Mental kortslutning om elstödet

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

"Om vi nu ska se det med öppna ögon så är det ju helt i linje med den politiska borgerlighetens diskreta charm att ge rejäla bidrag till oss som redan har. Så elstödets utformning är väl i akt och mening värdigt Kristerssons regering", skriver Birger Schlaug.

”Om vi nu ska se det med öppna ögon så är det ju helt i linje med den politiska borgerlighetens diskreta charm att ge rejäla bidrag till oss som redan har. Så elstödets utformning är väl i akt och mening värdigt Kristerssons regering”, skriver Birger Schlaug.

Om Finanspolitiska rådet finns mycket att säga. Att det ens finns kan ifrågasättas. Värdet i att rådet domineras av ledamöter med akademisk examen i nationalekonomi kan diskuteras. Trots det finns ett och annat från rådet som är värt att notera. Som häromdagen då det meddelades att elstödet inte var det smartaste som en regering hade kunnat driva igenom.

Mellan raderna framkom snarast att det var något av det mest korkade en regering kunnat göra. Och i detta fall är det bara att hålla med.

Kritiken riktar inte in sig på det där med löftesbrottet om tidpunkter för utbetalningar – sådana löftesbrott är väl mer att se som följderna av den mentala kortslutning som uppstår när väljare ska skyfflas från ett block till ett annat.

Här handlade kritiken om såväl omfattningen på stödet som de bisarra följder det fick.

En sådan följd är att medborgarna i norra Sverige fick lägre kostnader för elen än under ett normalår. Och att företag, som ofta har bundet elpris, plötsligt fick bidrag för kostnader de aldrig haft. Personligen hade jag bundet pris på 29 öre per kilowattimme men fick ersättning för varje kilowattimme med betydligt mer än så. Ju mer el som användes ju rikare kunde familjen bli… fast som goda samhällsmedborgare med gröna ideal utnyttjade vi förstås inte systemet på det sättet.

Någon jävla ordning får det ju ändå vara på oss medborgare även om det inte är det på regeringen.

Så kommer vi då till det lite mer intressanta i Finanspolitiska rådets analys. Det hade varit bättre att sänka skatten på låga inkomster. En sådan åtgärd hade haft det goda med sig att stödet hamnat där det behövts och inte varit kontraproduktivt när det gäller incitament för att hushålla med elen. Och med lite kreativitet hade lösningar för de som inte haft någon inkomst, att få minskad skatt, säkert kunnat utformas.

Nog hade det varit smakligare än att värna livsstilen hos medborgare som håller poolen fylld, badtunnan i gång och fossingarna varma genom golvvärme i de sju rummen. Vilket väl var ungefär det som stod mellan raderna i Finanspolitiska rådets analys, trots ledamöternas höga inkomster och akademiska betyg i nationalekonomi.
Företagsstöden då? Ja, ska vi vara noga så brukar företag skyffla över sina kostnader på konsumenterna – och dessutom har storförbrukarna oftast bundna elavtal med låga elpriser så de gick med brakvinst med elbidraget.

Vad kan man lära av detta?

För det första: om staten kompenserar för prisstegringar på el minskar motiven för hushåll och företag att både hushålla med el och investera i energieffektiviserande åtgärder. Och för det andra: Om en kris sammanfaller med en valrörelse kan partiernas strateger blåsa på av rädsla för att de andra partiernas strateger ska blåsa på. Så går det som det går.

Men, om vi nu ska se det med öppna ögon så är det ju helt i linje med den politiska borgerlighetens diskreta charm att ge rejäla bidrag till oss som redan har. Så elstödets utformning är väl i akt och mening värdigt Kristerssons regering. Med på köpet följer att det inte finns pengar att hålla kvar befintlig personal i skolorna.

 

Prenumerera för 69 kr/mån

Läs artikeln för 19 kr

PS: Om en och annan nationalekonom tar illa upp över piken ovan må det vara hänt - nationalekonomernas historia är av den digniteten att jag finner ett visst mått av kränkande ironi vara befogat.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

En intellektuell finlirare – Birger Schlaug minns vännen Per Gahrton

En intellektuell finlirare som hade förmågan att debattera med motorsåg. Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug minns sin vän och partikollega Per Gahrton.

Sommarläsning: Om kolonialismens konsekvenser

Birger Schlaug tipsar om en bok av den ständige Nobelpriskandidaten Ngũgĩ wa Thiong'o som skildrar kolonialismens konsekvenser.

Normalisering och pungråttor

Hur hänger orden normalisering och pungråttor samman? Det förklarar Birger Schlaug i dagens krönika. Det handlar bland annat om hur herrarna Kristersson och Pehrson blundar för normaliseringen av rasism.

Allas lika värde – vilket hyckleri!

Vi pratar gärna om allas lika värde. Men i praktiken lever vi inte som vi lär. Hyckleri, tycker Birger Schlaug.