Ett gäng jobbiga nidingar på Gröna Lund måste väl ändå, särskilt jämfört med en död polischef, betraktas som ett i-landsproblem? Fredrik Virtanen känner efter i veckans djupdykning i de svenska mediernas rajtantajtan.
Sitter jag exakt så här skär inte en kniv in i min rygg. Alltså, det är ingen kniv, det känns som en kniv. På folklig svenska kallas det ryggskott. Sitter jag så här gör det enormt ont. Mitt humör är därefter. Kanske kommer jag inte vara så makalöst underhållande som ni är bortskämda med.
Kulturkanonen är, enligt många källor, lika populär som Socialdemokraterna i SCB:s stora partisympatiundersökning, som Henrik Torehammar så föredömligt analyserade i SvD. Han är inte dum, den gamle liberalen.
*
Vi tar den roliga nyheten först. Jag läser i G-P att Göteborg, staden på G, fyller 400 år i år. Hurra. Detta firas med en stor gratisfestival. Vilka band headlinar?
Europe och Suede, vilka annars?
(Jag sa ju att det var roligt.)
*
Annars funderar jag på Gröna-Lund-gate och det gamla uttrycket Dagens i-landsproblem.
När slutade det där lilla hånet för lyxgnäll funka? När blev vartenda struntproblem Ett Mycket Allvarligt Trubbel? När i tid började varenda skitsak tas inte bara på rimligt allvar utan på fruktansvärt allvar? Hela den kommersiella wokekulturen, förstås, den generella lättkränktheten, livräddheten för att Sverige är på väg att bli ett islamistiskt paradis för män i stil med vad Michel Houellebecq skissar upp i den formidabla romanen Underkastelse?
Jag vet inte när. Men det var helt klart före pandemin, före inflationen, före kriget. Men trots såna enormt dåliga händelser kan vi inte sluta hetsa upp oss för pyttelipyttpyttstuff. Gröna Lund-gate var således väldigt typiskt för vår tid.
Så här: Jag var sen på bollen, jag hörde en snubbe i P1 Morgon lägga ut texten om ett ungdomsgäng som förstörde hans och hans barns upplevelse av en karusellkö och jag undrade vad är detta, nu måste det vara svår nyhetstorka redan i maj. Sedan tänkte jag inte mer på det, och jag är sällan på Twitter men just den här dagen var jag på plats och märkte att det var ett satans hallaballoo om det där ungdomsgänget på Grönan.
Först då trillade en pollett ner. Aha! Kan det vara så att grabbarna var mörkhyade? Det skulle ju förklara denna sinnessjuka uppståndelse för en nyhet i klass med ”hund bet man”. Här var det uppenbarligen ”man bet hund” av någon anledning och jag fick rätt snabbt bekräftelse på mina misstankar när jag helt flagrant bara frågade.
P1 Morgon hade alltså i en bisarr publicitetstvist bedömt att det var irrelevant med etnicitet, men ändå skulle storyn berättas, men det som var relevant med storyn var just etnicitet. Åtminstone för Twitterhögern. De ramblade som bara Twitterhögern kan rambla.
Min gode skånske vän Roland Poirier Martinsson, den skribent som är mest lik en AI-textrobot i Sverige, skrev rätt lysande i Bladet att Gröna Lund-bråket var slapp sensationalism. En god poäng han gör är att ”den här sortens saker, oavsett sant, falskt, dumt, klokt, aldrig får vingar utan väder. Skapas stor uppmärksamhet beror det på att berättelsen passar in i ett faktiskt sakförhållande eller bekräftar många människors känslor och tankar.”
Så är det. Och jag tillhör dem som generellt anser att människors rädslor och farhågor måste tas på allvar, annars kan de inte argumenteras mot. Det finns många människor som tror, anser eller rent av har rätt i, att något har förändrats i detta gamla rågblonda land. De anser, troligen med rätta, att förnedringsrån är något nytt, och att det är läskigt. Jag tycker inte att de ska behöva rösta på SD eftersom inget annat parti tar deras rädsla, befogad eller obefogad, på allvar.
Men med allt detta sagt: Vad hände med ”Dagens i-landsproblem”? När några svinjobbiga och ouppfostrade men obeväpnade och inte våldsamma busungar på Gröna Lund blir en riksnyhet är det snarare ett u-land vi lever i.
Är vi ett u-land? Nej, det är vi inte. Vi är ett av de fucking rikaste länderna i världen med ständiga topp-5-placeringar i lyckomätningar. Innan Gröna Lund skändades ända in i märgen alltså. Nu vet man inte riktigt, är vi i fritt fall mot grav olycka?
*
I Finland är befolkningen dock nästan alltid topp-1 lyckligast i världen.
Men detta kommer ändra på sig nu när Dagens Nyheter köper 51 procent av Huvudstadbladet. Ambitionen är glasklar: Den folkpartistiska malligheten ska exporteras österut. På sikt är målet att införliva ett humorlöst Socialstyrelsen-tänk i hela den svenskspråkiga delen av Finland.
*
Vi har tidigare i Kulturkanonen varit inne på hur väldigt lågt förtroende svenskarna har för medierna – bara public service-bolagen klarar sig bra, och i någon mån den lokala morgontidningen – och en av anledningarna till det är kanske att medierna tagit för vana att avrätta folk, ibland rent konkret, som i fallen Benny Fredriksson och Mats Löfving. Med Mats Löfving fick medierna förvisso god hjälp av Polismyndigheten, men medierna borde inte sänt live från presskonferensen där utredaren Runar Viksten på rikspolischefen Anders Thornbergs uppdrag tog heder och ära av Löfving inför rullande kameror, mikrofoner och liverapporteringar.
Detta var det avgörande mediala misstaget efter många, många misstag, och några timmar senare hittades Mats Löfving död.
I en stark intervju i Expressen veckan, Mats Löfvings son Ludvig: För mig är det oförlåtligt, slipper medierna praktiskt nog helt undan ansvar. Jag antar att grabben tror att det är normalt att medier spårar ur fullständigt, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, över en skitsak. Och varför just denna skitsak? Det klassiskaste av allt klassiskt: Sex! En blond sexig poliskvinna, Linda Staaf, och eventuellt snusk i polishuset blev mer än medierna kunde hantera. Klickometern gick i helspinn. Mats Löfving, och Linda Staaf, släpades i smutsen – inte för ett mord, inte för något våldsbrott, inte ens för snatteri. Nä, ett tjänstefel i form av jäv.
Det var det hela.
Var det värt hans liv för att tjäna pengar på klick, lästid, lite rafflande tv?
Och vad har public service för ursäkt? Jag tycker i all anspråkslöshet att medierna borde sluta avrätta folk. Det passar sig inte i en demokrati. Eller är det bara jag som är känslig?
*
Okej, det kan vara min rygg men just nu sitter jag på ett vis som gör smärtan uthärdlig så jag tror att ni är jädra sopor. Ja, ni som använder Succession som ett kärl för allt ni vill hälla i.
Ni är galna. Att ni ens orkar runka sådär mycket! Det var kort sagt omöjligt att läsa kultursidorna i början på veckan eftersom finalen spoilades på längden och tvären. Kultureliten tror att HBO Max är en stor tjänst och kultureliten tror att de få prenumeranter man har är latmaskar de också och har haft tid att följa serien i realtid. Eller så skriver ni för varandra. Eller så skriver ni det ni tycker är kul att skriva. Det sista kan jag sannerligen respektera och uppskatta.
Men jag hatar Succession nu. Ni har dödat Succession. Ingen vill veta var du köpt din tröja. Och nej, en dyr tv-serie blir inte stor teaterkonst bara för att ni klämmer in Shakespeare-referenser. Så lökigt! Det gjorde ni med Game of Trones också. Succession är Game of Thrones för intelligentian. Så fort det bråkas lite om makten i en mäktig familj måste man inte plocka fram gamle William. Mer passande vore Familjen Addams.
*
Sammanfattningsvis: Medierna har inte skrivit en enda rad om sin eventuella delaktighet i Mats Löfvings tragiska öde. Men medierna har rapporterat massvis om ett gäng nidingar på Gröna Lund. Det är bara en känsla jag har, men känslan säger att något är väldigt Danmark i Sverige.
*
Har jag läst något mer bra i veckan? Ja, faktiskt en hel del. Men det hinner jag inte delge er. Jag måste springa till vårdcentralen och tigga epiduralbedövning.
Ses nästa fredag!
