Kultursidorna smakar gott, som riktiga hamburgare tillverkade av lågavlönade slavar

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Men vad kul! Äntligen slagsmål! När kulturchefer råkar i luven med varandra poppade vi fans popcorn och smälte smör. Men vad hände? Krishantering, suckar Fredrik Virtanen i denna veckas genomgång av svenska kultursidor.

Ingen läsare av Kulturkanonen – vi vet vilka ni är, ni är många, ni är kultursidesintresserade, ni är rädda för att lajka och dela eftersom ni är rädda att hamna i onåd hos potentiella uppdragsgivare – kan ha missat att Aftonbladets biträdande kulturchef Eric Rosén dammade iväg en fläskig bredsida mot konkurrenterna GP, SvD och Expressen.

”Varför leder en pr-byrå kultursidornas samtal?”, undrade Rosén härligt passivaggressivt.
Texten handlade om att tre pr-konsulter på hipsterkommunikationsbyrån med det fiffigt genomtänkta namnet 500 Stockholm är skribenter på tre olika större kultursidor. Som att de slugt spritt ut sig maximalt för att kunna placera sinistra – och självfallet redan betalda – åsikter brett.

Den där 500-byrån satt just och ångade av frustration. De hade ju inte lyckats infiltrera de två största, AB och DN, (Sydsvenskan känner pr-konsulter i Stockholm inte till, de har dock vagt hört talas om staden Malmö) när Eric Roséns surmagat gnälliga ostburgare dök upp i deras Iphone 14 ProFettMax-lurar mitt under söndagsbrunchen på Café a la lo.

Uppfriskande!

Jag poppade förstås popcorn, smälte smör och väntade på svar från de anklagade oetikerna. Vad fick jag? Jag fick krishantering.

Krishantering är kul att notera. Som varande proffs. Jag är proffs, fattaru (ett slags ringvrak, but still). Den plebejiske läsaren däremot märker inte alls att ett reflexmässigt genomtänkt försvarsarbete pågår. Den normale lallarläsaren saknar aning om att mediechefer tar kritik ungefär som Ted Lasso, minus det goda humöret.

Det viktigaste vid krishantering är att uppnå en känsla av gäspning. Tänk Filip Hammar utan Fredrik Wikingsson, Bo Strömstedt utan Anders Ehmark, Joan Baez utan Bob Dylan, Janne Bark utan Ulf Lundell men såklart mest av allt: Susie utan Lili. Gäsp.

Lisa Irenius, SvD, lyckades bra med krishanteringen i sitt veckobrev – äh det där var ju inget, det var bara blaj, knappt värt och nämna, cirkulera, cirkulera.

Big boss på Expressen Kultur, Victor Malm, publicerade sitt svar på riktigt, så att säga, inte i veckobrevet, men det var samma skönt ljudande visa. Allt i kritiken mot hans blaska var harmlöst, för att inte säga meningslöst, och futtigt. Dock!

En krishanteringsexpert – varför inte en av de pr-konsulter som anlitas – skulle rekommenderat en annan rubrik än ”Ingen PR-byrå styr kultursidan, Rosén”. Hade Victor Malm pungat upp med 35 000 kronor av tidningens pengar så hade en pr-konsult, efter sex timmars grubblande á 5000 kr, förklarat att den rubriken påminner lite väl mycket om Richard Nixons legendariskt ökända ”I’m not a crook”, från, tror jag det var, 1972.

Vad som blir kvar efter ett sånt uttalande är ordet skurk. Ordet inte bara flyger världens väg. Aha Nixon är en skurk! Varför skulle han annars säga att han inte är skurk?
På samma vis satte Malm rubriken och skägget i brevlådan och det enda alla, ja precis alla, minns är att en pr-byrå inte styr Expressens kultursida. Eller var det tvärtom, styr en pr-byrå Expressens kultursida? I alla fall: på nåt vis tar Viktor Malm sin morgonlöprunda ihop med en pr-byrå. Och det är väl inte bra?

Den som till äventyrs orkade läsa texten kunde se att Malm, liksom Irenius, avfärdade och bagatelliserade Rosén. Malm avslutade: ”Samtalet om kulturkritiska hänsyn liksom redaktionella prioriteringar har jag inget emot. Men det får gärna föras på konkretast möjliga grund.”

Låt mig säga nåt om det där: Alla i media säger sig alltid vara tokiga i att diskutera medieetiska problem, men av någon anledning förs diskussionerna alltid på fel vis, vilket gör att de inte vill debattera. Det är som Columbi ägg. Man måste slå sönder ägget för att få det att stå. Det vill ingen råka på. Därför förs medieetiska diskussioner högt upp, i fina föreningar, som består av insatta journalister och deras vd:s, inte förbannat fölk med relevant kritik. Det blir trots allt bäst så. Dessa läsarens ombud är ett nödvändigt sabla ont – om läsarna nu bara inte betalade för hela kalaset (något tidningsledningarna kämpar hårt med att hitta betalningsmodeller som kringgår, men hittills har det visat sig omöjligt, läsarna behövs hur de än vänder och vrider på problemet.)

Johan Hilton, nye chefen på GP (förresten – varför har varken GP eller DN något kulturchefsveckobrev, detta faktum är lika upprörande denna vecka som förra) lyckas elegant med sitt försvar, rekorderligt publicerat på själva sidan och inte i kulturveckobrevet (som han ju inte har, vilket du vetat om du läst parentesen ovan).

Hilton framstår som ett sensationellt föredöme av klokskap och publicistisk etik i denna värld av gyttja, inavel och klägg. Man märker att Hilton kommer från DN (där varje ny mellanchef och uppåt får en häpnadsväckande kostsam och gedigen utbildning, på betald arbetstid, i pressetik som Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet turas om att hålla i).

1. Det var Hilton själv som kontaktade pr-personen.
2. Hilton sade tydligt att hon inte får skriva om ämnen där jävssituation eller en sammanblandning av sina uppdrag ens kan misstänkas förekomma.

Va! Så sjukt snyggt. Klart slut. Klockrent. Rena textboksexemplet av duktig publicist.

Men så – rubriken. Aj då, skit också. Även Hilton gjorde en Nixon/Malm. Rubriken på försvarstalet var, även där, ”Nej Eric Rosén, vi är inte styrda av en pr-byrå”.

Så det enda jag och alla andra – trots Hiltons fagra löften och tjusiga moralsanningar – minns nu är att på något vis är en pr-byrå med och bestämmer på GP. Eller gör pr-byrån inte det? Var det så att en pr-byrå bjuder på färska och fullmatade räksmörgåsar till varje fredagsfika? Det är oklart, men något bra var det då inte.

Okej, jag vet, jag är mycket larvig här. Så jag ska nu vara allvarlig:

Eric Rosén svarade nämligen, som väntat, på svaren under rubriken ”Kulturchefernas svar om pr-byrån är sorgliga – ingen ser något problem och ingenting ska förändras” och jag hade väntat mig, hoppats rent av, att han sparat lite krut att drämma till med. Så var det inte. Men läs den. Den var bra. Och viktig. ”Bra och viktig!”

Rosén kunde gått längre. Varför gjorde han då inte det? Han är en klok ungherre. Samt socialist. Kanske för att då hade han varit tvungen att dra in det verkliga, större problemet, det som förklarar varför kulturskribenter även är till exempel reklamare. Eller om de blev reklamare istället för kulturskribenter eftersom de inte vill leva som fattiga resten av livet och samtidigt behöva oroa sig för att på Twitter förnärma någon tjusig redaktör som tjänar etthundrafemtiotusen i månaden men ändå ser sig som utsatt, påhoppad och utan vänner.

Rosén hade då behövt prata om pengar i media generellt. Vem, förutom nepobabies, reklamare och barn till vd:s på Östermalm, har råd att skriva kulturartiklar idag? (Svaret är enkelt: ingen.) The greatest minds of our generation kanske inte förstörs av galenskap, utan av något så banalt som inkomstbehov.

Därmed får både redaktionerna och läsarna vad de betalar för. En text av en reklamare som kanske, kanske inte, har en kommersiell baktanke, men än sen? It is only rockenroll och vi gillar det.

Men billigt är sällan bra. Gratis är, vanligtvis, ännu sämre.

Bara en skribent, med kanonnamnet Kristin McMillen, i den vänsterbrutala digidagstidningen ETC lyfte blicken, fattade grejen och skrev jämförelsevis roligt.
Under rubriken ”Problemet är inte 500 – Alex Schulman är också köpt” tog hon några av många exempel: Influencers och poddare som Brita Zackari, Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby är ”alla köpta för att göra reklam, men jobbar också som programledare i SVT. ” Yup.

Men frågan är: Är det någon DN-läsare som bryr sig om att Alex Schulman är en levande reklampelare i en podcast han gör ihop med den geniale Sigge Eklund? Är det någon SVT-tittare som bryr sig om att kanalen strösslar med influencers i vartenda program som kungsboomern Jan Helin tycker är ”modernt”, det vill säga hela bananodlingen från de makalöst skönt tillbakalutade milleniumbarnen i Cyklopernas land till allt deras föräldrar från ZTV-tiden (Fredrik Lindström, Kristian Luuk, kanske David Batra, inte Batra väl?) gör?

Jag vet ej.
Men det hade varit värt en diskussion.
Istället: krishantering.
Ha en ljuvlig vecka.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

KULTURKANONEN: Orka peta hål på barbariets populistkissblåsa

Att killarna tävlade om att starkast och tydligast ta avstånd från tv-serien Succession piggade upp en dyster vecka, rapporterar Fredrik Virtanen.

KULTURKANONEN: Det var ingen ensam galning, det var hela Stockholm

Häxprocessen mot Benny Fredriksson skärskådades, liksom det helvetiska hr-byråkratsamhälle som förföljer hyggliga arbetare, rapporterar Fredrik Virtanen från kulturmaffians påskägg.

KULTURKANONEN: Det finns alltså fin- och fulborgare

Krogkritik som skapade drev, alkoholromantik utan moralkakor och underhållningsvåld från Jonas Gardell mot Alex Schulman. Kulturkanonen hyllar idag den mindre kvällstidningen med halmhatt, samt analyserar finborgarnas syn på fulborgare som snöflingor.

KULTURKANONEN: Flygskam i sista stadiet av syfilis

Det stjäls åsikter och content, det grälas om flygskam, det låtsasälskas Mello, debattörer pratar förbi varann, utseenden jämförs med syfilis. Kanonbra drag under galoscherna i kulturankdammen, noterar Fredrik Virtanen i veckans rapport från overklighetens folk.