Kulturkanonen: Schulman, Carola och Wolodarski räddade kultur-oxveckan

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

”När jag vadade försiktigt genom geggamojan på kultursidorna denna vecka började jag misstänka att det finns en anledning till att Kjell Häglund, Karolina Fjällborg, Maria G. Francke och han-på-SvD föredrar att skriva om tv. Finns inget att se”, skriver Fredrik Virtanen.

Hur ska det här gå? Asså hjälp.

Det verkade som en galant idé.

På pappret lät det självskrivande – att Konkret som sanna pionjärer recenserar de stora kultursidorna. Kulturkanonen skulle förändra världen – eller åtminstone till en början Malmö, Göteborg och Stockholm.

Jag menar, DN:s Johan Croneman har recenserat sport på TV sedan 1963 (och vanlig TV), så varför har ingen recenserat kultursidor? Kanske för att alla tidningar är konkurrenter och ingen vill kacka i eget bo, eller skänka läsare till konkurrenten, eller över huvud taget låtsas att de andra existerar.

Visserligen har det förändrats sedan internet dök upp och förpestade världen, konsumenten zappar mellan olika kultursidor i stället för att prenumerera på en enda, men protektionismen bland redaktörerna lever kvar och gamla ovanor dör mycket långsamt.

Därför har det varit vanligare att de ystra halmhattarna på Expressen bråkat med de dystra rosorna på Aftonbladet. Störst är tjockast. På samma vis låtsas sällan lärarhögskolan DN om frigjorda SvD. Sydsvenskan (stackars Skåne!) och GP (stackars Göteborg!) har i praktiken monopol på orterna, så dom kan vi lämna därhän.

(Dom? Ja, Kulturkanonen skriver dom. Ingen som kommenterar eller bråkar på Kulturkanonen ska behöva känna sig ängslig över att räknas ut som debil på grund av att ”de” eller ”dem” är trassligt. Allas åsikter är lika mycket värda oavsett stavningsförmåga.)

(Fattar någon hur rolig förra parentesen var? Jag vet inte.)

Nå. Veckan har hur som helst fått mig att ängslas.

Det kanske finns en annan anledning, tänker jag, att alla recenserat Allsång på Skansen, Morden i Midsomer och Sommar i P1, vilket råkar vara mitt fel, förlåt. (Det var jag, kanske våren 2012 på Aftonbladet, som tyckte att det var en kul idé. Expressen följde snabbt efter och snart började alla blaskor skriva lama, trevliga recensioner av dagens sommarpratare och eftersom ingen vill pissa på någons parad blev varje recension meningslös.)

När jag vadade försiktigt genom geggamojan på kultursidorna denna vecka började jag misstänka att det finns en anledning till att Kjell Häglund, Karolina Fjällborg, Maria G. Francke och han-på-SvD föredrar att skriva om tv.

Finns inget att se.

Cirkulera, cirkulera.

Men. Det var påskvecka. Oxveckan må vara i januari men detta är den släpigaste, fulaste, dystraste, händelsefattigaste veckan på året. Folk bara gick och väntade på Jesus Kristus, som inte kom den här gången heller.

Den här högtiden brukar redaktionerna passa på att rensa ogräs, klippa häcken, och ta in allt översterstående material som samlats sedan Trettonhelgen.

Det visade sig finnas en anledning att det legat och skräpat, nämligen att det mesta inte borde publiceras. Vi betalar trots allt mellan 16 och 79 kronor för produkten.

Men sedan hände det trots allt något.

Alldeles okontroversiella uttalanden av vår enda superstjärna, Carola, kunde med god vilja vridas och vändas för att ge henne en rasiststämpel i spalterna. Carola är alltid en klickis. Inget är för smått, och sällan händer nåt stort, så det lilla får duga.

Det blev tjafs. Krystat tjafs men ändå.

Grunden var en SvD-intervju. I Göteborgs-Posten recenserade Hynek Pallas själva debatten om Carola och debattörerna (vilket är mitt jobb). Pallas skrev att han chockeras över att den svenska offentligheten är förvånad över Carolas inställning till invandrare.

Eh… Först måste vi slå fast att uttalandena faktiskt var rasistiska. Och vilka som menade detta. Främst random dårvänster och framför allt DN-krönikören Alex Schulman, som plötsligt upptäckte att Carola är ond – enligt Pallas. Pallas spelade förvånad över att Schulman inte noterat Carolas ondska för länge sedan, eftersom Livets Ord varit en ond sekt sedan Hedenhös klöste katthår från soffan. Åsikter.

Men det är sånt här som ändå ger mig hoppet tillbaka vad gäller denna Kulturkanon. Det ÄR roligt när en smart skribent som Hynek Pallas låtsas att han inte fattar att en slug skribent som Alex Schulman bara behövde få ihop en krönika för att sedan återgå till viktigare sysslor på restaurang Brillo. Sysslor som inte inbegriper att läsa Hynek Pallas, får vi hoppas.

Kulturkanonen kan således bli kul.

Små missförstånd. Sno en ledig åsikt. Vem fläskbergade vem 1999?

Vänskapsband, krafs – sådan är kultursidornas magi.

Och Alex Schulman hamnade i centrum igen. Så förtjänar han sin jättesäck med pengar från Dagens Nyheter varje måndag.  

Johan Anderberg i SvD langade nämligen iväg ”Tänker Wolodarski erkänna att han hade fel, igen?” och utgick från Schulmans – enligt mig strålande (men enligt Roland Poirier Martinsson värdelösa) – krönika ”Nu visar det sig Anders Tegnell hade rätt hela tiden”.

Men något saknades.

Vad?

Jo, att Alex inte nämnde att den mäktigaste mannen i Mediesverige, Peter Wolodarski, hamnade på fel sida, den sida som Schulman så förtjänstfullt skojade med i krönikan.

Alla minns skämten om hur DN dels drog smittan till Sverige genom tidningens lyxtåg under sportlovet 2020, som hämtade hem viruset från Alperna, dels hur Peter Wolodarski paniskt livrädd för baciller köpte upp allt toalettpapper inom en kilometers radio kring Karlaplan och sedan barrikaderade sig hemma i våningen, ungefär som Better Call Sauls brorsa, och sedan satt han där, ungefär som Ingmar Bergman i Lars von Triers beskrivning i Jane Magnussons episka intervju, och skrev den ena alarmerande crazy texten efter den andra, mitt i, i centrum, i alltet, bossen för allting som SVT:s och Sveriges Radios medarbetare bygger sina program på, varje dag, och bara dominerade.

(Någon form av maktdelningsprincip fanns ändå: DN:s medicinreportrar skrev, tilläts skriva, sakligast i Sverige.)

Johan Anderbergrejäla burgare var således höjdpunkten i kulturveckan. Den handlade nu inte bara om det självklara bacillfelet under coronan, utan även om hur duktigt fel Sveriges mäktigaste medieman hade om inflationen och när USA ville bomba Irak efter 9/11.

Det sista kan jag tycka är långsökt och onödigt elakt – Peter Wolodarski var ett barn 2003 och förstod inte bättre, men det är värt att påpeka hur DN och Expressen var bombliberala och att bomberna fått vansinnigt eländiga konsekvenser.

Hade ens den här debatten om invandring funnits om inte så många gett George W Bushs olagliga krig i Irak sitt stöd?

Det är inte min sak att begripa. Min sak är att recensera kultursidor. Varje vecka. Välkommen till Kulturkanonen i Konkret.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

Kulturkanonen: jaktsäsong på troll och genier

Medan de borgerliga lyxvänstermänniskorna i finmedia blåst att kulturkriget är över – och vunnet! – har trollfabrikerna i lugn och ro kunnat äckla ut de sista vänsterrösterna och vinna samhällsdebatten, rapporterar Fredrik Virtanen från Kalla Faktas wallraffande och kulturtanternas hetsjakt på genier.

KULTURKANONEN: N-ordet exploderar – igen

N-ordet, nazister, äckliga K-ord – det har på många vis varit otrevliga veckor i det trygga svenska kulturkriget, rapporterar Fredrik Virtanen från ett 90-tal som plötsligt kommit tillbaka.

KULTURKANONEN: Orka peta hål på barbariets populistkissblåsa

Att killarna tävlade om att starkast och tydligast ta avstånd från tv-serien Succession piggade upp en dyster vecka, rapporterar Fredrik Virtanen.

KULTURKANONEN: Det var ingen ensam galning, det var hela Stockholm

Häxprocessen mot Benny Fredriksson skärskådades, liksom det helvetiska hr-byråkratsamhälle som förföljer hyggliga arbetare, rapporterar Fredrik Virtanen från kulturmaffians påskägg.