Namngivning – därför är publicister så fega

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Den högt uppsatte officeren som är häktad på sannolika skäl misstänkt för grov obehörig befattning med hemlig uppgift heter Johan Huovinen. Det har inget av riksmedierna ännu berättat. Varför är mediechefer så fega vad gäller namnpublicering, och varför agerar de enligt policyn att hitta skäl för att publicera, när inställningen borde vara att inrikta sig på vad skälen är emot? Konkrets nyhetsredaktör Jonas Gruvö funderar på vad det innebär att vara utgivare.

Namnpubliceringar – ska vi skriva ut namnet eller anonymisera? – är det vanligaste ärendet en utgivare måste ta ställning till. Och ja, det heter utgivare enligt Tryckfrihetsförordningen, en utgivare är per definition ansvarig, så alla som benämner sig som ansvariga utgivare har inte läst på.

Det finns två förhållningssätt när det gäller publicering av namn när någon är misstänkt, häktad, dömd, eller på annat sätt kan framställas i dålig dager: Vad talar mot eller vad talar för?

En majoritet av de utgivare vi har i vårt medielandskap när det gäller så kallade gammelmedier fattar sina beslut enligt devisen Vad talar för? Som jag ser det tyder den inställningen på en feghet, att man missuppfattat sin roll. Grunden måste vara att man publicerar det man vet, och sedan går igenom argumenten mot. Tryckfrihetsförordningen hindrar inte detta, däremot gör de pressetiska reglerna det, framför allt eftersom de ofta feltolkas.

En central pressetisk frågeställning är vilket allmänintresse publiceringen har. Begreppet allmänintresse har ingen exakt definition, men kan förklaras som information som medborgarna har ett berättigat intresse av att få ta del av, något som är viktigt och kopplat till ett samhällsintresse.

Som exempel kan nämnas rapportering om offentliga personer som intar en maktställning och en position där vi har ett ansvar att utkräva. Politiker, ledande tjänsteman och domare är alla exempel på uppdrag som bygger på medborgarnas förtroende. Om en folkvald politiker begår ett brott har allmänheten rätt att få veta det, medan detsamma i regel inte gäller för en tv-kändis.

Och nu kommer vi till ett aktuellt fall – den högt uppsatte officeren som är häktad på sannolika skäl misstänkt för grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Expressen, som alltid haft en direktlina till Säpo, publicerade nyheten att Johan Huovinen och hans fru blivit gripna och anhållna och att man gjort en husrannsakan i parets bostad vid Karlaplan i Stockholm.

När detta inträffade hade jag en dialog med Jan Wifstrand, en publicistisk förebild för mig, en nestor i utgivarärenden, i hans cv finns bland annat att han varit utgivare för Sydsvenskan och DN. (Han var  under fem år min chef på Sydsvenskan och självklart benämnde han sig som utgivare och självklart hade han policyn att grunden för journalistik är att publicera, och ”kom med argument emot, den som vill”).

När det då gäller att publicera namnet, Johan Huovinen, finns det främst ett skäl som talar emot: Det är hans fru, anställd på FRA, som är huvudmisstänkt. Men andra fakta borde ge en annan bedömning. Bara under senaste månaden har han framträtt som expert på kriget i Ukraina i TV4, SVT och  Sveriges Radio, samt citerats av bland andra Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och TT. Och TT:s texter har publicerats i nästan alla etablerade medier.

Både jag och Jan Wifstrand var förvånade över de etablerade mediernas feghet när det gäller att nämna Huovinen vid namn. Vi trodde båda att namnet skulle publiceras när domstolen godkände häktningsframställan. Men inte, med ett undantag: Sydsvenskan. Och det beslutet tror jag att reportern Olle Lönnaeus hade stor del i.  Han har för övrigt skrivit den mest initierade artikeln hittills om fallet. Utgivare Jonas Kanje har inte direkt gjort sig känd som att ligga i framkant när det gäller publicering av namn, verkar tillhöra skolan Vad talar för?, men han har beskrivit hur han tänkte i en välformulerad krönika i Sydsvenskan.

Detta är ett exempel på när etablerade medier självklart borde publicerat namn, framför allt de som anlitat honom som expert

Så, varför är detta viktigt? Jo, detta är ett exempel på när etablerade medier självklart borde publicerat namn, framför allt de som anlitat honom som expert. Och för dem som är nyfikna finns ju Flashback och alt-höger-bloggar bara ett klick borta. Dessutom frodas konspirationsteorierna på dessa sajter – att gammelmedia håller vissa om ryggen, och här är ännu ett bevis.

Disclaimer: Stefan Bergmark är chefredaktör och utgivare för Konkret. Min erfarenhet av utgivarskap grundar sig främst på att jag under flera år var ställföreträdande utgivare på Sydsvenskan när Peter Melin var chefredaktör, och efter hans frånfälle, utgivare under en period. Efter det chefredaktör på NE.se. Mitt största bekymmer var hot mot mig, mina barn, från personer som inte ville ha sitt namn i tidningen, samt alla anmälningar till dåvarande Pressombudsmannen. Givetvis berodde det på att mitt förhållningssätt som utgivare var att publicera det vi visste.




Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Helgessän: demoniseringen av palestinierna

Svenska medier och politiker underlåter i många fall att beskriva Israels krig mot civilbefolkningen i Gaza som ett brott mot krigets lagar. Eller som ett folkmord. Samtidigt demoniseras de palestinier som firade Hamas attack, trots att de värsta vidrigheterna inte var kända eftermiddagen den 7 oktober. Det skriver Konkrets nyhetsredaktör Jonas Gruvö.

FN: Kvinnor och barn torteras och avrättas i Gaza

En färsk FN-rapport visar att flera av de 390 kroppar som hittats i massgravar vid två sjukhus i Gaza bär spår av tortyr. Vissa offer har också begravts levande.

Förtryck och desinformation – pressfriheten minskar globalt

Det senaste året har attacker på pressfriheten genom fängslande av journalister, förtryck av oberoende medier och omfattande spridning av desinformation ökat markant. Det framgår av Reportrar utan gränsers (RSF) pressfrihetsindex för 2024.

SVT hyllar demokratins dödgrävare

Public service verkar allt mer strunta i det krav på saklighet som gäller för sändningstillståndet. Konkrets nyhetsredaktör Jonas Gruvö har sett ett avsnitt av SVT:s Ekonomibyrån och undrar hur bolagets ledning tänker.