Uteblivet ramaskri när Knausgård fick Leninpriset. En 100 procent kvinnlig SVT-ledning. Rockdinosauriers comeback. Fulsnygga sexrubriker. Veckan som gick var mysig, konstaterar Fredrik Virtanen i veckans genomgång av kulturmaffiosovärlden.
[prenumerera)
Mattias Oscarsson (hopplöst namn) skrev roligt och även klargörande i Sydsvenskan om en ny dansk lag: Nu blir det förbjudet att skända torshammaren i Danmark.
Detta förstås apropå det evinnerliga behovet vissa har (närmare bestämt en sisådär två, tre dårar) att bränna en välkänd bok med rötter i Mellanöstern, vilket stökar till Sveriges relationer till en massa länder i samma region.
”En liknande lag i Sverige – vilket många tycks vilja ha – skulle göra det förbjudet att elda L Ron Hubbardsscientologiska rappakalja om rymdkejsaren Xenu”, skriver denne närapå helt anonyme skribent och då tänker man ju, som vän av ordning, att hallå stopp här – är scientologerna verkligen så mycket orimligare än vissa andra?
Och detta ger den fiffige Mattias Andersson Johansson Oscarsson svar på: ”…den givna motfrågan om det är vettigt att tro att en snickares son återuppstod från döden för tvåtusen år sedan.”
Som sagt. Rolig text. Underhållande. Det är underhållna vi vill bli.
Väl?
Jag gör mitt bästa i alla fall, för att göra Kulturkanonen unique, som Regina Lund sjöng i en fin låt (från hennes underskattade rockenrollalbum Unique från 1997, eftersom ni undrar.)
Hoppas att Mattias Oscarsson fattar unik-vinken och gör något åt sitt alldeles för generiska namn. Är det han som kanske, kanske inte, äntligen, ska sluta kommentera politik i TV4?
(Nej.)
Själv tycker jag möjligen att det är ännu besynnerligare att Jesus mamma inte hade sex, men jag vill verkligen inte häda genom att skriva något så plumpt.
*
Johannes Anyuru (där har vi ett NAMN, herr Oscarsson!) skrev inte alls roligt, men mästerligt om samma tjatiga men ack-så-viktiga ämne i DN: Jag har kränkt Koranen långt värre än någon koranbrännare.
*
Hoppla. This just in! Anna Careborg lämnar jobbet som chefredaktör för att bli ny divisionsdirektör på SVT, nyheter och sport.
Chefredaktör för vad, undrar du? Att intet öga var torrt på Svenska Dagbladet ger en ledtråd.
Kulturkanonen (och för en enda gångs skull talar jag för hela Konkret) önskar lycka till, Anna!
Därmed blir SVT det första mediehuset i världen med bara kvinnor i ledningen.
Avgångne programdirektören Jan ”Jeanette” Helin var den perfekta bryggan till Den Nya Tiden.
Sverige ändå. Som vi gnäller på allt här, allt elände. Men va! Världens första feministiska regering, och så nu detta mediehistoriska paradigmskifte – en helt kvinnlig ledning för det publicistiska (några gubbar sköter teknik och ekonomi) i en mediejätte, statlig typ, dessutom. Det bara måste vara unique i världen.
Kronkursen väntas vända uppåt i raketfart.
*
Skvaller apropå SVT, när vi nu ändå lämnat kulturens värld till förmån för karriär- och arbetsmiljöfrågor så är det väl ändå roligt att Hanna Stjärne, VD för hela den där jävla jättebetongladan på Gärdet, liksom motsvarigheter på Hisingen, i Västra Hamnen och i ett antal mellanstora lador utspridda över landet – hon har avverkat fem VD-sekreterare sedan hon tillträdde. På inte ens tio år.
Fem! (Och dessutom två presschefer.)
Sägs det. Här kollar vi inget skvaller, vi bara tutar, kör och tycker till lite från vänster. Precis som Mats Knutson, fast tvärtom.
*
Suck. Okej.
Det där skämtet ovan var förstås för avancerat, era eländiga apor. Ni har inte läst Jeanette Wintersons mästerverk Det finns annan frukt än apelsiner och om ni har gjort det har ni antagligen hunnit dö.
Vi kör skojigheten i en annan, tydligare variant:
Avgångne programdirektören Jan ”Orlando” Helin var den perfekta bryggan till Den Nya Tiden.
(Och om ni inte läst Virginia Woolf vet jag faktiskt inte alls vad ni har här att göra.)
*
Jag och Lasse Diding samtalade i våras om bland andra Vladimir Lenin i Studio Virtanens premiäravsnitt som podd(därpå intervjuades Amelia Adamo, därpå fick kanalchefen psykbryt, men programmet återkommer).
Denna vecka delade den socialistiske hotellmiljonären i Varberg ut Leninpriset till ingen mindre än – Karl Ove Knausgård!
Kära kollegan Carl-Michael Edenborg får säga vad han vill, och det gör han naturligtvis, men Knausgård ett geni, en konung, en norsk hingst, en Mjølner Flaks!
Och eftersom Knausgård är allt detta tog han emot priset, vilket en genomsnittlig kälkborgare möjligen inte skulle göra. Och priset vill han även ta emot på plats i Varberg, meddelade Halland Nyheter först av alla.
Som vanligt när Leninpriset delas ut går folkskolemagisterliberalerna och folkölshögern i helspinn och blir så… fruktansvärt… förbannade… att man kunde tro att det hette Stalinpriset.
I år blev…nä det bidde inget särskilt ramaskri. Hm.
Nästan allt gnäll skedde på Twitter och Facebook. I den traditionella kulturmedievärlden var det, förstås, Svenska Dagbladet som var lite obligatoriskt ilskna. Lisa Irenius, som fortfarande producerar kultursfärens matigaste veckobrev (Victor Malm, magikern på Expressen, verkar ha lagt ner helt, wtf!), kände sig lika slentrianmässigt nödgad att skriva ”otroligt osmakligt” i brevet, och dessutom bisarrt hävda i en enda mening att ”Han borde förstås ha tackat nej”.
Det borde Knausgård förstås inte.
Irenius publicerade den enda av två sura kommentarna i borgarpressen: Andreas Hörmark skrev att det är ”typiskt knausgårdskt” att tacka ja. Jag vet inte det, jag. Och skulle det i så fall vara dåligt?
”Typiskt knausgårdskt” måste väl vara den finaste medalj en kulturmänniska kan bära.
Sedan skrev Peter Fröberg Idling i Expressen Att ta emot Leninpriset är att blunda för Putins krig. Och där skulle jagvilja räcka upp handen och med snörpt mun skrika ”Osmakligt, osmakligt!”
Det är osmakligt att ifrågasätta Knausgårds lojalitet med Ukraina baserat på ett inte det minsta jättegravallvarligt konstnärspris. Rätt så djupt osmakligt, rent av. Ohederligt, åtminstone.
Tystnaden i övrigt på de borgerliga kultur- och ledarsidorna beror möjligen på att de, till skillnad från de indignerade halmhattarna, faktiskt har en smula humor. Men mest beror det förstås på att de ser Knausgård som ”deras”, en högerman. Det är inte alls lika kul att bråka med en norsk internationell gigant som att kleta Stalin på Mikael Wiehe eller Jan Guillou.
Och högerman? Det skulle jag inte sätta mina sista pengar på. Men jag förstår varifrån tanken kommer. Högern är så van med att vänstern är idiotisk att den inte märker när den vettiga vänstern dyker upp. Och tackar ja till Leninpriset (inte Stalinpriset.)
Hoppas Karl Ove ölar upp de 100 000 kronorna med den där Geir.
*
Veckans rubbe:
När knulla blir ett trist gig-jobb bland andra.
Var? I Aftonbladet, givetvis. De är inte Sveriges största nättidning utan anledning. (Expressens duktiga DN-överskrift om samma bok: Den unga mannen säljer sex till äldre vita kvinnor, av Valerie Kyeyune Backström.)
Schibstedt-kollegorna på våningsplanet under Aftonbladet är heller inte dåliga på friska geggrubriker: Kvinnor blir helt till sig i trasorna av min sambo löd en vansinnigt klickad rubbe i veckan.
Och vad är det för tidning som finns under Aftonbladet?
Amelia, gissar du?
Hänt Extra, gissar du?
Nej, hallå, det står trasorna, inte trosorna, och då vet du att det är den Fina Tidningen Svenska Dagbladet som slummar lite, lite lagom.
Sånt funkar på såväl folk som fä.
Människor är vulgära varelser.
Alla utom DN-läsare.
Tjosan i trosan när knulla blir ett trist gig-jobb kommer du aldrig få läsa i DN. Aldrig, säger vi. DN-läsare klickar verkligen inte på sånt ick.
Just det: Inget fel alls på Eric Roséns text om Karl Kofi Ahlqvists roman, men det är förstås omöjligt att leva upp till en sådan makalös rubrik. Knulla, gig-jobb, trist, vilka ord i samma mening!
Så vad gör du då? Du köper och läser Ahlqvists roman Ingen ro om natten förstås. Den verkar lysande.
*
Till sist går vi till Göteborg, den svenska rockens vagga, och får veta att dinosaurier börjat dansa igen. Rolling Stonessläpper ett nytt album. Detta meddelar rocktrotjänaren Johan Lindqvist i Göteborgs-Posten. Och Agnetha Fältskog, känd för den fantastiska raggamuffinburgaren The Heat Is On samt som basist i funkbandet Abba, gör detsamma. Och samme Johan Lindqvist på G-P har recenserat Fältskogs nya singel Where do we go from here?
Han var het som en nykokt potatis denna vecka, den där Johan Lindqvist. Hade han lagt till ett Q mellan för- och efternamnet hade han blivit superstjärna redan för 20 år sedan. Nu tog det lite längre tid.
*
Jahaja, sådär avfyrade Rockkanonen månaden september.
Funny how?
How am I funny?
Vi ses nästa fredag.
