En hel bransch utdömd som suputer av Socialstyrelsen, en minimalistisk litteraturdebatt som tände till, en medioker Elvis Costello – och otroligt många kortisar i Fredrik Virtanens hänsynslösa guide till veckans kulturella våtmark.

”Livet som kulturskribent är hårt, särskilt så här i september när bokskörden är som störst. Man får inte skriva om sig själv, man får inte dricka.”

Svenska Dagbladets Elsa Westerstad, hon med de saftigaste kulturglasögonen sedan samma tidnings Clemens Poellinger dubbelparkerade utanför August Brunius skugga, sammanfattade veckan excellent i De nya alkoråden kräver en intrikat plan.

Ja. Detta VAR veckan då kulturvärlden kippade efter andan, drog sin sista suck och alldeles på allvar började fundera på att plocka ner skylten och vidareutbilda sig till lokförare. Eller polis. Fattiga, olyckliga, marginaliserade, i ständig konkurrens, avundsamma, poddande, missförstådda – nu tog Socialstyrelsen bort den lilla snuttefilt som ändå gjort livet uthärdligt för landets alla vagt utforskande dokumentärfilmare och/eller politiskt ambivalenta kulturkanoner.

Fyra små glas vin under en dag en gång i månaden – mer än så och man har rätt till stöd, dundrade Socialstyrelsen.

– Vad, det är ju en vanlig frukost?
Som en dansk kollega ropade över sundet.

*

(I original lät meningen ”Hvad, det er en almindelig morgenmad?” eftersom ordet ”frokost” betyder lunch, inte frukost, på danska, men det visste du.)

*

Den andra brännande frågan Westerstad klämde in där i den perfekta zeitgeist september-2023-meningen var förstås mig, mig själv och jag-debatten som Kulturkanonen förra veckan först spådde skulle pågå en månad, eftersom den är så perfekt lagom och strängt taget onödig eftersom det litterära värdet till sist alltid kokar ner till en enda sak: textkvalitet. Och det vet alla deltagare eftersom deltagarna enbart består av litteraturkritiker. Därpå blev Kulturkanonen osäker eftersom debatten började så mesigt.

Om diskussionen kommit att handla om den generella Allersifieringen av kultursidorna – särskilt Svenskans men även DN:s och Sydsvenskans (oklart om GP förändrats särskilt) – eller all underlitterär bekännelse- och sentimentalprosa som vissa bokförlag gödslar marknaden med så hade ämnet kunnat få långt över en månad i rampljuset.

Men två saker hindrar detta:
1. Ingen litteraturkritiker läser Forums och Harper Collins utgivning. Forum blev inte störst i Sverige genom att ge ut litterärt diskussionsstoff, herregud!

2. Ingen litteraturkritiker vill diskutera den egna tidningens eventuella brister, och inte andra tidningars brister heller, för då är risken påfallande att man måste prata om den egna tidningens brister. Och då kan plötsligt allmogen begripa diskussionen och – hujedamej sånt barn han va! – ge sig in i diskussionen på det där primitiva sättet som är så irriterande när vi vuxna försöker prata.

Man föredrar – KORT SAGT – en elitdiskussion om elitlitteratur.

Det har Kulturkanonen all förståelse för. Särskilt eftersom det så sällan händer. Allt ska vara politik nuförtiden, estetik klickas inte, plakaten ska vifta och övrigt material bortsett från enstaka teaterrecensioner är, är, är…är…är…vågar jag säga det…ja, det är förstås: bekännelsekulturjournalistik!

Till Kulturkanonens glädje höjdes dock debatt-temperaturen ett snäpp när dels en göteborgsk punkare (vi återkommer till honom), dels den unge ludditen, eller om det är lunditen, Victor Malm klev in på banan, vilket fick DN:s Åsa Beckman att slipa kniven efter den första då rätt mesiga repliken på Mikaela Blomqvists firestarter, och detta eftersom Victor Malm viftade med den röda skynket – Horace Engdahl!

DN har, som alla vet men inte vågar säga, kämpat superhårt för att sänka Horace Engdahl, ja hela Svenska Akademien, och att ta avstånd från – eller snarare inte låtsas om – hur supersjukt mycket man brukade vurma för Horace Engdahl, ja för hela Svenska Akademien, ja förstås i synnerhet för klubben Forum (själva motsatsen till bokförlaget Forum) som var den hetaste kulturpotatisen i stan under Jean-Claude Arnaults ståndaktiga ledning under flera decennier.

Och så när DN nästan, men verkligen bara nästan, lyckats åstadkomma en urvattning av Svenska Akademien så kommer Victor Malm och påminner om Arnaults vän Horace Engdahl och hans ikonstatus som grundades på 80-talet.

Åsa Beckman bestraffade Victor Malm för detta.
Hur då bestraffade?

Jo, ”i en replik till Victor Malm” med rubriken Vi lyssnade för mycket på Horace Engdahl vägrade hon att länka till Malms text. Ja, precis den text hon replikerade! Hon bara sket i det. Asså, hallå, så jävla underbart, magiskt!

Och lika underbart mästrande förklarar Beckman också att de (av den då ofödde) Victor Malm nämnda Torgny Lindgren, Klas Östergren och Sara Lidman inte ”för oss som tillhörde 80-talets yngsta kritiker” var passande att ta som exempel (trots att Malm tog dem som exempel på att Horace Engdahls estetik inte var allenarådande) eftersom Beckman minsann var svår och häftig då – precis som Horace. Och att Victor, som nu tycker som Åsa tyckte då, då han inte var född, har fel i dag om både då och nu. Puh! Snårigt. Snurrigt nästan. Snårigt och kul, snurrigt och kul, kanonkul.

Och: Hur woke är det av en luttrad gammal kulturkvinna att osynliggöra en spritzigt ung kulturman på detta viset? Samtidigt som hon länkar till sin egen tidigare artikel, den hon skrev innan Victor Malm ”stegade in” i debatten.

Nä precis – inte woke alls.
0 woke.

Kul. Mycket kul! Det finns hopp för kulturgrälen ännu, åtminstone så länge grälen trancar på en minimal slinga, som vi gamla rejvers brukar säga.

*

Och just det. Här kommer länken till Victor Malms artikel, den som Åsa Beckman tvärvägrade att delge de malligas läsekrets: Horace Engdahl hade rätt när han drog ut i strid. Malm skriver roligt. Och lyssna här, slutklämmen, den får tio kulturkanoner (av tio möjliga):

”Det kan emellertid vara så att Patrik Lundberg har rätt i sin replik (DN 8/9). Att det nu är börsen, pengarna, försäljningen som skriver kvalitetens lagar. I så fall betyder den här artikeln ingenting.”

En sistamening på 24 karat.

Hårdast var, som alltid, punkarna på västkusten. Författaren Mats Kolmisoppi;  (vilket namn, vilket namn, Uddevallare ständigt bastubadande  med Sydsvenskans forna och djupt saknade  kulturmästarinna Rakel Chukri i parets tjusiga falafelpalats på Värnhem) slaktade författaren till Fjärilsvägen och förpassade hans försäljningssifferstinna försvarstal till en högerpopulism värdig ett kommunalråd i Norrköping: Snacka om skolgårdsargument, Patrik Lundberg. Kul. Kul.

Men kanske sammanfattade ändå Elin Cullhed debatten bäst i en mening ur Kritikerna måste ha förståelse för författarnas brutala verklighet:
”Vi är alla voyeurister och oversharers.”

Som medelålders är man ju tokig i tiktoklingo.

*

VECKANS KORTISAR! VECKANS NOTISER! HÄR KOMMER VECKANS KORTISAR OCH NOTISER:

• Tidigare nämnde Victor Malm har varit chef så länge nu att han tröttnat. Han står inte ut längre. På vadå? Jo, på alla jävlar som säljer in pisslånga skittexter som ingen orkar läsa. I Oroande trenden sprider sig bland journalisterna slår ”Den Nye ’Malmarn’” ett slag för den korta, kärnfulla texten.

Malm har rätt. (Han har obehagligt ofta rätt – jag kommer ägna hela hösten åt att hitta brister i varenda rad han skriver.)

– Vadå rätt? säger vän av ordning (och gud ska veta att ni är många). DU skriver ju längst i hela Kultursverige! En halv roman varje fredag! Idiot! Man behöver inte en enda annan kultursida än Kulturkanonen. Man hinner i alla fall inte.

Ja. Poäng.

Men – det har ni väl märkt? En Kulturkanonen innehåller mellan fyra och sex, möjligen åtta, krönikor varje vecka. Meningen är att ni ska ZAPPA och återkomma varannan dag.

Apropå det är det väl underligt att inte en enda kultursida i hela Sverige uppmärksammat att det finns ett kultursidesgranskande organ i Konkret som heter Kulturkanonen.

Finns bara en tolkning: PK-media mörklägger i vanlig ordning allting som de uppfattar som ett hot!
Vicka as ni e.

Men då vill jag säga: Kulturkanonen är inget hot. Tvärtom. Kulturkanonen är kulturens bästa vän. Allt vi vill är att fler människor läser mer kultursidor. För som vi i all anspråkslöshet brukar påpeka: Kultur är inte bara kul, det är nyttigt också.

• Hattfarbrorn Elvis Costello sågas av Jan Andersson (orkar inte ens börja) i Göteborgs-Posten. Å andra sidan hyllas hans gamle, som det brukar heta, vapendragare. Steve ”The Attractions” Nieve alltså, och det var väl trevligt? DN:s Mattias Dahlström var inte heller imponerad av Elvis som kort sagt gått från att vara en femplusartist till en treplusartist. Impad var däremot Sofia Lilly Jönsson i Aftonbladet inför konserterna i en fin och så jagstinn text att vi får hoppas att Mikaela Blomqvist blundade och på så vis undvek hjärnblödning.

• Apropå Aftonbladet: Anna Andersson (drömnamn – ska det vara vanligt ska det vara vanligt), som inte brukar ha några åsikter, skrev irriterat om att Spanarna i P1 har blivit elefanten i rummet och på ett finurligt sätt använde hon en spaning av Po Tidholm mot programmet, som förstås aldrig kommer bli vad det en gång var eftersom den store för att inte säga geniale Ingvar Storm slutat.
• Aftonbladet lämnar dessutom X, formerly known as Twitter. Plattformens utveckling gör att tidningen inte längre ser att de vinner något på att vara där, säger ställföreträdande ansvarig utgivare Martin Schori till Kulturnytt.

• Sedan, till sist om Aftonbladet. Om jag måste välja (vilket jag inte måste) så är Sven-Anders Johansson (trots det fruktansvärda namnet) min favorit bland landets kulturpennor. Denne vecka anmälde Sven-Johan Svensson Barbara Bergströms bok Tough love om hennes, eller om det heter sina, friskolors förträfflighet: Flumskolan får kritik – men då var vi som bäst, skrev Per-Johan Andersson.

*

Lite off kultur men vansinnigt underhållande är SvD:s högerlutande (alternativt vänsterradikala sanningssägaren) USA-korrespondent Malin Ekmans löddrande frustration över borgarpressens verklighetsförvanskning, som Blå Tåget med häpnad brukade uttrycka saken för mycket länge sedan.

När Joe Biden drabbades av en riksrättsutredning i veckan kunde Ekman inte nöja sig med att rapportera om den, hon kände sig så irriterad och bitter över ovan nämnda bias i medierna att texten mest handlade om just det rubriken säger: En chock – för de som bara följt ena sidan. Det roliga är förstås att det hon skrev var the truth, Ruth.

Nyhetsmedierna måste skärpa sig.

*

Vi närmar oss slutet. Förlåt. Jag orkar bara inte mer. Men FYRA roliga grejer till. Här är den första:

Efter att även Patrik Lundberg då kom ut som folkets röst (hej-och-hå-försäljningssiffror-säger-allt-vi behöver-veta-om-litterär-kvalitet) i DN är Catia Hultquist alltså inte längre ensam om att bära gemene man-oket bland alla intellektuella på kulturredaktionen. Detta får henne dock inte att, som man kunnat tro, tacka Patrik Lundberg, pusta ut, smita iväg bakvägen och börja skriva djupt – inte alls! Tvärtom vässar hon populistsvärdet. Hon känner väl konkurrensen flåsa från ungdomen, positionen är hotad. Så Hultquist skannar veckans nyhetsutbud efter de folkligaste namnen som kan kallas kultur och hittar pang, boom, tjoff:
Varför detta eviga hetsande mot Pernilla Wahlgren, Linda Skugge? Makalöst. Det är rörande varje gång DN nedstiger till tabloidernas rike.

Förresten: Det sägs att Catia Hultquist ”överanvänder sin Tivo” och bandar alla Wahlgrens värld och sedan tvångsmatar hon Björn Wiman, Åsa Beckman, Hanna Fahl och Jonas Thente med Pernillas senaste verk under fikarasterna. De brukar titta artigt, särskilt Hanna Fahl. Men när Catia efter sommaren kom släpandes med Tivon laddad med fyra avsnitt av Allsång på Skansen och två pinfärska Villa Wahlgren skakade de bara på huvudet, gick sin väg och tvingade Björn Wiman att i nästa utvecklingssamtal ”ta tag i den här pissfolkliga arbetsplatssituationen”.

*

Den andra grejen:
Stuart Murdoch, sångare i det skotska popbandet Belle and Sebastian, släpper sin första roman, den självbiografiska Nobodys empire nästa år, skriver Sydsvenskan. Boken handlar om den utpräglade indiesjukdomen kroniskt trötthetssyndrom, ME, eller ”Arab strap” som Murdoch själv kallade den i bandets mästerliga hit The boy with the Arab strap.

*

Tredje grejen:
Peter Fällmar Andersson i Sydsvenskan skriver väl i Göstas tårar bara rinner och rinner och det känns bra, att boken är bra, eftersom det enda inte en enda kultursideskonsument missat de senaste två veckorna är en intervju med kulturesset Marie-Louise Ekman.

*

Veckans slutcitat hämtar vi dock så långt från kultursidornas värld som det överhuvudtaget är möjligt – Dagens Industri.

Dock, när DI intervjuar kung Carl XVI Gustaf uppstår skön kultur.

– Men kungen kanske motionerar?
– Inte ett dugg.

Rock on, kungen, rock on.
Vi ses nästa fredag.