”För kultursnobbar som inte helt vill hemfalla till feelgood är det några timmars roande läsning,” skriver Jesper Nordström om Peter Handkes aktuella bok om toaletter och avträden.
Försök om den Stilla vrån av Peter Handke
Översättning från tyska av Jesper Festin
Bokförlaget Faethon
För åtta år sedan utkom en tjock populärvetenskaplig bok om dassets kulturhistoria och sociologi. I den får vi bland annat veta att när pigor och drängar och hembiträden fick lite mer status och möjlighet att välja arbetsgivare så sökte de sig ändå till äldre hushåll där vattenklosetten ännu inte konkurrerat ut utedasset.
Avträdet var nämligen i bästa fall ett separat hus lite avsides med vilobänkar och möjligheter att stjäla sig ett bloss, en vilostund, berätta elaka vitsar om husbonden. En bok som enkannerligen innehåller en relevant kunskapskorpus för mänskligheten.
Tyckte du att föregående mening lät parodiskt högtravande? Det var också meningen, ty när Peter Handke skriver essä om toaletten blir det faktiskt (omedveten?) humor i samma anda som när Mosebacke Monarki lät Lektor Hektor Sektor uttala sig om ”smörgåstårtans gestaltpsykologi”.
Det är ett gammalt knep i humormanualen; att ge ett högt språk åt ett lågt ämne. Prova att byta ut titeln ”Försök om den Stilla vrån” mot exempelvis ”Essä om dasset”. Handke är också inne på samma tanke som ovan nämnda faktabok; att det är här i hemmets mest undansmusslade rum vi kan stjäla oss en egen stund.
Nåväl, det är en Nobelpristagare som tar sig an detta ämne och han lyckas bland annat göra en glidning mellan muggen och en partikelaccelerator, och förvisso är ju båda ett slags rum med täthet och tryck. Sedan följer lättsamma tankar om japanska zen-toaletter och vi gör även ett snabbt besök i Östberlin där många toaletter försetts med sönderrivna tidningar på rostigt spik att torka sig på.
Handke är som alltid mästare på att jonglera och hålla läsaren i ett slags skönt kittlande ”Tantali kval”; vi undrar hur många trådar han kan börja på och lyckas knyta ihop, och det gör han på sedvanligt vis att det genom texten snörps åt med täta konkretioner som motvikt till det abstrakta.
Stor litteratur i betydelsen viktig läsning kring det mellanmänskliga blir det först när han använder toaletten som en tät scen.
Handke har alltid en högsta möjliga lägstakvalitet, men det går inte att krysta fram så många clever tankar om den här boken som är en av hans mer lättviktiga gubbcharmiga.
För kultursnobbar som inte helt vill hemfalla till feelgood är det några timmars roande läsning.
