En galen vecka med nationalistisk yra i spalterna är över. Det har vridits och vänts på Gustav Vasa mer än på sexet och snusket i ”The Idol”. Men Fredrik Virtanen hittade fler godbitar under veckans djupdykning i kulturgodisskålen.
Ångest, ångest är min arvedel
min strupes sår
mitt hjärtas skri i världen.
Nej. Men förlåt. Det var ju originalet som gällde – Verner von Heidenstam, inte Pär Lagerkvist – denna vecka. Den nationalromantiska yran slog i himlataket både i pressen och bland allmogen när Gustav Vasa firades efter hans (klart imponerande) 500 år på kungatronen.
Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans stilla bygd,
vårt hem på jorden!
Så lät det från alla redaktioner. Vår inofficiella nationalsång. Faktum är att den smått debila AI-boten ChatGP3 hos Google tror att detta är Sveriges nationalsång.
”Ja, dessa är de inledande raderna i den svenska nationalsången, ’Du gamla, du fria’. Texten är skriven av Richard Dybeck och melodin komponerades av folktonsmusikern Johan Ludvig Runeberg.”
Rappakalja.
Microsofts AI-variant Bing är i vanlig ordning smartare:
”Ja, det är de första raderna i dikten “Sverige” av Verner von Heidenstam. Dikten hyllar Sverige som ett land fullt av skönhet, kraft och stolthet. Är det något specifikt du vill veta om dikten?”
Ja. Diktsviten hette Ett Folk. Var karln nazist?
Bing:
”Nej, Verner von Heidenstam var inte nazist. Han har ibland felaktigt anklagats för att ha varit nazist på grund av att han 1935 besöktes av Rudolf Hess, då Hitlers ställföreträdare. Detta är dock en vandringslögn som upprepas gång på gång trots att den dementerats många gånger. Heidenstam visade många gånger sin sympati för judar och undertecknade ett upprop för judiska författare i Tyskland 1933, liksom ett upprop för sin judiske förläggare Karl-Otto Bonnier 1934. Så nej, Verner von Heidenstam var inte nazist.”
Vi nöjer oss där. Barnslig fråga från min sida. Riktigt barnslig. Jag är alltid på Strindbergs sida rent generellt men nog har Heidenstam kraftigt underskattats, just därför, förstås. Strindberg var blytung. Och: Vem var inte liiiiite nazi sisådär trettio år innan nazismen ens fanns? Ett folk utkom 1903. Enligt Bing. Lagerkvists buttra svar kom 1916. Enligt mitt minne från Fridhems Folkhögskola i Svalöv 1992. Mer om den skolan alldeles, alldeles strax.
Alla hade förstås en åsikt om nationen Sverige från i fredags till i tisdags när det till sist blev den 6 juni och nationaldag. Därpå nästan tvärtyst. Tack för det. Såhär i efterhand är det blott en text som är värd att rota fram: Amanda Svensson. Alltså Amanda Svensson! Crazy, crazy hur bra hon är. Alltid. Ett litet exempel från hennes träffsäkert roliga burgare Sveriges nationalsport: grupptryck i Sydsvenskan: ”Och apropå törsten – förr i världen, om den rike blev sugen på en sup en söndag och inte hade en flaska Absolut på kylning (på den här tiden var Absolut inte en rysk påverkansoperation), var han lika utlämnad åt sin törst som den fattige.”
Småskojiga parenteser är det finaste både jag och Svensson lärde oss av Anne Olsson på Fridhems skrivarlinje i Svalöv, Skåne (dock inte samtidigt.) Nog om nationen nu. I like you, Sweden, I do. I like Abba!
*
Tortyrporrfantasi.
Mmmmm. Kittlande? Alla älskar förstås sex och snusk men ingen älskar sex och snusk lika intensivt som en kulturskribent, som är så sedlig av naturen och således längtar sig galen efter tillfällen att vända och vrida på sex och snusk, snusk och sex.
Hela Aftonbladet Kultur-redax gruppjublade i bukkakekakan under måndagsfikat när de spånande fram tortyrporrfantasi som rubrik. Vem kan klandra dem? Magisk rubbe.
Naturligtvis var ämnet den ack-så-kittlande sadosexdeprimerande The Idol på HBO Max, som alla, precis alla, ville skriva om nästan lika mycket som om Sveriges nationaldagsfirande. Detta trots eller just på grund av att hypen mest handlat om hur projektet havererat. Vad gör man inte för att få sätta rubriken tortyrporrfantasi? Klicken ökar med i runda slängar 90 procent jämfört med rubriken Seg b-teveserie.
Ett avsnitt finns. Min åsikt är: De första 15-20 minuterna är estetiskt som om de var regisserade av Johan ”Stakka Bo” Renck men bortsett från det väldigt, väldigt bra. Nepobabyn Lily-Rose Depp briljerar. Sedan dyker Abel ”The Weeknd” Tesfaye upp och serien tar en mörk och tyvärr hopplös vändning.
Att vara långtråkig är förbjudet! Men som jag ofta säger här, det är bara min åsikt och det är inte på sin plats att jag har en åsikt om tv-serier, jag ska bara ha en åsikt om åsikterna om kulturen.
Kanske visar det sig att hypen är så väl orkestrerad att man sänder ett värdelöst tråkigt avsnitt först – för att sedan chockera med högsta kvalitet. Knappast. Men kult kommer serien bli, oavsett vad. Kult på samma vis som att ligga med Forrest Gump.
*
Jag har så svårt att sluta älska Lisa Irenius. Hennes veckobrev är allting Kulturkanonen vill vara. Gedigen. Korrekt skriven. Beläst. Humorfri. Och djurvänlig. Särskilt djurvänlig. När Kachovkadammen i Ukraina katastrofalt förstördes konstaterade Irenius att den rymde 18 kubikkilometer vatten – ungefär lika mycket som Mälaren! – och det var en fin faktoid i en kulturtext. Men det finaste av allt var Irenius vurm inte bara för ”många människor” utan även ”för djur och natur”.
Anar man en miljöpartist som statsminister på SvD Kultur? Det skulle förklara en hel del vänstermärkligheter på borgerskapets stolta flaggskepp. Jag föreslår att du börjar prenumerera på Lisa Irenius nyhetsbrev, överlägset bäst i genren (har Victor Malm ens orkat skriva något brev på sistone? Ja i spam-korgen ser jag nu, otroligt taskigt.) och du behöver inte ens prenna på SvD. Det är gratis! Gratis kan vara bra. Se bara på Kulturkanonen.
*
Läser Dagens Nyheter med allt större intresse. Ibland får jag för mig att det är en gammal tidning med anor, så bra är den ibland redan idag, särskilt om man ser till enskilda skribenter. Helheten blir lidande av att nästan alla tycker exakt samma sak – det utgår ett socialliberalt dekret från Björn Wiman varje söndag just efter att HBO slutat streama för kvällen – men om man bara läser en av tio artiklar, man kan nästan ta dem på måfå, så vet man hur landet ligger.
Denna Nina Lykke-recension av Malin Ullgren var dock ovanligt välskriven även för DN. ”Levande och träffsäkert om en kulturman på dekis” får en guldstjärna.
Ja, den handlar om mig.
(Nej, det gör den naturligtvis inte, dåre där!).
*
Sedan är Catia Hultqvist på DN alltid rolig att läsa. Hon är den avvikande och okrystade åsikten, den folkliga på redaktionen, påminner mycket om DN Kulturs version av Annika Sundbaum-Melin. Ett jävla geni alltså. När alla andra briljerar med bildning och övremedelklassgod smak så bara öser Catia Hultqvist på precis som min fina, tyvärr för tidigt avlidna, Aftonbladetvän Annika gjorde om hårdrocken på 90-talet. Uppfriskande.
Denna gång tar Hultqvist ett nappatag kring Shiv Roys äkta skinkor i Succession, en krönika från 00-talet på samma vis som Annika alltid skrev en krönika från 80-talet. Massa saker händer i världen och att stå still är ett sätt att deala med det. Jag kan sannerligen relatera. Whitesnake är alltid bättre än Nirvana, och naturlighet är alltid bättre än skönhetsinjektioner. Rubriken är ljuvlig: Shiv Roys uppenbarelse är som den sista hallonsodan i öknen. Visst blir man sugen på hallonsoda?
*
Till sist. Expressen Kultur har, som alla lojala läsare här vet, varit starkast under Kulturkanonens levnadstid. Men den här veckan vacklade de glada halmhattarna i Marieberg betänkligt. I sista stund kom viss räddning i form av Olle Lidboms förvisso förväntade men rätt läckra analys av en megacyniker i Tucker Carlson är värre och större än någonsin. Och så var det fröjdefullt att se den store sarkastikern Malte Persson i Jag måste tyvärr ge alla som var arga på mig rätt ogenerat använder Kulturkanonen som förlaga till sin text. Mer sånt. Vi vill inspirera! En vacker dag kommer vi nämnas i spalterna också. Det blir en stor dag, ett genombrott, en dag då vi firar med lite kinesiskt.
Det var allt för idag, ha det bra, vi ses nästa fredag!
