”Medievärldens anställningsformer är så pass osäkra och företagen förlitar sig till så stor del på frilansare, att husbonden fiffigt nog omöjliggjort de vassare granskningarna från sina underbetalda drängar”, skriver Lisa Bjurwald.
Det är ofta de små medierna ute i periferin som granskar kultur- och mediebranschen, konstaterar Expressens biträdande chefredaktör Karin Olsson i tidningens mediepodd ”Lägg ut!”. Detta apropå Kvartals uppmärksammade hit job/persongräv på Alex Schulman (även om Kvartal lär gnissla tänder över att placeras i samma kategori som, säg, Glänta). Det är en helt korrekt spaning. Insatt och seriös mediekritik – till skillnad från skvallerstick av typen ”X rasar mot Y på Twitter och här är Z:s take” – är sällsynt, även på de kultursidor som borde vara det givna forumet.
Men varför ser det ut så här?
Det saknas inte ämnen och vinklar. Ta bara fallet Kajsa Ekis Ekman. När jag intervjuade henne för Biblioteksbladets senaste nummer med tema yttrandefrihet berättar författaren och debattören: ”Jag har förlorat arbeten. (…) Jag har fått föreläsningar avbokade. När föreningar vill ordna föreläsningar med mig kan det hända att de inte hittar lokal, då föreståndaren är rädd att drabbas av drev och inte vågar hyra ut.” Samtidigt, konstaterar Ekman, bjuds hon i andra länder in för att tala i deras parlament.
De senaste månaderna har två av Sveriges tyngsta medier, Dagens Nyheter och Sveriges Television, klandrats av Mediernas Etiknämnd respektive fällts av Granskningsnämnden för radio och tv för sina negativt vinklade inslag om Kajsa Ekis Ekman. Utmärkta tillfällen till självrannsakan och en bredare diskussion kring hur medierna behandlar personer vars åsikter sticker ut.
Vad krävs till exempel för att stämpla någon som ”kontroversiell” – en mycket mer negativt laddad term i Sverige än i länder som Storbritannien eller Frankrike? Vad har redaktionerna för handlingsplaner för att undvika att begå samma misstag igen? Om de bläddrar bakåt bland de egna publiceringarna, upptäcker de då andra ”kontroversiella” röster som inte rest sig på ett i match efter match likt Ekman, utan faktiskt tystnat? Ångrar de sig?
En sökning i mediearkivet Retriever visar att fällningarna inte lett till en enda sådan text. Visst finns specialprogrammet Medierna i P1, liksom branschtidningen Journalisten och interna forum som Publicistklubben, men givet den enorma makt som inte minst de rikstäckande medierna besitter borde granskning och analys av området vara högprioriterat.
Mitt svar på frågan om varför svenska medier skyggar för självkritik, medan man i princip dagligen granskar allt från friskolesektorn till sportvärlden till finansbranschen till den etiskt korrupta influencersfären, blir tyvärr: feghet. Man måste våga bita den hand som föder en, men medievärldens anställningsformer är så pass osäkra och företagen förlitar sig till så stor del på frilansare, att husbonden fiffigt nog omöjliggjort de vassare granskningarna från sina underbetalda drängar.
Problemet blir särskilt påtagligt i ett litet land som Sverige där maktens cirklar påminner om OS-flaggan; äktenskap, vänskapsband, nepo babies, styrelseposter, jobbhoppande mellan medier-näringsliv-politik och så vidare gör att ingen cirkel står hundraprocentigt självständig.
Toppa det hela med vår problematiska svenska konflikträdsla och mediekonsumenterna får inte bara en undermålig bevakning av den tredje statsmakten, utan en journalistik som börjat lida akut brist på civilkurage när det gäller att ställa Sverigedemokraterna och deras samarbetspartier till svars. Just det sistnämnda ser jag fram emot att titta närmare på här i Konkret framöver. Hoppas att du vill fortsätta läsa!
