Mini-serien ”Gifta” skildrar de små, små skitsakerna

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Charlotte Wiberg har sett brittiska mini-serien ”Gifta” på SVT Play och konstaterar att det är ett lågmält kvalitetsdrama med utmärkta skådespelarinsatser. Och att Stefan Golaszewski som skrivit och regisserat är ett namn att hålla ögonen på.

Serien Gifta (Marriage), som finns i fyra delar på SVT Play, knyter fint an till en brittisk tradition av realistiskt drama. Jag tänker närmast på teater- och filmregissören Mike Leigh, som i många filmer skildrat vardagsliv i all sin brist på ära men ofta med en viss komik. Här befinner vi oss mer i lägre mellanskiktet än arbetarklassen, och framtoningen är något mer beige (rent konkret såväl som metaforiskt), men omsorgen om detaljer, skådespeleri och rollfigurer i fältet runtom det centrala paret återfinns.

Nicola Walker och Sean Bean spelar huvudrollerna Emma och Ian, ett val som skriker Brittiskt Kvalitetsdrama.

När vi möter dem första gången börjar de gräla över att Emma inte specifikt frågat efter bakad potatis i snabbmatsrestaurangen på flygplatsen på väg hem från Spaniensemestern. Det börjar med några små missnöjesyttringar från Ian och utvecklas till ett pinsamt, högljutt gräl i flygplanet. När det väl lyfter från marken sträcker de ändå ut händerna till varandra för att skapa trygghet.

Redan med denna inledning finns egentligen hela relationsskildringen i koncentrat – i stället för att gå förbi de små ynkliga skitsaker vi i realiteten också hänger upp oss på och skapar drama omkring går vi här in i det nästan i detalj, samtidigt som det också finns något reellt som förklarar varför de här människorna fortfarande håller fast vid varandra efter 27 års äktenskap.

Deras radhus går helt i bleka färger; beige, återhållet gult, ljust grönt. Det mest skrikiga är en röd kavaj som Emma beställt från nätet.

Ian är hemma hela dagarna sedan han förklarats överflödig på sitt jobb. Sean Bean, som spelar Ian, är kanske mest känd för lite mer gnistrande actionroller, som i ”Sagan om ringen”-filmerna eller ”Game of Thrones”. Här är han ett rätt jobbig typ. Han hänger upp sig på detaljer och pratar lite för mycket med servicepersonal i fritidscentret eller affären. Men också deprimerad och rörande i sin ovana sysslolösa roll som det inte finns mycket hopp om att komma ur. Ian är så desperat att han går ut och letar efter ”återvitaliserande” schampo.

Emma i sin tur är ambitiös på sitt arbete och hyser en obegriplig tilltro till sin slemmige chef, tills han försöker bjuda henne på kokain och förföra henne på ett hotellrum. Emma är ärligt talat en rätt tråkig figur.

Parets tillvaro är inte jätteintressant. Men de har humor och självinsikt, och de kan ta sig ur ett hopplöst gräl om en kyckling i affären genom att inse absurditeten och skratta åt den. Då och då fokuseras det på bifigurer: fadern vars dotter blivit förförd av Emmas chef, Emmas chefs terapisession, tjejen som jobbar på fritidscentret och aktivt försöker undvika den pratglada Ian, och inte minst den adopterade dottern Jess som har problem med ett riktigt rövhål till pojkvän.

Mot slutet tippar serien litegrann över åt det sentimentala hållet. Det är Ian vars känslor mer och mer brister. Emma försöker vara praktisk och lite kärv in i det sista. ”Andas inte på mitt ansikte”, säger hon till Ian i slutscenen när han förklarar hur mycket han behöver henne. Men till slut ligger de där och håller om varandra i mörkret. Det kanske är lite förutsägbart. Men Stefan Golaszewski som skrivit och regisserat är ett namn att hålla ögonen på.

Gifta
Betyg: 3
Originaltitel: Marriage. Tv-serie på SVT Play. Manus och regi: Stefan Golaszewski. I rollerna: Nicola Walker, Sean Bean, Henry Lloyd-Hughes, Chantelle Alle med flera.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

”Civil War” är en film som angår oss alla

”Alex Garlands nya biofilm ’Civil War’ angår oss alla och ger en skrämmande bild av ett möjligt scenario i den nära framtiden,” skriver Charlotte Wiberg.

Kvinnor som våldtar

Det finns inte något roligt i att köra över en mans brist på samtycke, skriver Charlotte Wiberg som sett filmen ”Marguerites teorem”.

”Passage” är en levande skildring av outsiders i Istanbul

FILM. "’Passage’ hade kunnat vara en ganska ointressant kollektivsnyftare om Akin inte hade lyckats så väl med sin tonträff," skriver Charlotte Wiberg.

Det dokumentära berättandets begränsningar

Charlotte Wiberg har sett den dokumentära tv-serien ”Pedofilhärvan i Outreau: En fransk rättsskandal” och konstaterar att den har uppenbara brister.