Något Bullerbyn har aldrig funnits

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

 

Något Bullerbyn har aldrig funnits, skriver Joacim Blomqvist apropå Åsa Erikssons dystra bild av Sverige.

Åsa Erikssons nya bok Ett farväl till Bullerbyn har delvis lite av en squela, en klagovisa över sig. Den socialdemokratiska riks- och lokalpolitikern målar utifrån egna erfarenheter en dyster bild av ett Sverige som inte längre (för småstadsväljarna) motsvarar idyllen Bullerbyn. 

Hon skriver att de stora partierna, inklusive hennes egna socialdemokrater, har misslyckats i sitt bygge av en välfärdsstat för alla. Reinfeldts devis från sommartalet Öppna era hjärtan, var felaktig menar hon. Det räcker inte med öppna dörrar, om det inte finns en plan för mottagande och integration.

För att söka svaret på hur det kommer sig att integrationspolitiken misslyckats träffar hon tidigare beslutsfattare som Anna-Greta Leijon och Lars Stjernqvist. Hon träffar även småstadsbor, poliser, boende i utsatta områden, kriminologer och andra som kanske kan ge ett svar.

Det som särskilt intresserar Eriksson är våldet i samhället. Inte våldet i allmänhet. Utan de marginaliserades våld. Eller som det numera heter, gängvåldet. Hon förklarar det stora antalet skjutningar och annat gängrelaterat våld med framförallt misslyckad integrationspolitik.  Här finns en del som skaver. Exempelvis i problemformuleringen. Först några saker som förefaller dunkla i squelan, och som är genretypiska för kritik mot en utopi, en plats som inte existerat annat än i huvudet på en briljant barnboksförfattare.

För det första fanns aldrig Bullerbyn. Den fanns i vart fall inte i stora och mellanstora städer. Här i landet bodde hela tiden människor från andra länder som utmålades som problem. Det fanns hela tiden drogmissbruk, gäng och våldsbrott. Det är tveksamt om mycket ändrats. 

Om man exempelvis studerar antalet mord i Sverige över tid, kan man se att antalet brott, i förhållande till folkmängd, är påfallande konstant över tid. I Sverige begicks det under perioden 1750-2010 mellan 1-2 mord per 100 000 invånare årligen, skriver kriminologen Hanns von Hofer. Den senaste tiden har det begåtts ungefär 1.1 mord per 100 000. Det som har ökat är skjutvapenvåldet. Våldsbrotten har blivit färre men värre.

För den andra finns det inte någon epok med helt lyckad integrationspolitik, inte ens under Erlander och Palme. Det fanns hela tiden rasism som förhindrade den.

Rasismen är instrumentell och uppstår då populister behöver syndabockar: förr riktades den exempelvis mot romer, som Katarina Taikon övertygande visade i de Katitzi-böcker jag älskade som barn. Den riktades mot inflyttade krigstraumatiserade finländare som antogs glada i vodka och knivar. Mot arbetskraftsinvandrade italienare, och jugoslaver, samt greker och spanjorer på flykt undan respektive lands juntor, som antogs konkurrera med med svenska män om jobben och kvinnorna. Av naturliga skäl umgicks dessa utsatta grupper hellre med varandra än med svenskar. Svenskarna ville ju inte umgås med ”utlänningar.” 

För det tredje: I vår egna ”Bullerby” fanns även drogproblematiken. Många med mig minns exempelvis Stefan Jarls filmer i mods-trilogin. Då jag själv såg hans Ett anständigt liv 1979 på turné till min skola, presenterades filmen av företrädare för Hassela-kollektivet, som med all önskvärd tydlighet förklarade drogernas farlighet. Självklart för att drogerna då uppfattades som ett allvarligt samhällsproblem.

Roten till problemet med de marginaliserades våld stavas kön och klass. Det brukar sägas att nästan alla anmälda våldsbrott i samhället begås av män och pojkar. De som anmäls för brotten är i huvudsak män och pojkar ur arbetarklassen. Detta faktum skyms medvetet i nyhetsförmedlingen, som medvetet eller omedvetet på det viset går extremhögerns ärenden.

I rapport efter rapport från hela landet, är den kriminella identisk med invandraren; den ickesvenska familjen eller som det ibland heter klanen. Narkotikahandeln står kriminella invandrarkillar för, liksom för misshandelsbrott, gangsterrap och amatörmässiga avrättningar.

Missförstå mig rätt. Statistiken från Nationella trygghetsrådet (NTU), som Eriksson hänvisar till stämmer. Folk är verkligen oroliga för att råka illa ut. Även de som borde känna sig trygga, det vill säga äldre medelklasskvinnor  som nästan inte alls förekommer i kriminalstatistiken, vare sig som offer, eller förövare. Medan de som har anledning att frukta våld, arbetarklasspojkar, inte är särskilt oroliga. Men rädslan för våld är inte att leka med.

Rädslan för våld, och för kriminalitet är industri. Nyheter och politiska utspel om Rosengårds kriminella klaner säljer, och utgör utmärkta klickbete. Partier och politiker som förmår skapa spinn runt de marginaliserades våld får liksom extremhögerpartiet Sverigedemokraterna bra opinionssiffror. Det skymmer i sin tur att partiet i själva verket är ett nazistparti. För att kunna konkurrera med SD, väljer den traditionella borgerligheten, liksom Socialdemokraterna problemformulering som är snarlik SDs. 

Eftersom de marginaliserades våld säljer, kommer liberala medier med bristande ekonomiska resurser, att fortsätta politikernas spinn i nyhetsrapporteringen för att på så vis öka reklamintäkterna, utan att behöva lämna sina redaktioner i onödan.

Lite är det just i den fällan Erikssons bok faller. Hon väljer en problemformulering som ursprungligen är högerns. Gör de Andra till sitt studieobjekt genom de etablerades förståsigpåare glasögon. De hon pratar om i sin bok, pratar hon inte med. Hon talar inte med unga arbetarklass män, i kriminella miljöer.  Hon har förvisso rätt i att integrationen misslyckats. Men det är inte integrationen av invandrare som brister. Det är integrationen av den alltmer alienerade arbetarklassen som gör det. 

 

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

HELGESSÄN: ISRAELS LÖGNER AVSLÖJAS

Ernesto Katzensteins bok om Israels krig mot Gaza borde vara obligatorisk läsning för regeringar och chefer inom massmedier, skriver Joacim Blomqvist.

Helgessän: Fler drabbas av munkavle om Assange tystas

Att tysta och utlämna Julian Assange innebär att andra också kommer att drabbas av munkavle. Och att yttrandefriheten hänger på en tunn tråd. Det skriver Joacim Blomqvist.

ICJ konstaterar att Israel sannolikt begår folkmord

FOLKMORD. Det finns en chans att ICJ beslutar om att kräva en vapenvila i Gaza. Det är en annan sak om Israel kommer att fällas för folkmord.

Magnus Norell – den nakne kejsaren

Statsvetaren Magnus Norell anser att allt bistånd till Gaza ska stoppas. Men Norells argument saknar logik, skriver Konkrets Joacim Blomqvist.