”Nog är människan förunderlig?” utbrister Bengt Eriksson efter att ha läst och djupdykt i den kinesamerikanska poeten Mei-mei Berssenbrugges Sverigeaktuella diktsamling ”Hej, Rosorna”. Han liknar poeten vid en optiker som provar ut nya glas med bättre styrka åt diktläsaren.
Hej, Rosorna av Mei-mei Berssenbrugge
I översättning av Ann Jäderlund
Modernista
Tror att jag anar, eller så inbillar jag mig att jag anar, varför Ann Jäderlund ville översätta diktsamlingen ”Hej, Rosorna” av den kinesamerikanska författaren Mei-mei Berssenbrugge. Född i Beijing 1947 med en kinesisk mamma och en amerikansk pappa, kom Mei-mei Berssenbrugge till USA som ettåring.
Det finns något som förenar de bägge poeterna: människans närhet till naturen eller, så kanske det räcker att skriva, människan och naturen. Men det finns så mycket mer och annat också, betydligt mer, som skiljer dem åt. Vilket Jäderlund tydligen upptäckte under sitt översättande och tolkande. För i ett kort ”Tack från översättaren” läser jag att hon skickade ”rådbråkande frågor” till Berssenbrugge, som slutligen gav följande svar: ”Sometimes my mind gets very intricated, and this is a complicated poem.”
Här finns dessutom ett funderande och beskrivande – och eventuellt förklarande – efterord av en annan svensk poet, Jenny Tunedal. Observera: inte för- utan efterord. Ska man då läsa det Tunedal skrivit om Berssenbrugge före eller efter att man läser dikterna? Förstås något personligt, var och ens smaksak, men det finns väl någon anledning till att Tunedal inte skrev ett för- utan ett efterord.
Själv började jag läsa i ”Hej, Rosorna” för att efter cirka halva diktsamlingen ta en paus och då passa på att läsa efterordet – sen fortsatte jag att läsa de resterande dikterna. Men det var jag, blott jag.
Mei-mei Berssenbrugge diktar meningar, åtminstone i den här diktsamlingen. Alltså inte rader eller strofer och, om inte det missförstås, egentligen inte heller dikter utan hon gör ett slags poetiska noteringar, vilket beskrivs direkt i den allra första meningen, om ”min förbindelse… med andra människor, med djur och händelser som sammanfaller”. De noterade meningarna kan vara flera rader långa, visserligen med ojämn högermarginal men de har satts på boksidorna som om de vore prosalyrik. Samt med luft mellan varje mening. Tänk tankepaus, liksom väl också poeten Berssenbrugge bör ha tänkt: en mening i taget. Läs den meningen, fundera och tänk, läs den kanske en gång till, därefter är det dags för nästa mening. Oavsett, så läste och läser jag.
”Hej, Rosorna” – observera det direkta tilltalet och även Versalen, som om det vore ett Namn – är alltså titeln (”Hello, The Roses” på engelska, så är det verkligen samma titel på svenska som engelska?) och diktsamlingen är dedikerad ”till flora”. Ändå heter den första dikten: ”Djurröster”. Och den andra: ”Musen”. Den tredje bryter av med: ”En placebo”. Detta var det första jag funderade över, och försökte komma underfund med.
Låt mig ge ett exempel, i betydelsen att diktsamlingen själv valt ut det när jag nu bara råkade slå upp ett par sidor. Andra meningen i ”Turkos skugga” lyder så här:
”En kaktusgärdsmyg landar och spatserar omkring, en sorgduva; en blåstjärt landar i ett palo verdeträd, det är tidig vår, gryning.”
Vackert formulerat och diktat, ja.
Enkelt – fast tja, enkelt och enkelt – skulle man kunna säga att det handlar om att vara observant. Att se och upptäcka. Mei-mei Berssenbrugge gör, likt en poetisk optiker, en synundersökning. Hon provar ut nya glas med bättre styrka åt diktläsaren. Vid behov, för att läsaren ska komma riktigt nära och tätt intill, kan hon också tillhandahålla ett förstoringsglas.
”Nu vidgar minnet sitt fokus”, så som hon ordagrant inleder ”Vintervitt”. Ytterligare en mening, nu den avslutande, fjortonde meningen i ”Dj Grodor”:
”Jag tycker om att lyssna på nattliga varelser och försöka förena elementen i en komposition, där vilket som helst ljud kan användas av breakbeatet till vad som helst.”
Naturnära ögon, öron och hjärta. Med ögon, öron och hjärta nära naturen. I vilken ordning? Hur nära? Vad hör människan till? Vad är människan en del av? Ur vad har människan uppstått? Vart i hela världen hör människan? Dessa frågor uppstår ur boken, på och mellan raderna, när jag läser. Eller med Berssensbrugges ord de två första meningarna i ”Odödliga som har fest”:
”Du skulle kunna vara en människa eller du skulle kunna vara en odödlig, en vågrörelse i omgivningen.
Hur ska man beskriva energi utan materia, utan dimensioner eller gudar?”
Strax ännu en fråga, kanske en motsatt? För vad, vart och hur hörde nu människan egentligen till? Komma här och komma! Vad tusan har vi här att göra, så att säga? Denna fråga: Finns det också något gudsnära och gudssökande i Berssenbrugges naturnära och natursökande?
Detta förunderliga, detta märkliga, detta gudomliga som ”Det är tyst i tallskogen, kottar som faller på barr” eller ”Fågeln dyker och kommer genast upp” eller ”Rosen symboliserar ljuset i detta självsläktskap” (ur avdelningarna/dikterna, i tur och ordning, ”Grönt”, ”Karmaspår” och titeldikten ”Hej, Rosorna”).
Mei-mei Berssenbrugge ger sig också av, iväg från naturen, in i sig själv och till andra människor. Om hon gör det? För om människan är så nära naturen att de hör ihop, då måste väl en människa och en annan eller de andra också höra ihop, som hör ihop med naturen. Snurrar jag till det? I så fall, är det snarare poeten som snurrat till det för den här läsaren.
Som i nämnda ”En placebo”, där finns en rad formuleringar som motsäger eller omkullkastar mitt försök till diktanalys. Här är bara några meningar, i rätt ordning men med hopp emellan:
”Vi säger att förändring hos en individ är en effekt av tiden, se på min nya klänning, så kort, med knappar på slaget i form av svanar.
/–/
Jag förnimmer kärleken från modevärlden som ljus från fotografier av andra kroppar, som ljus från deras granskande av fotografiet av mig, i en klänning djärv nog att utstå det okroppsliga som genomtränger mig när jag träder in.
/–/
Minns du min show i London när alla modellerna var fulla, krossat glas överallt?
/–/
Det grå är dunkelt, djupt, men utan vemod.”
Går det ihop? Hör det ihop? Hör människans natur ihop, med naturen eller ens med sig själv? Förvirrande? Ja, lite. Förvirrad? Ja, något är jag. Natur och människa, det är ju förvirrande. Att leva är ett jävla virrvarr.
Jag slutar med en sista citerad mening, som inleder dikten ”De nya killarna”:
”Han säger att problemen i Israel kommer att lösas av utomjordingar, och jag håller med om att han kan överdriva konstnärsrollen, men jag tyckte om hans droppmålningar och trasiga parkas.”
Min egen sista mening: Nog är människan förunderlig?
