KULTURKANONEN: Stoppa din otrevliga pasta i stjärten!

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Varför inte bara önska läsarna ett trevligt God Jul och Gott Nytt År? Njet, njet, trevligt är för enkelt. Otrevliga texter av julstressade redaktörer får runda av nådens år 2023. Fredrik Virtanen rapporterar i Kulturkanonen från kultursidornas tunna is.

Ho ho fucking ho som lärarna säger i Jönköping, nu är tomten strax här igen och med honom julen, eller om det är tvärtom. (Varje år samma omöjliga fråga, vad kom först: tomten eller påskägget?)

Julen.
Åh julen.

Så mysig. Så problematisk. Så konsumistisk. Så panikslagen. Tänk att bara den hyggliga övremedelklassens husorgan Dagens Nyheter visar lite sympati för oss som köpte baskläder under Black Friday-rean som vi nu slår in och kallar julklappar.

Samtliga DN:s läsare satte den ekologiska julmusten i halsen

Den välmående medelklassen behöver inga julklappar skriver Patrik Lundberg stiligt om dessa klassklyftor. Samtliga DN:s läsare satte den ekologiska julmusten i halsen vid meningen ”för somliga är en julklapp, vid sidan av födelsedagspresenten, det enda man får.”

– Madeleine, har du sett vad som står i tidningen?
– Nej, vadå Alex, vad står det?
– Det finns föräldrar som köper fotbollsskor i julklapp. Trots att säsongen är långt borta.
– Så konstigt. Vadå, köper de nya skor i vår om fötterna hunnit växa?
– Nej… nej, jag tror inte det, jag vet inte hur de gör.
– Varför inte?
– De verkar inte ha råd, står det här i tidningen. De har inte pengar till bio heller, de har inte ens råd med Robloxskins.
– Men gud så hemskt.
– Ja, inte klokt.
– Var bor de då? Är det någon vi känner?
– Jag vet inte, det står inte.
– De bor nog i Södertälje. Eller Uddevalla.
– Ja, det tror jag också. Så bedrövligt, alltså… fotbollsskor i julklapp, sen ingenting förrän möjligen till barnets födelsedag. Kan du fatta? Det säger så mycket om samhället. En riktigt bra och belysande artikel.
– Ja, verkligen hemskt. Vi ska vara tacksamma att vi har det så bra, Alex.
– Det ska vi verkligen vara, Madeleine.

Allt är nu inte bara dystert och stressigt, det är otrevligt också.

”Antingen är han autist och förstår inte riktigt, eller så skiter han i vad alla tycker. Hatten av, oavsett, för denna den svenska kulturjournalistikens Meghan Trainor”, skrev Kulturkanonen i våras, under peak hipster-eran, i Att ta fakta till en kultursida är som att ta med sig pistolen till ett knivbråk.

Jens Liljestrand, denne lustifika skidåkare

Om vem?
Jens Liljestrand!
Jens, Jens, Jens, denne lustifika skidåkare.

Nu visar sig problemet inte vara autism, eller så är det autism men Liljestrand själv sätter diagnosen OTREVLIG och OOMTYCKT i ett betalt samarbete med den vanvettigt vackre psykologen Björn Hedensjös (förr i tiden gift med den stora Karin Pettersson) nya bok Omtyckta människorFörst nu fattar jag: Folk gillar inte mig, skrev Liljestrand gripande i Expressen.

Genialt. Jensa har härmed skaffat sig frikort att vara hur otrevlig han vill hur ofta han vill och var han vill. Han är numer medveten om otrevligheten.
Hatten av, igen, ditt lilla geni.

Själv skrev jag samma sak om mig själv redan på 00-talet, ingen brydde sig eftersom ingen någonsin bryr sig om mig, men här i en mer jag- och framgångsfixerad samtid blev genomslaget sensationellt. David Lagercrantz konstaterade i en Expressenkrönika att ”ny mark” bröts (och i ett sidospår avslöjade han att Carina Rydberg och han var skolkompisar). Isabelle Ståhl skrev om sig själv i DN att Likeability är en manlig angelägenhet, ändå känner jag igen Jens Liljestrands problem och Essy KlingbergVictor Malms barnbarn, drar i SvD  fram en liknande bekännelse från 2020 av årets Augustprisvinnare för Jävla karlar, rymdsnöret Andrev Walden.

Sent omsider klev Aftonbladet motvilligt upp på otrevlighetståget. Detta med en text där Rebecca Selberg skriver att hon inte vill skriva om Jens Liljestrand, en text som träffsäkert sammanfattar hela AB Kulturs filosofi: Samtiden är ett kommersiellt idiotjippo där vi inte deltar och nyhetsflödet är en styggelse,men ibland, efter ett par veckor, kan vi göra ett motvilligt undantag för någon enstaka av alla dessa klickfiskande dumheter som andra tidningar fläckar spalterna med.

Expressen fortsatte utforska denna guldåder när babybossen Victor Malm kastade av sig sin glada halmhatt och häpnadsväckande otrevligt pissade ner svenska folkets nationalrätt, den makalösa matuppfinningen pasta, och rentav uppmanade människor att stoppa pasta i stjärten (!), vilket gjorde Göteborgs-Postens tidigare kulturchef Björn Werner & Werner inihelvete triggad i Svenska Dagbladet. Werner & Werner kände sig tvungen att vrida kälkborgargaffeln ur Malms hand genom att inte bara kalla Malm för kälkborgare själv, utan löskefolkligt nog även en kälkborgare i framkant.

Ja fy fan för framkantskälkborgare, värsta sorten.

Allt detta efter att Björn Werner & Werner skrutit om att han, minsann, begriper hur man använder stärkelsestint pastavatten och således inte, sannerligen inte, använder pöbelns grädde i pasta carbonara.

Roligare än så här blir inte kultursidornas influencersektioner.

”Man”, alltså jag, märker att det är stresskaos på redaktionerna, så här före jul, det har varit veckor och åter veckor av effektiv sidfyllnad samtidigt som alla dessa förbannade helger planerats, knäcken genomförts, ritats in och fått lämplig automatpubliceringstid (”ska vi publicera den litterära essän om sprit, bakfyllor och ångest kl 05.56 på nyårsdagen eller ska vi vänta till 9.34 när någon kanske klivit ur sängen?”).

Så att redaktörerna kan få en, utan tvekan, välförtjänt vila och helhjärtat kan ägna sig åt borgarens, inte kälkborgarens, dyrt tidslyxiga hipsterjulbord bestående av ”lever, mycket lever, och sill, inlagd sill, stekt sill och æbleflæsk. Janssons förstås, men också lungmos (smaka på ordet – timmerstuga, vinter, förbjuden kärlek) och kalvtunga, rödkål i mängder, gravad lax och oxsvans, kokad länge, serverad med fläsk och rotmos.” OCH SÅ FÖRSTÅS HACKKORV, ingen slabbig lågbrynt barnmat som prinskorv – julbordets motsvarighet till den kulturella underklassens tarvliga pasta, herregud! INGEN VILA UTAN HACKKORV!

Victor Malms alltid snäppet dystrare konkurrent är också vidöppen, alldeles hudlös, när hon sedvanligt ångestfyllt och elegant medger en kulturchefs stressiga livselände redan i allra första raden av veckans kulturbrev:

”Ahhhha det känns som vanligt som att ALLT ska hinnas med denna vecka.”

Karin Pettersson berättar vidare att det gjorde ”ont i hjärtat” att få upp ungarna i tid till deras sista skoldag för terminen.

”Det var så mörkt, och de behöver verkligen sova. Det behöver ärligt talat jag också, men det är så mycket kvar att göra.”

Men. Sedan. Tonen blir, skönt nog för alla oss oroliga läsare, lite lättare, den vänder faktiskt på en femöring:

”Inte för att klaga dock, jag gillar faktiskt julen.”

Ankdammen är inte liten, den är jätteliten

Allra gladast blir man som orolig läsare av att få veta att hon tycker om sin familj, ”inklusive min exman” och som den minnesgode läsaren vet så är exmannen den vanvettigt vackre psykologen Björn Hedensjö, han som i ett betalt samarbete med Jens Liljestrand fått Jens Liljestrand att komma ut som autist eller otrevlig.

Ankdammen är inte liten, den är jätteliten, och nu, i dag, äntligen, är all förproduktion klar, alla andas ut, det blir ledigt. Det blir ledigt med lever, hackkorv och nya fotbollskor till barnen.

Det är för fan bara att köpa nya fotbollskor om de blivit för små när säsongen startar.

Men detta vill Kulturkanonen, uppriktigt från hela mitt hjärta, önska en god jul och ett väldigt gott nytt år.

Jag vill tacka alla som under året läst, gillat och skickat glada dickpicks.

Vi ses igen när vi skejtat ut på den tunna is som kallas 2024.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

KULTURKANONEN: Året med finkultur eller gravida tacopar

Kulturterminen går mot sitt slut, det är strax sommarlov. Fredrik Virtanen skulle summera året men fastnade i självhat och funderingar kring den klena tillväxten på finkulturkrigarnas tidningssidor.

KULTURKANONEN: Du kränker mig med betyget 4 av 5!

Virtanen skriver om samtidens hejdlösa kommersialisering av kulturen.

Kulturkanonen: jaktsäsong på troll och genier

Medan de borgerliga lyxvänstermänniskorna i finmedia blåst att kulturkriget är över – och vunnet! – har trollfabrikerna i lugn och ro kunnat äckla ut de sista vänsterrösterna och vinna samhällsdebatten, rapporterar Fredrik Virtanen från Kalla Faktas wallraffande och kulturtanternas hetsjakt på genier.

KULTURKANONEN: N-ordet exploderar – igen

N-ordet, nazister, äckliga K-ord – det har på många vis varit otrevliga veckor i det trygga svenska kulturkriget, rapporterar Fredrik Virtanen från ett 90-tal som plötsligt kommit tillbaka.