Vad vill Ranstorp med sin bok Från terrorns frontlinjer? Det undrar Joacim Blomqvist och menar att boken mer är som ett kåseri.
Det är möjligt att Magnus Ranstorp flänger kors och tvärs över jorden i frenetiska möten med spioner, politiker och diplomater, som han rafflande beskriver i sin nya bok Från terrorns frontlinjer. Magnus Ranstorp är ju inte vem som helst. Sedan 2005 är han docent vid Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS) vid Försvarshögskolan. Därför väntade jag mig ett annat arbete av honom än det nu utgivna. Problemet är vart han vill komma med sin bok.
Ranstorps bok täcker avsevärda avstånd såväl politiskt, geografiskt som kronologiskt. Läsaren kastas mellan skilda scenarier, med disparata aktörer, under snart sagt hela Ranstorps yrkesliv. Det blir Lockerbie, Belfast, Libanon, Libyen, Langley, World Trade Center, Afghanistan, Rosengård med flera. Där möter han underrättelsetjänstoperativa, säkerhetspoliser, journalister och diplomater. Han redovisar välkända elementära historiska fakta (varav en del är daterade) om respektive konflikthärd han besöker.
Ranstorp droppar namn på högt uppsatta personer från den säkerhetspolitiska branchen i USA och England samt berättar om säkerhetsrisker vid konferenser han deltagit vid. Ibland drar läsaren en djup suck, som då han klagar över att säkerhetspersonalen vid en amerikansk flygplats rutinutfrågar honom. Enligt honom själv är han ju en världsberömd svensk, som ska träffa amerikanska underrättelsetjänstkändisar. Och han tycker därför att den två timmar långa utfrågningen, är i längsta laget.
När boken tar slut lämnas läsaren med flera frågor till Ranstorp: Men vad är det du själv försöker säga? Är det jobbigt att vara sådär eftertraktad som du framställer dig? Är boken ett slags encyklopedi över samtida asymmetriska konflikter? Eller är den helt enkelt ett kåseri över terrorism?
Boken innehåller i vart fall ingen framställning av de konflikter som orsakar terrorism, något som kanske kunde intressera bokens läsare? Ingen metodologisk argumentation som kan vägleda vid forskning kring terrorism. Det finns i boken ingen teori som förklarar exempelvis sambandet mellan gerillakrig, terrorism och kontraterrorism. Kanske förväntas läsaren istället studera Malmöjournalisten Björn Kumms utmärkta Terrorismens historia?
Själv lutar jag mot att boken är ett slags kåseri, ett sommarprogram utan musik? Det skulle förklara den rastlösa rafflande stilen, och kvällstidningsprosan som dominerar framställningen. Ibland är han även litet humoristisk, om än torrt, som är vanligt i kåserier. Om boken läses som ett kåseri, skulle det även förklara bristen på metodologi, teori, analys och djup i en text om ett allvarligt ämne.
Det är måhända orättvist att vänta sig något annat än en varken hackad eller mald exposé över terrorism och kontraterrorism med tanke på bokens ringa omfång? Var och en av de asymmetriska konflikter som Ranstorp lyfter fram i sin exposé, har tidigare analyserats i vetenskapliga artiklar, avhandlingar och omfattande utredningar. Här försöker Ranstorp förpacka sina personliga minnen, böcker och rapporter han läst i en enda volym. Konflikterna han beskriver skissar han därför ytligt, i renons på analytiskt djup.
För den säkerhetspolitiskt intresserade läsaren är bokens framställning av livet som terrorismforskare förvisso lite underhållande, eftersom den är personlig. Lite som att läsa Jan Guillous spionromaner, om agenten Hamilton. Men Guillou förstår sig på terrorismen han beskriver på ett annat sätt, än på det ytliga deskriptiva plan som Ranstorp använder. Dessutom är Guillou en bättre stilist. Kanske därför att han skriver skönlitteratur, och kan tillämpa den poetiska frihet en sakprosa-författare inte kan tillåta sig.
Sammanfattningsvis söker jag med ljus och lykta efter kontroversiella saker, en tes eller annat som jag kan argumentera för eller emot. Jag hittar en del sakfel, eftersom flera av de konfliktområden Ranstorp beskriver har jag själv undersökt. Ifall jag exempelvis diskuterar OIRAs ledare Martin McGuiness interna militära position i den republikanska rörelsen under slaget om Bogside, i Derry faller jag bara i samma anakronism och hårklyverier som Ranstorp redan traskar runt i. Ranstorp berättar exempelvis inte att McGuiness sedermera blev chefsförhandlare i den fredsprocess som ledde fram till Långfredagsavtalet; då IRA, det vill säga OIRA, PIRA och INLA samfällt lade ned vapnen. McGuiness satt därefter i nordirländska parlamentet för vänsterpartiet för Sinn Fein, till sin död 2017. Mycket terrorist var han inte, i vart fall inte under konfliktens avslutande faser.
Men jag tror att sakfelen är slarvfel, och inte tunga nog att argumentera kring (han verkar dock tycka att de lojalistiska terroristerna hade bättre namn, vilket är lite kontroversiellt, men jag låter det passera som ett utslag av humor).
Så vad är det då Ranstorp försöker säga? Att han är cool som träffat många höga dignitärer i politiska och säkerhetspolitiska kretsar? Att han levt ett spännande liv? Vågat livet i taxi med misstänkt IRA-chaufför i jakt på Belfast Peace Wall (Förstår inte ens varför han behövde leta, den löper längs hela stora Falls Road/Shankill Road och går nästan inte att missa)? Utsatt sig för stora risker vid möten med mötesdeltagande aktivister i Rosengård? Så är det kanske, men vad ska jag lära av det?
