Uthyrning av kvinnokroppar omsätter miljarder runt om i världen – inte minst i fattiga länder med bristande lagstiftning för att skydda mödrarna. Men den svenska rapporteringen om surrogat är förfärande naiv och ensidig, skriver Lisa Bjurwald.
1 324 223 700 000 kronor. 129 miljarder amerikanska dollar. Det är vad uthyrning av kvinnokroppar och försäljning av slutprodukten, spädbarn, förväntas omsätta om tio år. Redan idag omsätter den globala surrogatindustrin motsvarande 144 miljarder kronor. Liksom människohandel i andra syften är det inte bara de gigantiska summorna som gör det viktigt att rapportera kritiskt och balanserat om surrogat.
De kvinnor som hyr ut sina kroppar utsätter sig för fysiskt riskabla och psykiskt påfrestande procedurer. I många länder är lagstiftningen kring deras rättigheter bristfällig, eller saknas helt. Samtidigt är barnsugna västerlänningar (långt ifrån alla är barnlösa; ofta vill man köpa ett första eller andra syskon till surrogatbarn ett) så angelägna att surrogatindustrin blomstrar till och med under krig. I Ukraina föds bebisar på beställning samtidigt som bomberna faller.
I Ukraina föds bebisar på beställning samtidigt som bomberna faller.
Den 17 mars fick Micael Bindefeld och hans man breda ut sig i Carina Bergfeldts talkshow på Svt om sina önskade bebisegenskaper (etnicitet: judisk, kön: pojke) som om det var deras inköpslista för en lyckad middag. Sådan okritisk bevakning bidrar till normaliseringen av ett ur många aspekter problematiskt förfarande; Bindefeld är en av Sveriges största kändisar. Internationellt har skådespelerskan Rebel Wilson, tv-stjärnan Kim Kardashian och arvtagerskan Paris Hilton bidragit till samma normalisering, för att inte säga popularisering. Det är tveksamt om man i Hollywoods etiska Vilda västern kan utkräva något ansvar, men av statstelevisionen kan man det definitivt.
Ponera att SVT:s intervjuobjekt hyrt en människa för ett annat syfte än barnfödande:
”Och du Micael, du ville ha just en fotbollsspelare som tredje part i er relation?”
”Ja, precis! Jag har alltid varit avundsjuk på snubbar som kan kicka boll.”
(Publiken skrattar, applåderar)
”Och judisk var ett måste. Muskulös! Inte för ung, men inte äldre än 30.”
Carina Bergfeldt, ivrigt: ”Och ni hittade den här killen i USA?”
”Yes. De har så proffsiga förmedlingar där. Unga universitetsstudenter älskar att knulla europeiska gubbar. Visst spelar pengar in. Men de flesta gör det faktiskt altruistiskt.”
Bergfeldt nickar allvarligt. Ridå.
När Ryssland invaderade Ukraina förra året lät det så här om de stackars… svenskarna:
”Halländska Maya fast i Ukraina” (Kungsbacka-Posten): ”Maya Lindberg, 23, från Kungsbacka, och hennes man Dennis är fast i Ukraina. Deras son ska födas om två veckor.”
”Paret hämtade sin nyfödda son mitt under kriget – nu fast i Polen på obestämd tid” (SVT Nyheter Väst).
Vilka hjältar, vilket drama! Vilken brist på följdfrågor om att ingen tvingat dem att hyra en ukrainska?
Ett stort antal artiklar publiceras där man uppmärksammar det långt mer ovanliga altruistiska surrogatmödraskapet: ”Hon födde sin brors barn”, ”Jag födde min systers barn”, ”Jag födde fyra barn åt mina vänner” (alla verkliga rubriker från det senaste året). Det gör bevakningen skev och mediekonsumenter får en felaktig bild av hur fenomenet surrogat ser ut i praktiken.
Mediekonsumenter får en felaktig bild av fenomenet surrogat.
Inte heller görs en tillräckligt stor mängd granskningar av den på många håll korrupta surrogatindustrin för att väga upp obalansen. Faktum är att sådana granskningar fortfarande är sällsynta.
Det är ytterst problematiskt att man nästan alltid utesluter surrogatmamman från reportage och artiklar. Om det sker omedvetet eller medvetet är omöjligt att veta, men resultatet blir lika publicistiskt oförsvarbart. Bara en sida hörs ordentligt. Ett perspektiv – det som tillhör de som hyr kroppen – dominerar totalt. Det är en orimlig ingång, inte minst då det är surrogatmamman som utsätter sig för flest och störst risker.
Inga följdfrågor ställs när intervjupersoner talar om surrogatkvinnor som varor utan känslor och rättigheter: ”Vi kommer att ta en surrogatmamma som är så lik mig som möjligt.” ”Vi planerar var vår surrogat ska föda.”
Att gå ett steg längre, till själva slutprodukten (spädbarnet) och den uppsjö av etiska problem som hopas där, sker i stort sett aldrig. Rubriker av typen: “Deras barndrömmar blev sanna” är standard. Men barnen? De är ännu osynliga.
