”Det innebär inte att alla måste gilla allt, det innebär bara att man måste ge utrymme åt fler som vill ta plats, detta utan att hoppa jämfota högröd i ansiktet.” Jonas Otterbeck skriver om hur hemstaden London accepterar religiösa minoriteter, även muslimer, i det offentliga rummet på om inte lika, så åtminstone på likvärdiga villkor.
Sedan fem år bor jag i London. Skillnaderna mellan Lund-Malmö där jag bott länge och London är många. Byggnadsstandarden suger. Englasfönster? Men för i… Sånt kan man gnälla över, länge. Men London erbjuder mycket annat i gengäld. Inte bara möjligheter till sus, dus och bus, utan även en inblick i hur ett hypermångfaldigt samhälle kan se ut.
Tio miljoner boende plus pendlare och turister på en tiondel av Skånes yta, och en innerstad nästan lika stor som Stockholms tätort. Tillsammans bidrar folk till en spektakulär mångfald: etnisk, kulturell, subkulturell, klassmässig och religiös. Tidigt la jag märke till att religiösa manifestationer i det offentliga rummet inte verkade dra till sig samma uppmärksamhet, och vrede, som i Sverige. Jag menar inte sikhiska turbaner, judiska shtreimelhattar eller muslimska skägg och slöjor, utan skyltar, skyltfönster, reklam och offentliga manifestationer på stan.
Det nordamerikanska muslimska finansinstitutet Waheed storsatsar i London sedan många år. De erbjuder islamiska ekonomiska lösningar på sparande, investerande och husköp. Och de annonserar på Londons bussar ibland som här 2019.
Jag tänkte mig att en intressant diskussion skulle följa. Bra material för undervisningen. Jag fann dock ingen. Det visade sig vara en gammal nyhet. Muslimska grupperingar hade redan annonserat på de ikoniska röda bussarna under några år, inte minst i samband med Ramadan, mestadels om insamlingsinitiativ. De tidningar som hade skrivit om detta tidigare var synnerligen finstämda. Artiklarna intervjuade en muslimsk ansvarig som förklarade hur de såg på kampanjen, eller hade de en intervju med en kristen aktivist som kommenterade att muslimer inte verkade ta illa vid sig när kristna har kampanjer på bussarna, varför skulle vi ta illa vid oss nu?
År 2022 hade institutet jag jobbar för en offentlig utställning av fotografier tagna längs Sidenvägen. Några av fotografierna visade muslimska miljöer som moskéer eller traditionellt muslimskt klädda personer. Fotografierna stod utomhus på ett öppet torg norr om King’s Cross, rimligt centralt i London. Inget fotografi vandaliserades. Under fyra månader. Jag förbluffades, medan sedan länge Londonboende medarbetare var förundrade över min reaktion. Det känns nästan omöjligt att fotografierna inte skulle ha utsatts för vandalism om de stått i Malmö eller Lund. Eller? Är det för pessimistisk? Jag hoppas någon visar att jag har fel.
När detta skrivs anordnas Eid on the Square om två veckor. Veckan efter avslutning av Ramadan firar muslimer och icke-muslimer att fastan är slut, med musik, mat och tal på Trafalgar Square. Mitt i London. Många muslimska välgörenhetsorganisationer kommer att vara aktiva. 2022 var bland annat muslimska scouter där samtidigt med Sisterhood Football Club som specialiserat sig på att möjliggöra för muslimska kvinnor att spela fotboll. Eid on the Square har pågått sedan 2006 och är en av flera religiösa festivaler som sker på offentliga platser. Den hinduiska ljusfesten Diwali som firas i november är en annan som staden tagit till sitt hjärta.
I London vandaliseras också religiösa byggnader; här finns hatbrott riktade mot muslimer, judar, kristna och andra. London har problem med religiösa grupperingar som inte vill delta i det generella samhället och som hindrar sina unga att uttrycka andra preferenser än de som förespråkas offentligt inom gruppen. Men här finns också ett deltagande på om inte lika så åtminstone på likvärdiga villkor. Någon debatt om islamiseringen av det offentliga rummet dominerar inte media och engagerade proffstyckare. Att inkludera vissa bitar av mångfalden är enkelt. Särskilt när det gifter ihop sig med nyliberal kapitalism: ”Handla mer under ramadan!” Det innebär inte att alla måste gilla allt, det innebär bara att man måste ge utrymme åt fler som vill ta plats, detta utan att hoppa jämfota högröd i ansiktet eller att förstöra. Svenskar älskar generellt London och gillar att ta efter stadens positiva bidrag. Nå, här är ett att greppa tag i.
