Elisabeth Brännström har läst Carina Burmans Drottningar och pretendenter – Om guldålderns deckarförfattarinnor och finner att det är kul läsning och ett bra bidrag till litteraturforskning inriktad på populärkultur.

Drottningar och pretendenter. Om guldålderns deckarförfattarinnor
av Carina Burman
Albert Bonniers Förlag

När författaren och litteraturforskaren Carina Burman arbetade med sin otroligt utförliga, drygt sexhundra sidor långa Bellmanbiografi, kände hon efter ett tag ett starkt behov av omväxling. Arbetet med biografin var visserligen både roligt och stimulerande, men längtan efter att läsa enbart för nöjes skull växte sig allt starkare och under ett par sommarmånader ägnade sig Carina Burman nästan enbart åt att läsa deckare.

En genre som hon börjat läsa redan som tonåring och visste att hon kände sig glad, nöjd och hemmastadd i. Läsningen utvecklades till en lust att teckna ner de tankar som börjat cirkulera runt några av de kvinnliga författare från Storbritannien och Sverige som skrivit sina bästa böcker under respektive lands guldålder.

I Storbritannien gällde det först och främst mellankrigsstiden, med ett avstamp i tjugotalet, och i Sverige, som ju för det mesta låg lite efter, var det femtiotalet som gällde. Vid sidan av nöjesläsningen satte Burman därför igång med att skriva de essäer som ingår i den underhållande, personligt hållna essäsamlingen Drottningar och pretendenter. Om guldålderns deckarförfattarinnor som nu kommit ut på Albert Bonniers Förlag.

Att det finns både drottningar, kronprinsessor och pretendenter inom den så populära deckargenren kommer väl inte som någon direkt överraskning. Vår samtid formligen kryllar ju, på gott och ont, av deckarförfattare och många av dem med bäst renommé är kvinnor, något som gör det extra spännande att följa med i Carina Burmans tidsresa där den litterära analysen har snofsats upp med många väl utspridda tidsmarkörer och kärleksfulla personliga reflexioner som genomgående flätats in i det litteraturvetenskapligt hållbara underlaget.

Som tur är har det inte varit Carina Burmans intention att skriva ett mastigt analystiskt verk, där litteraturforskningen kommer i första hand, istället bygger hennes essäer på ett långvarigt personligt förhållande till genren i allmänhet och till flera av författarinnorna i synnerhet.

Vissa älskar hon, andra retar hon sig på. Hennes absoluta favorit som hållit i sig sedan tonåren är den tidiga, upphöjda deckardrottningen Dorothy Sayers som utöver sin stilistiska förmåga bidragit med Carina Burmans livslånga förälskelse, den excentriske överklassdetektiven Lord Peter Wimsey.

Den hon däremot har det absolut sämsta förhållandet till är den till synes eviga kvinnliga fronfiguren för hela genren, Agatha Christie, som ändå, på grund av sin status i deckarvärlden, får vara med på ett hörn trots att hennes nog så unkna fördomar och grovt förenklade personteckningar förståeligt nog går Burman ordentligt på nerverna.

Essäsamlingen är mycket väl komponerad och skriven på ett roligt, slängigt språk som i hög grad känns anpassat till ämnet.

Carina Burman täcker rappt, humoristiskt och kunnigt en hel del mark; från den inledande essän där vi förs tillbaka till tiden för själva deckargenrens tillkomst, leds vi vidare in på en tur genom tidigt nittonhundratal fram till till nittonhundrasextio, året då Carina Burman avslutar sin undersökning, och vi får möta ett stort antal svenska, finlandssvenska och brittiska deckarförfattarinnor.

Vissa är mycket kända, medan andra har förpassats in i skymundan eller helt enkelt glömts bort. Under resans gång tilldelas vi mycket bra information om både bakgrund och litterär stil hos några välvalda, självklara deckardrottningar som engelskorna Dorothy Sayers, P D. James, Ruth Rendell och skotskan Josephine Tey, och även den för mig tidigare okända, rätt så hårdkokta författaren Margaret Allingham, som på den tid det begav sig inte låg långt ifrån en plats på tronen.

Bland de svenskor som dyker upp ligger Maria Lang och Kerstin Ekman naturligtvis högt upp på topplistan, men i leden bakom dem formligen bubblar det av duktiga kvinnliga yrkesskribenter som skrev i alla möjliga genrer, och det är de som bidrar till att göra den här boken verkligt intressant. Bland dem hittar vi bland annat Barbro Alvings (Bangs) mamma Fanny och barnboksförfattaren Edith Unnerstad, men själv fastnar jag främst för Loulou Forsell, en författarinna som fick ett kort, turbulent liv och som skrev deckare baserade i den societetsmiljö där hon själv växte upp och Gurli Taube som placerade sina brittiskt influerade berättelser i en akademisk miljö, där de som gillar nostalgi verkar ha mycket att hämta.

Läsaren får sig alltså mycket till livs i den här lättsamma, men mycket väl litteraturhistoriskt underbyggda essäsamlingen. Kul läsning och ett bra bidrag till litteraturforskning inriktad på populärkultur.