Maktspelet bakom en svensk kulturkanon

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

”Det är nämligen ett i grunden nationalistiskt projekt, sprunget ur det europeiska 1800-tal där makthavarna använde konsten för att styra folkets tankebanor i önskad riktning.” Det skriver Åsa Arping, professor i litteraturvetenskap.

”Det sköna är evigt”, diktade redan Tegnér. Vackert, och förstås helt felaktigt. Få saker är så föränderliga som synen på bra och dålig konst.

Men bland Tidöpartierna finns som bekant ingen gräns för vad som kan regleras. När de nu återigen dammar av idén om en svensk kulturkanon är det därför dags att dra öronen åt sig. Detta plötsliga kuriösa fokus på kultur kunde lätt misstas för ett nymornat bildningsintresse. I själva verket handlar det återigen om konst som maktmedel.

Armlängds avstånd har aldrig varit kortare. Dragqueens på bibliotek, ”vänstervridning” inom public service och på universiteten och kunskapskrav för medborgarskap. Katalogen av uttryck som ska begränsas, disciplineras eller förbjudas bara växer.

Men några listor över det allra bästa i svensk kulturhistoria kan väl knappast göra skada? Det beror förstås på vad de ska användas till. När Sverigedemokraternas motion från 2021 talar om ”gemensamma referensramar” och kulturminister Parisa Liljestrand nämner ”inkludering” signalerar det en tydlig viljeinriktning. Det är varken kulturministern eller Jimmie Åkesson som ska matas med lämpliga delar av det svenska kulturarvet. Nyanlända och skolbarn är troligare måltavlor.

Kulturkanon är nämligen ett i grunden nationalistiskt projekt, sprunget ur det europeiska 1800-tal där makthavarna använde konsten för att styra folkets tankebanor i önskad riktning och skapa enighet mot yttre och inre fiender. Numer finns få som tror på kanon som fri från ideologi.

Under 1990-talet utspelade sig en högljudd debatt kring litteraturkanon inom västerländsk akademi. Tron på universella, eviga estetiska värden à la Tegnér stod mot en feministisk och antirasistisk misstro mot kanon som neutral hyllning till en snäv grupp av döda vita män. Någonstans här startade det kulturkrig som fortfarande utkämpas.

När Cecilia Wikström, riksdagsledamot i dåvarande Folkpartiet, väckte ett förslag om en svensk skolkanon 2006 kom också en våg av mothugg och idén lades på is. Efter det senaste valet skrevs införandet av en kulturkanon, utifrån SD:s motion, in i Tidöavtalet. Nu ska det sköna åter bli evigt.

SD:s (liksom tidigare Wikströms) förebild finns på andra sidan Öresund. Även den danska kulturkanon från 2006 skapades av en högerregering stödd av ett högernationalistiskt och populistiskt parti. Syftet var att ”värna danskheten”, med tydlig front mot ökad muslimsk invandring. Modersmålslärarna tvingades använda en litteraturlista med 13 manliga författare och en kvinnlig (Karen Blixen), tills Dansklärarföreningen upprättade en skugglista. De feministiska kritikerna fick rätt. Risken för politisering, konservering och stagnation är uppenbar. Efter sex år raderades projektet från kulturdepartementets hemsida och nu är det ganska tyst.

Men Tidöpartierna tuffar på. Experter (utnämnda av regeringen) ska besluta vad som ska ingå i den svenska kulturkanon. Frågan om hänsyn till Sverigedemokraternas nationalkonservativa och ”folkliga” konstsyn lär vålla visst huvudbry. Svenska Akademien har redan aviserat att de inte vill delta.

På Tegnérs tid, när tron på konstens eviga värde rådde, brukades ordet kanon endast i singular. Numer finns förstås många kanoner. Vi ser dem manifesteras varje dag; på teaterscener, konserthus, konstmuseer och bibliotek, i klass- och seminarierum, studiecirklar, översiktsverk och klassikerutgåvor. Tidningarna har sina topplistor över bästa musik, filmer och litteratur, det utkommer ständigt nya volymer med de ”100 bästa” inom olika konstarter.

Kulturarvet är aldrig fast och oföränderligt, utan något som ständigt görs. Av forskare, intresserad allmänhet, barn och nyanlända. Och så lär det förbli. Med eller utan SD-sanktion. Det sköna i sig må vara evigt. Men föremålen växlar.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Åsa Arping
Åsa Arping
Åsa Arping är professor i litteraturhistoria samt dekan vid Humanistiska Fakulteten på Göteborgs Universitet.

Helgessän: Gaza och den akademiska friheten

Utbildningsminister Mats Persson har skapat en tystnadskultur på universitet och högskolor när det gäller kriget i Gaza. Utan oberoende debatt, fri från statlig inblandning har vi ingen akademisk frihet, skriver Åsa Arping.

Klåfingriga politiker hotar akademiska friheten

Striden kring universitetet fortsätter. Men det största hotet mot akademisk frihet är varken extremhöger eller woke-vänster, utan politiker som vill detaljstyra högre utbildning, skriver Åsa Arping.

Andefattigt på Bokmässan

Åsa Arping summerar Bokmässan och tycker att höstens litteraturnyheter är ovanligt andefattiga.

All kunskap finns ett knapptryck bort

Vad händer med kunskapsproduktionen, kulturnäringarna och i förlängningen demokratin när AI-verktygen övergår från hjälpredor till producenter?