”Journalister som anpassar sig till maktens direktiv och perspektiv belönas genom att göra karriär inom organisationen och de journalister som inte gör det straffas till den grad att de blir tvungna att lämna jobbet”, menar Masoud Kamali.
Modern massmedia beskrevs en gång som folkets röst eller det fria ordets medium som skulle kontrollera den politiska och även i vissa fall den ekonomiska makten och försvara folkets intressen. Detta var dock mer av en utopisk föreställning om ”det goda samhället” som härbärgerade ”den goda medborgaren” och ”den goda demokratiska makten”. De liberala argumenten kring fria medier baserades på det organiska sambandet mellan demokratin och den fria pressen. Alliansen mellan den liberala demokratin och den ekonomiska eliten som har lett till maktelitens kontroll över medier förstärktes ju farligare det fria ordet upplevdes av makteliten.
Maktutredningen som presenterades år 1990 och som slog fast att media är Sveriges tredje maktcentrum argumenterade att den demokratiska makten har olika dimensioner som inkluderar medier som ett viktigt redskap i händerna på de grupper som kontrollerar medierna. Den ”första dimensionen” av den politiska makten rör de politiska frågor som tas upp av riksdagen och regeringen som samtidigt skymmer maktens ”andra dimension” nämligen de frågor som den politiska makten väljer att inte ta upp. Detta har en sammanlänkande relation med de processer som styr det offentliga medvetandet och elitens ideologiska hegemoni. Den senare kallas maktens ”tredje dimension” som handlar om makten över medborgarnas tankar. I alla dessa dimensioner spelar medierna en avgörande roll. Maktutredningen var dock begränsad till att studera den demokratiska makten i mellan-institutionella relationer och inte i inom-institutionella, dvs. de processer som innesluter ”lämpliga” politiker och journalister i politiken och i media och utesluter de ”olämpliga”.
Nyare forskning på området visar de disciplineringsprocesser som formar mainstreampolitiker och journalister att få makt och inflytande i samhället. En process som enligt den franska idéhistoriken Michel Foucault börjar redan i skolan. Detta har att göra med både den politiska och den ekonomiska elitens intressen av att ha makten över medborgarnas tankar. Detta kallas av vissa samhällsvetare för det hegemoniska symboliska våldet. Den franska sociologen Pierre Bourdieu menar att det symboliska våldet sker genom en mekanism av morötter och piska. Detta innebär inom journalistiken att journalister som anpassar sig till maktens direktiv och perspektiv belönas genom att göra karriär inom organisationen och de journalister som inte gör det straffas till den grad att de blir tvungna att lämna jobbet.
I min senaste forskning som publicerades i boken Neoliberal Securitisation and Symbolic Violence: Silencing political, academic and societal resistance (Palgrave Macmillan, 2022) intervjuade jag ett antal journalister som antingen har arbetat eller fortfarande arbetar inom public service. En del av de intervjuade hade redan gått ut i en artikel i DN och avslöjat det symboliska våldet inom public service som drabbar många självständiga journalister som inte låter sig följa ”tidens anda”, det vill säga public services anpassning till de nyliberala och rasistiska strömningar som just nu råder inom politiken. De talade även om censuren inom medierna där det finns en lista på personer som deras expertis till trots inte ska intervjuas och komma till tals. Även i intervjuer med mig berättade journalister som jobbade både i public service och i andra etablerade medier hur kritiska röster ständigt motarbetas, och hur de hotas och även sparkas från sina tjänster.
Processen av det symboliska våldet ser ganska identiskt ut. Processen börjar ofta med missnöjesyttringar från de ”disciplinerade kollegorna” som följer cheferna till punkt och pricka. Sedan följer ofta ett ”disciplineringsmöte” som numera kallas för ”medvetandegörande samtal” där den ”problematiska journalisten” eller medarbetaren talas till rätta och varnas. De ”disciplinerade kollegorna” (i många fall med chefens stöd) fortsätter att utöva symboliskt våld på olika sätt och väl medvetna om att den kritiska medarbetarens position har försvagats intensifierar de sina ansträngningar i syfte att få till en uppsägning av den ”avvikande” medarbetaren. Det symboliska våldet sker med medieföretagens och politikernas goda vilja eftersom våldet leder till rensning av obekväma och kritiska röster och en homogenisering av medierna.
Detta är en förutsättning för att få kontroll över medborgarnas tankar och reproducera maktelitens ideologiska hegemoni i samhället.
