Med kameran som verktyg för traumabehandling

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

DOKUMENTÄRFILM. Trots viss skepsis kapitulerar Charlotte Wiberg till slut inför två aktuella självbiografiska dokumentärfilmer. Det är filmer som handlar om sexuella övergrepp i det förflutna och där kameran blir ett verktyg för traumabehandling.

 

Årets stora litteraturdiskussion har gällt den starka trenden med självbiografiskt skrivande. Har litteraturen blivit för självupptagen? Det är förstås inte en trend som har återfunnits bara inom litteraturen.

Även inom dokumentärfilmen är det vanligt att rikta kameran mot sig själv, eller mot personer i ens närmaste omgivning. Och inte bara där. Med de sociala mediernas etablering delar vi med oss av oss själva som aldrig förr.

Visst, det finns de som bara visar upp framsidan. Som kan få oss att tro att deras liv är perfekta. Men de kan slå mynt av sina imperfektioner och vinna sympatier genom att visa fram dem på ett sätt som inte är alltför påträngande men samtidigt framstår som ärligt.

Marianne Lindberg De Geer menade i en krönika i Expressen att våra trauman, våra familjehemligheter, blivit tillgångar för dem som förstår att rätt exploatera sitt bagage. ”Skammen i kroppen är utbytt mot lockelsen till kändisskapet.”

Försöker de slå mynt av tragedierna?

Jag tänker på Lindberg de Geers ord när jag ser två aktuella dokumentärfilmer, Great photo, lovely life på HBO Max och En tyst berättelse på SVT Play. Båda handlar om sexuella övergrepp i det förflutna. I förstnämnda filmen konfronterar Amanda Mustard sin morfar med de övergrepp han utsatt barn både utanför och inom familjen för.

Vinjettbild för ”En tyst berättelse” som kan ses på SVT Play.

I En tyst berättelse söker Anders Skovbjerg Jepsen upp den man som en gång, när båda var barn, i flera år våldförde sig på honom. Försöker de slå mynt av tragedierna i sina liv? Vad tillför de här filmerna? ”Det blir inte konst för att man berättar om övergrepp”, för att parafrasera en elak recension.

Jag känner viss tveksamhet i synnerhet gentemot Mustards projekt, när hon börjar leta efter gamla patienter till och möjliga offer för morfadern som en gång var kiropraktor. Vad är hennes motiv?

När hon också finner en kvinna som varit utsatt och vill konfrontera sitt förflutna pratar Amanda om att starta läkningsprocessen. Men är hon kvalificerad att göra det? Leder konfrontation alltid till läkning? Resultatet framstår också som tveksamt.

Ett möte mellan människor

I kontrast stod både Skovbjerg Jepsen och hans förövare i kontakt med en psykolog under processen med dokumentärfilmandet, vilket torde vara det mer ansvarsfulla arbetssättet.

Den danske regissören trycker heller inte upp en kamera i ansiktet på sin förövare. Denne är konstant utanför bild, sitter bakom en datorskärm eller visas bara med sina händer i knäet.

I den danska filmen äger ett möte mellan två människor rum, där de går ut ur den tystnad som omgärdat vad som utspelat sig mellan dem.

Förövaren, som också var flera år äldre än sitt offer, fråntas inte sitt ansvar men erkänns som människa. Ändå sker ingen dramatisk katarsis, det blir ingen tårfylld uppgörelse men ett vidrörande, en beröring som fortplantar sig ut till åskådaren.

Fasansfull konflikt

I slutänden är det också bristen på perfektion och det levande stoffets tendens att sätta käppar i hjulet för varje dramaturgiskt tillrättalagd uppgörelse som får mig att kapitulera för båda filmerna.

Vinjettbild för ”Great photo, lovely life” som kan ses på HBO Max.

Ingenting kan ta bort den fasansfulla konflikten i Great picure, lovely life i att älska sin morfar/pappa och samtidigt se och höra honom kommentera sina övergrepp med att de visserligen var fel men att det ”det kändes som att vissa av småflickorna nästan slängde sig på mig”. Och här talar vi alltså om barn, inte om tonåringar men barn under tio år.

Mustards mor är med och stöttar filmprojektet fram till att hon konfronteras med att hon ju faktiskt utsatt en av sina döttrar för sin pappas övergrepp genom att som ensamstående mor bosätta sig hos föräldrarna och låta dem umgås med denna dotter. Modern klarar inte av att se sig själv som också en förövare, inte bara ytterligare ett av hennes fars offer.

På flera sätt ter sig den gamle mannen, som flyttat runt i landet och nästan helt kunnat klara sig undan fängelsestraff, som ett typfall för en pedofil som kunnat fortsätta övergreppen genom livet eftersom få av offrens familjer, trots att pedofili länge talats om som ett allvarligt brott, verkligen ansträngt sig för att få honom dömd.

I realiteten råder det trots alla tv-filmer och samtidiga hysteri kring problemet fortfarande tystnad och oförmåga att agera kraftfullt när det faktiskt dyker upp.

”Human interest-aspekten”

I slutänden intresserar mig dessa dramer ur det verkliga livet (ja, naturligtvis gestaltade av någon och inte bara avbildningar av verklighet) för att jag är en människa och de handlar om andra människor.

Även när det inte är stor film finns det en ren ”human interest”-aspekt. För mig är det lika obegripligt när människor saknar intresse för andras litterära sjukdomsbeskrivningar, familjehistorier eller dylikt som att det finns de som tycker att det tråkigaste som finns är att höra andra människors drömmar. Men man måste naturligtvis alltid vara medveten om att det finns någon som gestaltar, även när det gäller dokumentärfilm, och gestaltningen kan vara mer eller mindre skickligt genomförd.

Ingen av dessa båda filmer hänför mig som filmiska verk, men båda är ändå mycket sevärda.

 

 

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Felipe Gálvez Haberle gör upp med skönmålningen av Chiles historia

Charlotte Wiberg konstaterar att Felipe Gálvez Haberle med sin revisionistiska västernfilm "The Settlers" gör upp med skönmålningen av Chiles historia.

Vass filmsatir om cancelkultur och uppmärksamhetsekonomi

”Ingen av Borglis filmer är något finstämt psykologiskt drama. De är alla svarta satirer, som drar mot överdrifter och absurditeter,” skriver Charlotte Wiberg.

”Civil War” är en film som angår oss alla

”Alex Garlands nya biofilm ’Civil War’ angår oss alla och ger en skrämmande bild av ett möjligt scenario i den nära framtiden,” skriver Charlotte Wiberg.

Kvinnor som våldtar

Det finns inte något roligt i att köra över en mans brist på samtycke, skriver Charlotte Wiberg som sett filmen ”Marguerites teorem”.