Kvinnor som våldtar

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

FILM. ”Tillåt mig att vara glädjedödaren som påpekar att det inte finns något roligt i att köra över en mans brist på samtycke. Både kvinnor och män kan våldta, och både kvinnor och män kan bli våldtagna,” skriver Charlotte Wiberg som sett ”Marguerites teorem”.

Den nya fransk-schweiziska filmen Marguerites teorem är knökfull av stereotyper. Efter en originell inledning där en ung kvinna utsätts för ett förödmjukande akademiskt misslyckande och sedan måste försöka starta ett nytt liv börjar feelgoodklyschorna snart störta fram emot en extatisk explosion av lycka, det vill säga ett helt outhärdligt slut.

Den unga matematikfanatikern med stripigt fett hår förlöses som kvinna genom den svarta hjälparfiguren Noa, som tillsammans med sina svarta polare smått rasistiskt representerar sensualism och dans, kroppen till skillnad från hjärnan (som ju är Marguerite). Inspirerad av Noas orgasmer går Marguerite ut och tar för sig sexuellt. Som det brukar vara på film, och trots att filmen är regisserad av en kvinna (Anna Novion) når hon extas genom penetration.

Vilt rider hon en snubbe som besväras av de höga ljuden sängen gör och ber Marguerite ta det lite lugnt. ”Nej…” säger han och hon täpper till munnen på honom med sin hand medan hon fullbordar sin orgasm, och sedan lägger sig bredvid honom utan någon tanke på hans tillfredsställelse.

Det är en scen som hade varit djupt obehaglig om snubben hade varit en tjej. Och faktum är att jag tycker den är rätt obehaglig som den är också, samtidigt som jag förstår att den inte alls är avsedd att vara det. Vi befinner oss i samtyckets tider, men mäns samtycke verkar det inte vara så noga med. För detta är inte den första gången jag ser en man tystas och ignoreras i en sexuell situation. Och åtminstone ett av fallen var helt klart en våldtäkt: June som tvingar sig på sin man i fjärde säsongen avsnitt sju av The Handmaid’s tale.

Den scenen har diskuterats en del på nätet och det har kritiserats att våldtäkten bara sker, utan att den har direkt konsekvenser eller ens kommenteras av Luke, som maken heter.

Skevheten blir tydlig

Att June är en traumatiserad individ som kan agera våldsamt är samtidigt något man i och för sig kan förstå och acceptera i egenskap av åskådare som följt serien. När jag ser om avsnittet tycker jag att det är skickligt gjort i hur det komplicerar bilden av June och avsiktligt skapar en parallell mellan henne och hennes plågoandar. Samtidigt är skevheten tydlig: hade vi kunnat se en serie där den manliga huvudpersonen plötsligt våldtar en kvinna utan väldigt starka motreaktioner? Hade det alls kunnat godtas?

Kvinna som våldtar i ”True Detective”

En likadan situation återkommer i första avsnittet av senaste säsongen av True Detective. Det är i princip samma scen som spelas upp: kvinnan täpper bokstavligen till truten på mannen som säger ”nej” och/eller ”vänta”. Hon kör på trots protesterna, och mannen får orgasm samtidigt som han är tydligt frustrerad av hela situationen. (Som vanligt är klitoris inte involverad.)

Vad handlar detta om? Förvisso behöver inte huvudpersoner vara dygdemönster. Och filmer liksom serier med komplicerade huvudpersoner kan vara väldigt bra. Som åskådare har man i slutänden att själv ta ansvar för hur man läser en scen, även om filmen så att säga bygger upp för en specifik, önskad reaktion.

Kvinnor är involverade i produktionen i alla dessa tre nämnda fall, som regissörer och/eller manusförfattare. Dessa exempel har, vart och ett på sitt vis, en feministisk udd. Men det gör dem inte oproblematiska.

Eftersom mannen får orgasm i scenen i True Detective läses den sannolikt inte av så många som en våldtäkt. Han njuter ju! Men faktum är att både män och kvinnor kan få orgasm under en våldtäkt. Ibland agerar kroppen av sig självt.

Ingen anledning till moralpanik

Jag vet inte riktigt vad scenen vill säga – tydligare är det i Marguerites teorem där Marguerites agerande uppenbart är avsett att vara en komisk indikation på hennes nya hämningslöshet och den frigörelseprocess hon befinner sig i. Min avsikt är nu inte att skapa moralisk panik.

Kvinnor lär inte epidemiskt börja agera så här till följd av att de ser det i rörlig bild. Men tillåt mig att vara glädjedödaren som påpekar att det inte finns något roligt i att köra över en mans brist på samtycke. Både kvinnor och män kan våldta, och både kvinnor och män kan bli våldtagna.

 

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Felipe Gálvez Haberle gör upp med skönmålningen av Chiles historia

Charlotte Wiberg konstaterar att Felipe Gálvez Haberle med sin revisionistiska västernfilm "The Settlers" gör upp med skönmålningen av Chiles historia.

Vass filmsatir om cancelkultur och uppmärksamhetsekonomi

”Ingen av Borglis filmer är något finstämt psykologiskt drama. De är alla svarta satirer, som drar mot överdrifter och absurditeter,” skriver Charlotte Wiberg.

”Civil War” är en film som angår oss alla

”Alex Garlands nya biofilm ’Civil War’ angår oss alla och ger en skrämmande bild av ett möjligt scenario i den nära framtiden,” skriver Charlotte Wiberg.

”Passage” är en levande skildring av outsiders i Istanbul

FILM. "’Passage’ hade kunnat vara en ganska ointressant kollektivsnyftare om Akin inte hade lyckats så väl med sin tonträff," skriver Charlotte Wiberg.