget är en hierarkisk, ogin och ängslig skara, svårartat egocentrisk eftersom den är så konkurrensutsatt; ständigt pågår inom klägget en brutal kamp om ständigt krympande smulor. Det blir naturligt spänt.

Det glada högerklägget

Högerklägget däremot. Mmmmm, här är det glatt och bullrigt, alla får vara med, vi stöttar varandra i högerklägget, vi samarbetar, hjälper, det finns ingen konkurrens, det finns pengar så det räcker – och blir över – till alla. Ja, alla. Medan den legendariska vänstertidningen Internationalen just gick i konkurs, i brist på en summa som Kreab, DN och Timbro fikar upp på en månad.

Hanne Kjöller är bland vinnarna. Och det är det som är kul: Ändå är hon helt makalöst löddrigt rasande av förakt för vänsterns alla jävla musikanter, teaterapor, skriftställare och författare som på ett eller annat vis styr världen. Och rappare! Jafyfan för rappare. Rappare!

Så vad hade hänt?

Krav på att stoppa Israel

Jo, över 1000 artister, samt Peg Parnevik, från de förhatliga vänsterkläggkulturgrupperna krävde att Israel stoppas från Eurovision och Hanne Kjöller gick bananas precis som högertwitter.

Jaha, men vad skrev hon då?

Ett riktigt krig där folk dör

Jamenalltså hon skrev just precis det. Rubriken var förvisso Försöket att stoppa Israel från Eurovision visar hur pinsamt enögd kulturvänstern är men krönikan handlade inte om massmord i Gaza. Inte ens om huruvida Israel bör bojkottas eller inte. Bara det sista ledet, det där vämjeliga vänsterklägget, handlade den om. Ett legendariskt högerkåseri – ”När ska det röda rinna av kulturens fana?” – av Bengt Ohlsson användes som bevismaterial, som om ”Benkes” text var så allvarligt menad att den kunde användas i ett krig, alltså ett riktigt krig, inget kulturkrig eller kultursideskrig, ett riktigt krig, där folk dör.

Södermalm istället för Gaza

Men det är också därför man behöver gilla Kjöller: Hon hittar en lokal vinkel! Att lyckas bända ner den blodiga konflikten i Palestina och få den att handla om vänsterklägget på Södermalm kräver ett sant snille. Lokal vinkel, lokal vinkel, det är A och O i journalistiken. Problemet är Stellan Skarsgård, Robyn och Sven Wollter (trots död), inte Benjamin Netanyahu.

Systematiskt massmord på barn

Eric Rosén på Bladet hade annars skrivit en stark och retoriskt elegant uppmaning till en Israel no show i Malmö där han förklarade vad frågan handlade om (systematiskt massmord på barn) men Kjöller tog fram skämskudden p g a att vänstern är idioter. Så kan det gå. Johannes Klenell formulerade det perfekt i sin Arbetet-kolumn Kjöllers bisarra Eurovision-ledare ställer gangsterrap mot tusentals döda palestinska barn.

Jaha, undrar du som inte orkar klicka på Barbapapa-länken, vad skrev han då? Vad skrev han som var så perfekt?

Jo, Klenell skrev:

Väx upp, Hanne Kjöller!

”Allt är blurrigt”

Vi är inte färdiga med ämnet Hamas-Palestina än, inte alls, tyvärr, det hade varit fint. Men jag vill först berätta att jag ser ingenting.

Jag skojar inte, eller jo, lite, en smula ser jag. ”Jo, ja, du har fått grå starr”, sa doktorn torrt, ”20 år för tidigt”, vilket fick mig att anta att alla mina övriga organ, inklusive livhanken, kommer gå sönder tjugo år i förtid också. Vilket gjorde mig mer nedstämd. Tills jag kom på att livet ändå är värdelöst.

Detta var igår. Och i morse opererades jag. Otroligt va? Ibland fungerar sannerligen den nyliberala vårdapparaten. Men allt är blurrigt.

”Åsikter om åsikter”

Jag nämner detta för att understryka att jag är extra slut, så jag tycker ingenting. Och även normalt har jag, som väl bekant är för alla Kulturkanonen-fans, ingen åsikt i sakfrågor, jag har bara åsikter om åsikter. Men om jag inte var halvblind och extra slut och skulle ha en åsikt, ja då vore åsikten att Israel bör få vara med i schlagerkalaset. Jämförelserna med imperialistmakten Rysslands oprovocerade invasionskrig i Ukraina haltar.

Samtidigt har Jan ”King Kong” Guillou en stark poäng i senaste AB-kolumnen: ”…det är förbryllande att se dessa muslimjägare, terroristexperter och dylika förklara varför Ryssland självklart bör uteslutas från Eurovision Song Contest men inte Israel. Beror det bara på vilken sorts kvinnor och barn man mördar?”

Det lilla drevet mot Athena Farrokhzad

Ett litet paradigmskifte har inträffat, och det är antagligen därför ett litet drev pågår mot Athena Farrokhzad, både Palestina-aktivistpoet och makthavare på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Det gillade inte Hynek Pallas i Expressen som principiellt undrade vad alla skulle tyckt om hon var SD-aktivist. Och i SvD undrade David Stavrou, israelisk journalist, om ”Är israeliska författare bannlysta nu, Athena?”

Varmt välkommen, svarade tjänstemannapoeten själv.

Sista ordet är knappast sagt i den frågan. Här har vi sannerligen en sån där lokal vinkel som Hanne Kjöller är så bra på att hitta.

Naturligt lama ledar- och kultursidor

Varken judar eller muslimer lär hålla med mig – bägge anser att just deras sida behandlats djupt orättvist av medierna sedan 7 oktober och de kan inte ens förstå hur det ens är möjligt att tycka annorlunda – men balansen i medierna, och på ledar- och kultursidorna, har varit god. Naturligt lam, försiktig, tråkig måste man säga, av just det skälet. Eftersom högern skrikit antisemit efter varenda tydlig palestinavän och vänstern skrikit folkmördare åt varenda tydlig högertyckare så blir det, liksom, naturligt att inte ha en tydlig åsikt för medier som försöker tolka opinionsvindarna hos läsarboskapen. Vilket inneburit att alla engagerade i frågan varit djupt, djupt missnöjda.

Anklagelse om folkmord

Det neutrala är nu bytt till lätt fördel Palestina. Det kan och lär ändra sig snabbt i objektivitetens namn men när Internationella domstolen i Haag mer än delvis hörsammade Sydafrikas anklagelse mot Israel om folkmord blev det ”uppenbart att Israel brukat överdrivet våld i Gaza och inte förmått skilja på Hamas och civila”, som självaste Pär Wästberg skriver i Svenska Dagbladet.

”Groggkaffet i vrångstrupen”

Dock anmälde akademiledamoten avvikande åsikt i själva kärnfrågan: Övervåld i Gaza är inte folkmord. Samma tidnings Mustafa Can fick dock betydligt mer utrymme för att lägga ut texten i anklagelseakten Språket är lika kraftfullt som bomber, en text som hade fått Svenska Dagbladets herrkärnläsare att sätta groggkaffet i vrångstrupen om det varit så att de någonsin öppnade kultursidan. Men det gör de aldrig. Så allt är lugnt för ställföreträdande kulturchefen Anders Q Björkman (som för övrigt tydligen är ett stort Max Martinfan).

Israels handlingar i Gaza

Det ska dock nämnas att till exempel internationellt erkända förintelseforskare, i detta magasin, menade att det som sker i Gaza är ett skolexempel på just folkmord samt att en lång rad svenska jurister också menade i ett öppet upprop att anklagelserna om folkmord är mycket allvarliga och bör prövas av Internationella Domstolen (ICJ), som just menade att Israel bör undvika de handlingar som framkommit vid domstolen som kan kvalificeras som folkmord.

En pågående skitsoppa

När sedan Dagens Nyheters supermäktiga politiska chef (och tillika dotter till Max Q Björkman men det är en ren tillfällighet) Amanda Sokolnicki gjorde en switcheroo och skrev Efter den här veckan är det omöjligt för mig att försvara Israels krig fick väl Hanne Kjöller blixtar i ögonen, Et tu vänsterklägg-Amanda! suckade hon och satte papper i maskinen för att åter vända opinionen till Israels fördel – och hon kan mycket väl lyckas. Det här är en jävla skitsoppa, en pågående skitsoppa, som får de flesta andra skitsoppor att förblekna.

”Känslor, känslor, känslor”

Just detta påpekade Malmös finest Kristina Lindquist både banalt och träffsäkert i Dagens Nyheter om snacket som följt efter Sara Martinssons bok Kvinnor utan barn: Den svenska debatten om moderskap blir absurd när barnen dör i Gaza.

Visst. Visst. Visst! Såklart. Allt är relativt. Allt är meningslöst. Allt är dött.

Men vad ska vi göra då? Vad ska vi prata om? Och vad ska medierna leva av! Vi bor här i ett litet och makalöst välordnat land i världens periferi där nästan allting, på det stora hela, är lyxproblem. Hur skulle medierna överleva om de inte lyckades piska känslor i oss? Känslor, känslor, känslor, det är hela industrin, vi gillar det, vi behöver det, vi andas det.

Men självfallet är allt vi säger och skriver om inte betydelselöst så futtigt. Egentligen.

Är alla frågor relativa?

Men. Det finns frågor som inte är särskilt relativa. En människas skuld till kronofogden eller kreditföretagen blir inte lättare att bära av att eländet pågår i Mellanöstern. Tone Schunneson, fast i en lånefälla som så många andra, skriver så att det känns i AB under rubriken Kreditföretagen vill inte att vi ska kunna betala.

Ska jag då tänka ”nåja, du ligger inte under rasmassor i Gaza?” eller ”ameh du lever ju!” Ja, kanske, det kanske jag ska, jag har aldrig tänkt på det förr. Men nä, nä va?

Det är värre i Gaza

I alla fall har Aktuellt-journalisten Lena Petterssons bok Skuldsatt: Om hur obetalda lån blev en lysande affärsidé kommit ut sagolikt rätt i tiden. Privatpersoners skyhöga skuldberg är rena skammen för Sverige skriver Jan Eklund i DN om samma bok, om Jonas Malmborgs Den stora kreditfesten och om, eh, Per Hagman och hans heroiska strid mot institutionerna.

Det tog inte många punkters räntehöjningar för att få hela den överbelånade medelklassen att börja skaka. Tvåtredjedelssamhället är numera en självklarhet. I detta samhälle får vi klara oss själva. Och den som tar ett dumt lån får stå sitt dumma kast. Det är hemska tider. Men det är värre i Gaza. Det var Kristina Lindquists poäng.

En rättelse om Schibstedt

Det stör mig inte så lite, apropå det, att jag behöver korrigera en uppgift från senaste Kulturkanonen. Schibstedt tjänar nämligen ännu mer pengar, betydligt mer, sjukt mycket mer: nettovinsten var 2,1 miljarder norska kronor. Bara under fjärde kvartalet förra året. Det blir möjligen 8,4 miljarder kronor på ett år.

Man kan således konstatera att det vore alldeles, alldeles problemfritt att göra Aftonbladets och Svenska Dagbladets kultursidor konkurrenskraftiga. Till och med Omni skulle kunna få två till fyra helt egna kultursidesrewriters utan att det skulle märkas i den makalöst tjocka norska budgeten. Istället får DN ohotat rule the waves. Det är lite synd. Kultur är viktigt, är det inte?

90-talet är tillbaka

För exakt en månad sedan, gud vad tiden går, i Vi fick aldrig vara mediehoror, konstaterade Kulturkanonen att 90-talet är tillbaka. Nu har Annina Rabe tröttnat. Annina Rabe blir man då alltid glad av att läsa. En så fin ton. Smart. Salt. Snärtig, alltid snärtig. Den här gången snärtigt i Expressen om 90-talsmän av typen Killinggänget och tidningen Pop som inte rensats ut tillräckligt effektivt och således kan göra comeback.

Irriterande, enligt Rabe i Det handlar fortfarande bara om 90-talets män. Tiden från 00-talet till 20-talet då allt bara handlade om kvinnor nämner Rabe icke. Då hade inte texten blivit kort och snärtig. Då hade texten blivit lång och saggig. Som mina texter.

Men snart är vi färdiga för idag, snart får du gå och ta en caffelatte med en bulle. Håll ut.

Två iakttagelser

Näst sist: Ola Söderholm skriver i AB Därför är Chappelle och Gervais inte kul längre (svaret är att Söderholm inte gillar deras sätt att mästra känsliga Rousseau-fans) och det stämmer ju inte alls men resonemanget är kanonsmart. Han är kanonsmart, Ola, det har vi varit inne på ofta här.

Mer socialism i AB: Tänk om LO tog striden mot bankvinsterna, skriver en drömmande klok Rasmus Landström, tidigare känd som skogsmulle här i spalten och nej, jag har ingen aning om varför mer än att han på sin bildskrämma ser ut som någon som gillar att gå omkring i hästsvans i en skog. Han kanske inte ens bär hästsvans. Han kanske bor i en skyskrapa på Manhattan. Jag vet inte. Men texten var fin.

”Ta det som ett hot”

Det var således allt.

Ha ha, ho ho. Nä. Jag bara skojade. Det var inte alls allt. Ni slipper mig inte. Jag tror att det rör sig om separationsångest. En sista sak:

Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson verkar vara, enligt en samlad bedömning av massa recensioner, en skitkul roman. Den ska jag sno på ett bibliotek.

Nu så. Adjö. Nu ska jag undersöka om näthinnan hamnat snett.

Men vi ses igen. Ta det inte som ett löfte, ta det som ett hot. 2 400 nya ord, 14 600 tecken (med blanksteg), sätt ett stort kryss i kalendern om två veckor.

Det blir kanon.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

KULTURKANONEN: Året med finkultur eller gravida tacopar

Kulturterminen går mot sitt slut, det är strax sommarlov. Fredrik Virtanen skulle summera året men fastnade i självhat och funderingar kring den klena tillväxten på finkulturkrigarnas tidningssidor.

KULTURKANONEN: Du kränker mig med betyget 4 av 5!

Virtanen skriver om samtidens hejdlösa kommersialisering av kulturen.

Kulturkanonen: jaktsäsong på troll och genier

Medan de borgerliga lyxvänstermänniskorna i finmedia blåst att kulturkriget är över – och vunnet! – har trollfabrikerna i lugn och ro kunnat äckla ut de sista vänsterrösterna och vinna samhällsdebatten, rapporterar Fredrik Virtanen från Kalla Faktas wallraffande och kulturtanternas hetsjakt på genier.

KULTURKANONEN: N-ordet exploderar – igen

N-ordet, nazister, äckliga K-ord – det har på många vis varit otrevliga veckor i det trygga svenska kulturkriget, rapporterar Fredrik Virtanen från ett 90-tal som plötsligt kommit tillbaka.