Orsaken till det förvärrade säkerhetsläget i Sverige är varken islam eller Richard Jomshof, skriver Eva-Märta Granqvist. Det handlar om utbytbara komponenter i ett större maskineri, och om ingen sätter stopp kommer det inte att stanna vid detta.

”Först kom de efter muslimerna…” Så börjar en omgjord version av den tyske Hitler-motståndaren, pastor Martin Niemöllers kända dikt som ofta återges i olika varianter. Sedan fortsätter den så här: ”Men jag protesterade inte. Jag var ju inte muslim.”

Vi pratar om historiskt beprövade strategier för ett fascistiskt maktövertagande. Ett medvetet planerat förlopp som pågått ostört i vårt land i åratal, inte bara byggt på medlöparnas maktlystnad utan också på de goda människornas tystnad.

Ett system där “muslimer” lika gärna kan bytas ut mot till exempel judar, homosexuella, fackföreningsmedlemmar, romer, funktionsnedsatta, klimataktivister eller andra ovälkomna element i den perfekta, fläckfria nationalstaten.

En metod som är exakt densamma, oavsett vilka människor som används – eller kommer att användas – som levande verktyg för att nå oinskränkt makt.

Men trots att vi alla egentligen vet, fortsätter lättledda invånare att dras med i de utstuderade kampanjerna, baserade på okunskap, rädsla, ilska och hat mot utvalda, ovälkomna grupper. Men det går inte att bygga ett fungerande, demokratiskt samhälle utifrån SD:s affärsidé.

Det blir precis som i Nazityskland. En liknelse som får svenska SD-anhängare att rysa av indignation och obehag, och reflexmässigt gå till motangrepp utifrån samma idé som Liberalernas Carl B Hamilton beskriver: ”Men de är ju inte judar. De är muslimer!”

Samma tankar kännetecknar Richard Jomshofs ofiltrerade köksbordsresonemang. En intern partijargong som ledningen tidigare försökt stävja hos överentusiastiska medlemmar – dessa som partiledningen kallar “idioter, bonnläppar och rasister”.

Numera avfyras de öppet rasistiska eldskurarna från högsta politiska ort av Jomshof själv. Som om han nu plötsligt, i egenskap av justitieutskottets ordförande, skulle vara fri att uttrycka sig lite hur som helst.

Jomshofs övermod har nu resulterat i att han allmänt hålls ansvarig för den uppkomna krisen som ”en enskild galning” – som om det rörde sig om något enstaka olycksfall i arbetet. Samtidigt fortsätter hans parti att visa sitt rätta ansikte när hatsvansen störtar till hans försvar likt Egyptens dresserade gräshoppor.

På beställning dränker SD-anhängarna sociala medier i förolämpningar och hot mot meningsmotståndare, projicering av privata sexidéer, och samma gamla okunniga och förnedrande klyschor om islam.

“De täckte hela marken och landet blev mörkt”, som det står i Bibeln. Apropå gräshopporna.

Nej, SD är sannerligen inget vanligt parti. Och problemet är alltså att det handlar om en klassisk mall i ett antal steg, som kan återanvändas gång på gång, med valfria, utbytbara element. SD:s strateger har i första hand valt den gångbara schablonen “fientliga muslimer”.

Steg ett innebär att varna de mest lättledda invånarna – de potentiella väljarna – för ett verkligt eller fiktivt hot. Inför valet 2022 fungerade framförallt gängens dödsskjutningar i det avseendet. Ett hot som, i det rasistiska parallellsamhällets föreställningsvärld, när som helst slår mot vilken oskyldig, hederlig, vit, infödd svensk skattebetalare som helst.

Med benägen hjälp av klick-media, framhålls dödsskjutningarna som Sveriges största samhällsproblem, trots att det i själva verket drabbar mindre än en promille av befolkningen.

Poängen med att framhålla just gängskjutningar framför till exempel klimathot, självmord, arbetsplatsolyckor eller det ökande antalet vårdskador, är för att det i högre grad väcker människors upprörda känslor. Syftet är förstås att i steg två kunna koppla samman detta statistiskt sett marginella hot, med en utvald fiende utifrån principen ”vi och dom.”

Det vill säga invandrarna. Invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet.
”Muslimerna är vårt största utländska hot!” deklarerade Jimmie Åkesson i en Aftonbladet-artikel redan 2009. I ett Sverige som redan då hade fler än hundratusen helt vanliga muslimska invånare.

Genom att systematiskt utmåla varje svensk muslim som ett hot mot övriga, förment pålitliga och skötsamma invånare, lägger man grunden för ett lyckat, avslutande tredje steg. En målgrupp som nu är mer eller mindre panikslagen, erbjuds en lättköpt lösning: ”Ut med packet!”

Det spelar ingen roll att det inte funkar i verkligheten. Sverige kan i praktiken givetvis inte tvångsutvisa en fjärdedel av befolkningen, det vill säga alla vanliga svenskar med så kallad ”utländsk bakgrund” – de utpekade potentiella samhällsförstörarna.

Rädslan, ilskan och hatet mot dessa invånare – människor man egentligen inte känner och inte vet något om – har nu tagit överhanden till den grad att det rationella tänkandet satts ur spel. Helt enligt den historiskt beprövade planen, som alltså även inkluderar vanligt folks tystnad. ”Först kom de efter muslimerna. Men jag protesterade inte. Jag var ju inte muslim.”

Det betyder alltså, att det är så dags att protestera när alla reagerat på samma sätt, och turen slutligen kommit till en själv.
”Men jag har ju hund.”
”Jag ska till Jönköping i helgen.”
”Jag är inte så insatt i politik.”
Det här är inga okända mekanismer för de målmedvetna SD-ledarna.

Under paroller som ”vi har ju yttrandefrihet i det här landet” har de numera kostymklädda antidemokratiska krafterna dragit igång sitt maskineri – utan nämnvärt motstånd från oppositionen.

Spridda krav på förbud mot den organiserade rasismen, med stöd av bland annat FN:s rasdiskrimineringskonvention och vår svenska grundlag, har ignorerats och runnit ut i sanden.

”Låt oss undvika polarisering” uppmanar somliga, enligt traditionell svensk ängslighet. ”Inte ska vi väl bli osams?”

Den samlade oppositionen, bestående av S, C, V och MP, tappar nu hur som helst äntligen tålamodet med situationen. Tillsammans kräver de en omröstning i riksdagens justitieutskott om ordföranden Richard Jomshofs avgång. Men för säkerhets skull utifrån det säkerhetspolitiska läget, som tycks kunna vara orsakat av lite vad som helst.

Inte ett ord om den organiserade, islamofobiska rasism som är SD:s affärsidé, infogad i den större mallen för effektiv makterövring, och en avveckling av vår gemensamma demokrati.

Inte ett ord om att SD medvetet har åstadkommit de aktuella terrorhoten genom olika aktioner och utspel, enligt klassiskt mönster.

Tankarna går till den utslagsgivande riksdagshusbranden i Berlin 1933. Den brand som påstås vara anlagd i syfte att övertyga de sista väljarna om nödvändigheten av nazisternas maktövertagande. “Nu får vi ordning på Sverige!” som nazistmedlöparna, Moderaterna säger.

Vad ett SD-framkallat terrordåd mot Sverige i praktiken kommer att leda till, det vill vi förstås helst inte tänka på. Och den obehagliga polariseringen vill vi också undvika. Inte ska vi väl bli osams?