KULTURKANONEN: Sex kultursidor som alla kopierar de övriga fem

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Först kom lynchmobben för att hämta männen. Sedan kom de för invandrarna. Medierna sa inget. En dyster vecka i åsiktslandskapet, rapporterar Fredrik Virtanen från landet med sex identiska kultursidor.

 

How long will I love you?
As long as stars are above you
And longer if I can

För sex år sedan just i dagarna tvingades jag i landsflykt.
Det var en speciell tid, en tid som sedan sattes i OBS-klass och där sitter den än. Tiden var totalt jävla punk. Anarki! Gatorna forsade av blodliknande vätska, lynchmobbar beväpnade med styrkekramar, hjärtan och lajks hängde upp människor i lyktstolpar och alla som ville fick spotta snus. Problematiska personer, män, skulle rensas bort och ett nytt och fräscht Sverige skulle skapas. Instagramfeministerna jobbade såväl offentligt som hemligt – genom idoga privatkontakter via DM, mejl, telefon och brevduvor stalkades alla, även vanlisar, som uttryckte skepsis mot metoderna. Hot förekom. Utpressning också. Kloka människor backade ur rummet, livrädda förstås.

Så strax anslöt sig de riktiga medierna på pöbelns sida. Det här var ju kul, här fanns rättrådighet, här fanns klick, här fanns lästid, här fanns pengar, det här kan ju tamefan bli rena Franska revolutionen! Där gjorde man processen kort med adelsmännen, högg huvudena av dem som limpskivor.

Ett nytt och fräscht Sverige ska skapas genom utrensningar


Jag ska strax återkomma till metoo.
Men först tvingas vi konstatera att nu doftar lynchmobben annat blod. Idag är det inte de problematiska männen som ska dingla i snöret, i dag är det de problematiska invandrarna, lite mer specifikt de problematiska araberna, ännu mer specifikt de problematiska muslimerna, och i synnerhet de problematiska palestinierna. Ett nytt och fräscht Sverige ska skapas genom utrensningar.

Vad gör medierna den här gången?

I podden Stormens utveckling, avsnitt 224 igår, hade Liv Strömquist läst en bok om internet. Hon och Ola Söderholm, som har legat med varandra, tog upp hur dåligt internet blivit. Strömquist beskrev hur tillväxteran för techjättarna är över och numera är de värdebolag som ska pumpa in mer och mer vinst, vilket för användarna betyder att vi ser väldigt många fler annonser, och vi kan inte dra därifrån eftersom de sociala medierna är livet numera, vi är fast med våra gamla tjänster eftersom våra minnen finns där, eller våra varumärken, eller vår flock, allt möjligt som gör det svårt att lämna det vi hatar. (Det där var sannerligen en parafras på vad Liv Strömquist sa, hon är en intellektuell och uttrycker sig verserat och elegant, jag är en smed som tillverkar järnspett, inga örhängen eller skulpturer, järnspett.)

Hon citerar sedan ur boken hon läst om internet, Cory Doctorows The Internet Con: How to Seize the Means of Computation.

”Före mitten av 2000-talet så var tech ett kaotiskt och dynamiskt fält. Men sedan utvecklades internet till vad softwareutvecklaren Tom Eastman beskrivit som ‘A group of five websites, each consisting of screenshots of the other four.’

Fatta att SÄTTA ett sånt citat! Varför behövde Doctorow 192 sidor när Eastman sa allt i en enda mening? Tom Eastman kan vara smartare än Liv Strömquist. Anyhow, som Strömquist skulle sagt om hon inte var så upptagen med att ständigt bejaka samtalspartnern med ett ”mm”, ett ”ja”, ett ”okej” (vilket hon bör ha snappat upp på någon skånsk drama- eller teaterkurs). Eller stopp här – blandar jag ihop Liv Strömquist med Caroline Ringskog Ferrada-Noli nu? Är det Caroline Ringskog Ferrada-Noli som legat med Ola Söderholm, är det Caroline Ringskog Ferrada-Noli som bejakar, bejakar, bejakar tills korna för länge sedan gått hem? Det är möjligt. Det är i vart fall inte omöjligt. En av dem är sindssygt bejakande på gränsen till att man vill stänga av En varg söker sin podd men se det går inte eftersom den i övrigt är så jävligt briljant och man kan inte få allt, aldrig någonsin, som jag brukar säga.

Nå.
Efter att under sju månader nu ha läst landets sex största kultursidor mer noggrant än någon annan i hela Sverige, ja kanske i hela världen, kan jag konstatera att mina förutfattade meningar stämde:

Det är samma skit överallt. Det kan vara bra skit, magisk skit, kanonskit, det kan vara dålig skit, det är oftast helt okej skit. Men det är sex kultursidor, som var och en kopierar de övriga fem.

(Jag förstår varför Kulturkanonen blivit en sådan formidabel succé – det räcker gott att prenumerera på en enda kultursida och ibland titta in på mostly free, som Liv Strömquist skulle sagt, Expressen och Aftonbladet för har man läst en så har man läst alla. Kulturkanonens viktiga uppgift blir då att hitta det som sticker ut och med lite tur är just den artikeln då free for all, som Liv Strömquist skulle sagt. Det är ett hårt jobb, och ingen måste göra det, men jag gör det, för jag har inget annat för mig, jag är canceled.)

Just nu mördas palestinier dagligen på grund av terroristorganisationen Hamas vidriga terrordåd mot israeliska civila. Då dödades cirka 1300 människor. Hämnden är pågående och brutal: 3000 människor har dödats av Israels bombningar sedan Hamas attack, enligt BBC.

Det är ingen fotbollsmatch där siffror är avgörande, men om siffror hade varit avgörande är det inget som särskilt märks på kultursidorna.

Och samtidigt som Palestina har det värre än möjligen någonsin hänger en svensk lynchmobb upp invandrare i digitala lyktstolpar som värsta metooaktivisterna.

Jag är blott en fet vit man, vi klarar oss alltid

Medierna säger ingenting. Och detta är värre än hur de goda liberalerna kastade rättsprinciperna i sjön under metoo. Jag är blott en fet vit man, vi klarar oss alltid, jag menar herregud: min landsflykt gick till ett all inclusive lyxhotell i Egypten där jag kunde dricka hur mycket gratis öl och äta hur mycket salmonellaglass jag ville. Under en vecka. Sedan kom jag hem till Södermalm och som alla vet finns inga problem på Södermalm. Det värsta som händer här är att en tysk turist bränner sig på en Swedish meatball och är missnöjd med servicen från ett surmulet vintagebutikbiträde.

Det är värre för invandrarna.

I parallellsamhället X har dårarna utklassat allt motstånd i dårhuset. X är en magnifikt sjuk plats, rolig på en massa vis för den cyniske rationelle betraktaren av grupponani. Vänstern, redan när X hette Twitter, var så jävla upptagen med att konkurrera och cancellera inbördes så allt högerradikalerna behövde göra var att ställa in ett par stövlar och hota med stryk så var saken biff.

Alla vet detta. Och alla vet vad som skrivs. Det behövs inga vämjeliga citat. Tänk det värsta och lägg sedan till lite. Eller så här:

”I’m gonna get fuckin’ divorced. No marriage counselling, no trial separation, I’m gonna get fuckin’ divorced.”

Vem sa det?
Exakt. Jimmie sa det, Jimmie i Pulp Fiction, spelad av Quentin Tarantino, filmens regissör.

Byt ut ordet skilsmässa till ordet lynchad och ordet parterapi till ordet domstol så förstår ni hur det låter på X. De starkas rätt äger.

Och det är tyvärr inte att undra på. Någonstans måste de vara. Om vi har hela sex stora tidningar vars kultursidor skriver samma sak så är det svårt att förneka de auktoritäras påstående om att det finns en burgen PK-elit som behöver bekämpas. Det är heller inte svårt att förstå att PK-eliten lämnat X, det är en meningslös plats. Det är en lynchmobb. Och den här lynchmobben vill inte PK-eliten delta i. Och det är omöjligt för en kultursidesliberal att, rent numerärt, vinna en debatt på X.

Allt detta är djupt mänskligt. Varför ska skribenter och cheferna på DN, GP, SvD, Sydis, Expis och AB fajtas med Hanif Bali på X – allas vårt narcissistiska självskadebeteende, det fåfänga hoppet om att åstadkomma förändring åsido – och obönhörligen förlora, när man sitter på enorma plattformar?

Kärringarnas Instagram och gubbarnas X har dött på olika vis, men bägge är passé

Den radikala högern vann internet. Retirera. Taktiskt klokt säkert – snart är X en renodlad ekokammare där alla har köpt en licens att lyncha, även kallad blå flärp, för illusionen att nå ut.

Kärringarnas Instagram och gubbarnas X har dött på olika vis, men bägge är passé.

Så då läser jag alla dessa kultursidor för att få en konträr bild till misären inne på X. Jag vill nämligen känna att jag inte är ensam, att jag inte har fel, att X verkligen speglar en parallell verklighet som inte har med verklighetens folk att göra.

Men kanske har jag fel.

Allt jag hittar är tystnad.

Dessa stolta kultursidesliberaler (i det hisnande breda spannet från rosa till marinblått) som alla tycker ungefär lika i allt och bara vågar bråka om jagcentrering inom litteraturen, bastubad och sköna harmlösheter, som helt öppet inte konkurrerar, utan tvärtom skriver gemensamma artiklar om barns ack så viktiga läsning där de inte så lite komiskt förljuget underströk att de ”är oense om mycket” – nä, de skriver inga glödande liberala inlägg om rättssäkerhet, demokrati, domstolar, om att lynchmobbar jagar muslimer intensivare än någonsin samtidigt som de dör i hundratal varje dag i Palestina.

Varför?
För att de alla är om inte borgerliga så liberala. Och främst: kommersiella.

Av de triangulerade liberala kultursidorna är, förstås, Aftonbladet ännu snäppet mer till vänster, och där skrev chefen Karin Pettersson att SD:s våldsfantasier bygger ingen framtid, gott så, verkligen, men egentligen samma harmlösa metatext som Victor Malm skrev i Expressen: Stegrud måste avgå efter orden om Reinfeldt. Alltså en text om fotboll, inte om Israel-Palestina. Inte om maktlöshet.

Detta om detta.
Vi kan inte bara hålla två tankar i huvudet, Kulturkanonen når ibland upp till en sisådär sex, sju, som rekord nio, tankar samtidigt.

Nu mest trivsel i denna alldeles för långa hamburgartext: vi återvänder till Karin Petterson som också gjorde comeback som veckobrevsskribent i veckan, så saknat det varit! Under rubriken ”Det är så jäkla tungt nu” fick tystnaden äntligen sin förklaring:

 ”De senaste två veckorna har jag varit i Berlin på ett språkstipendium (tack SJF!)”.

Jag ångrar nu att jag, trots att jag fick 100 procent uppbackning från Aftonbladets fackklubb, efter metoojournalistikens haveri lämnade Svenska Journalistförbundet. I midsommaraftons  legendariska Kulturkanonen Är rika kulturredaktörer också åsiktskommissarier?, som på sedvanligt lättsamt sätt tog upp just lynchjustisen 2017, där inte ens självaste Kristina Lugn vågade yttra sig av rädsla för Björn Wimans verbala vrede, noterades att Karin Pettersson tjänar 144 000 kronor i månaden, eller gjorde 2021 i alla fall.

Det är ett magnifikt fackförbund när chefande miljonärer får Tysklandsresor i stipendium.

Hej då Författarförbundet, jag kommer tillbaka, SJF.

Medan kultursidorna, som annars är så onödigt intresserade av politik istället för kultur men inte när politik kan bli jobbig på riktig, och som lök på laxen, riskerar att alienera en massa annonsboskap som röstar för Israel och mot Palestina så får man leta sig till ledarsidorna.

Särskilt DN. Hanne Kjöller måste betraktas som en av Sveriges oräddaste skribenter, och tvivelsutan DN:s oräddaste sedan Lena Andersson sa upp sig i protest mot att Greta Thunberg blev chefredaktör för en dag, och…ja, det är ju kul, riktigt kul, med en hot take.  Med det sagt: Jag är lika ängslig som alla andra och säger varken buuuu eller bääää om själva sakinnehållet i Det finns två yrken man måste födas till – monark och renskötare. Kan dock konstatera att här saknas inte mediala paralleller till Israel och Palestina.

Mer. Philip Warkander, ”universitetslektor i modevetenskap och medarbetare på Expressens kultursida”, fortsätter sitt lilla korståg mot egofixeringen, denna gång genom att rewrita Kulturkanonens kritik mot hans originaltext och göra den till självinsikt: Jag gillar Sandra Beijer – men inte på en kultursida.  Alltså fan om jag fick en tusenlapp för varje idé kulturskribenter stjäl från Kulturkanonen utan att kredda – jag skulle kunna få ett SJF-stipendium.

Kanske inte ändå till Tyskland men väl till en intensivkurs i småländska i Växjö.

Till sist. Med sorg i hjärtat konstaterar vi att Lasse Berghagen är död, 78 år gammal blev han. Till exempel i DN fick han en vacker nekrolog: Lasse Berghagen var klippt och skuren för den breda underhållningen. Men Niklas Wahllöf missade lite. Lars Berghagen bör snarare placeras i närheten av Cornelis, Taube, Lundell. Många missade det på grund av en blå kavaj.

Vila i frid, mästerliga låtsmed.
(Känner stark ånger nu för att jag aldrig antog hans flotta erbjudande: ”Kom till Skansen på tisdag, Fredrik, du måste komma, det finns korv!”)

Vi ses nästa fredag.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

Kulturkanonen: jaktsäsong på troll och genier

Medan de borgerliga lyxvänstermänniskorna i finmedia blåst att kulturkriget är över – och vunnet! – har trollfabrikerna i lugn och ro kunnat äckla ut de sista vänsterrösterna och vinna samhällsdebatten, rapporterar Fredrik Virtanen från Kalla Faktas wallraffande och kulturtanternas hetsjakt på genier.

KULTURKANONEN: N-ordet exploderar – igen

N-ordet, nazister, äckliga K-ord – det har på många vis varit otrevliga veckor i det trygga svenska kulturkriget, rapporterar Fredrik Virtanen från ett 90-tal som plötsligt kommit tillbaka.

KULTURKANONEN: Orka peta hål på barbariets populistkissblåsa

Att killarna tävlade om att starkast och tydligast ta avstånd från tv-serien Succession piggade upp en dyster vecka, rapporterar Fredrik Virtanen.

KULTURKANONEN: Det var ingen ensam galning, det var hela Stockholm

Häxprocessen mot Benny Fredriksson skärskådades, liksom det helvetiska hr-byråkratsamhälle som förföljer hyggliga arbetare, rapporterar Fredrik Virtanen från kulturmaffians påskägg.