Linton Kwesi Johnsons Time Come en blivande klassiker

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Dubpoeten och reggaemusikern Linton Kwesi Johnsons nyutkomna prosasamling Time Come är en blivande modern klassiker. Här trängs essäer och andra arbeten om det som så länge varit integrerade delar av Johnsons liv: reggae, politik, litteratur, sociologi och postkolonial historia och teori, Det är en tankeväckande läsning, som har mycket att säga samtiden.

Time Come av Linton Kwesi Johnson
Picador

Time Come är ett litterärt äventyr med prosatexter som ämnesmässigt spänner över hela Johnsons karriär. Här är de tematiskt presenterade under stringenta avdelningsrubriker som underlättar orientering. Fast det är mera spännande att läsa texterna från pärm till pärm. Därigenom kan läsaren skapa sig en mer komplex bild av denna spränglärda aktivist, poet, musiker och revolutionär.

Fram träder poeten född 1952, uppväxt barfotabarn i den jamaicanska småstaden Chapelton med en illitterat pappa och med en mamma som inte tillräckligt lärt sig läsa och skriva. Familjens enda bok var bibeln. Första mötet med poesi blev följaktligen bibelfraser i idiomatiska uttryck, barnkammarrim och ordlekar. År 1963 anlände Johnson till England och det har varit hans bas sedan dess.

Det är här vi möter den unga arga sociologistudenten och Svarta pantern vid Londons Goldsmiths Collage, som läser såväl marxistiska klassiker,  som DuBois The Soul of Black Folk och Fanons Jordens fördömda, de två verk som influerat honom mest. Han anser att ”skriva är en politisk handling och poesi är ett kulturellt vapen.”

 I flertalet essäer i boken Time Come studeras reggaemusik, ska och dub. Vi får möta de vänner som influerat Johnson som Dennis Bowell och John La Rose. Men framförallt landar läsaren i musikens roll i Jamaica. Reggaen är där en förmedlare av jamaicanernas afrikanska identitet, menar han. Det är motståndsmusik riktat mot Jamaicas miserabla politisk-ekonomiska situation. Det är själva överlevnadens prekära grundbeat, det är en ”blodsmusik/afrikansktfödd/smärtbaserad/innerligt musik.”

Reggae är rebellmusik, konstaterar Johnson. Själv ville han därför skriva reggae-poesi och anslöt sig  till de poeter ur hans generation som experimenterade fram en markerat rytmisk vers på modersmålet jamaicansk patois. Det blev dubpoesi. Den litterära debuten blev diktsamlingen Voices of the Living and the Dead, 1974. Johnson var redan medveten om att fattiga människor inte alltid har möjlighet att läsa poesi. Hans föräldrar hade exempelvis haft problem att läsa text. Därför började Johnson tonsätta sin lyrik, och läste den till komp av musikerkompisarna, pressade den på vinyl och nu kunde alla, literat som illiterat, rik som fattig, lyssna till poesin.

Då Forces Of Victory, Johnsons första vinyl släpptes 1979, intensifierades samtidigt de konservativas klass/raskrig. Klass/rasstridigheterna på gatorna provocerades nästan alltid fram av rasistisk polis. Klasskrig var inget nytt. Men Thatchers militanta  nytillträdda konservativa regering, tvingade fram en radikalisering av motståndet. 

Thatchers gangsterkapitalistiska rasistregim försökte slå sönder solidariteten i den engelska arbetarklassen. Överallt intensifierades nu motståndet mot de konservativas klasskrigföring:  gruvarbetarstrejken, protesterna mot poll-tax, kravallerna i Bristol 1980, i Brixton 1981, upproren 1985 och 1986.

 Johnson konstaterar att under Thatcheråren betraktades de karibisk-engelska engelsmännen i Johnsons generation ännu som främlingar – trots att deras föräldrar rest från de engelska kolonierna i Karibien till England som medborgare. Nu behandlades de som tredjeklassens medborgare, om medborgare över huvud taget: ”då hade vi redan kämpat mot förtryck och marginalisering, och för etnisk jämlikhet i tre decennier,” säger Johnson.

 

Kampen mot Thatcher och senare mot Blairs New Labour blev framgångsrik. Mycket har hänt. Men inte tillräckligt. Ännu utförs rasistiska våldsdåd, som följs av kravaller. Sådana kravaller utbröt exempelvis 2017 utanför polisstationen Forrest Gate. Den direkta orsaken denna gång var att Edson DaCosta, en svart portugis avlidit under oklara omständigheter i samband med ett polisingripande. Och integrationen av karibiska engelsmän i allmänhet verkar nu slagit i glastaket. 

Här i landet ser vi nu en utveckling liknande den engelska som Johnson beskriver. Regeringen för klasskrig genom blå-bruna angiverilagar, visitationszoner, utvisning för bristande vandel, interneringsläger etc. Fasciströrelsen har med Sverigedemokraternas regeringsstöd normaliserats. Den extrema rasistiska högern är större än tidigare. Samtidigt letar allt fler av oss efter motståndsformer. Många inom vård, skola och omsorg har exempelvis redan deklarerat att de inte kommer ange någon papperslös. Men det behövs mer.

Time Come är i det sammanhanget en inspirationskälla. Den fungerar som följeslagare genom Englands, Karibiens och Sydafrikas bortglömda nutidshistoria. Och Johnson är ciceronen som inte bara visar att både kulturellt och annat motstånd är möjligt. Med sina historiekunskaper och sociologi visar han även att det fungerar. Låt oss alla nynna på sången Fite dem back, nästa gång vi hör Åkessons dryga nonsens på teven: We gonna smash their brains in /cause they ain’t got no fink in ’em[…]Fashist an di attack/Den wi countah-attack.

Sammanfattningsvis demonstrerar prosasamlingen Time Comes stringenta texter, varför Johnson inte fått Nobels litteraturpris. Han är en allt för aktuell och autentisk organisk intellektuell och ett pris till honom skulle irritera nykolonialismens smärtpunkter. Time Come är icke desto mindre en blivande klassiker. Boken kompletterar dessutom bilden av den ilskna och politiska poeten, med ett annat slags texter. De är absolut nödvändiga, och speglar Johnson som politisk aktivist, akademiker och briljant stilist. 

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

HELGESSÄN: ISRAELS LÖGNER AVSLÖJAS

Ernesto Katzensteins bok om Israels krig mot Gaza borde vara obligatorisk läsning för regeringar och chefer inom massmedier, skriver Joacim Blomqvist.

Helgessän: Fler drabbas av munkavle om Assange tystas

Att tysta och utlämna Julian Assange innebär att andra också kommer att drabbas av munkavle. Och att yttrandefriheten hänger på en tunn tråd. Det skriver Joacim Blomqvist.

ICJ konstaterar att Israel sannolikt begår folkmord

FOLKMORD. Det finns en chans att ICJ beslutar om att kräva en vapenvila i Gaza. Det är en annan sak om Israel kommer att fällas för folkmord.

Magnus Norell – den nakne kejsaren

Statsvetaren Magnus Norell anser att allt bistånd till Gaza ska stoppas. Men Norells argument saknar logik, skriver Konkrets Joacim Blomqvist.