När kulturkriget hittade till arkitekturdebatten

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Det var väl egentligen bara en tidsfråga innan arkitekturdebatten skulle sugas in i den samtida strömvirvel av ytlighet och fördumning som går under beteckningen kulturkriget. Om Trump eller SD tycker någonting, måste alla fina människor inta motsatt ståndpunkt, alldeles oavsett vad som är rimligt eller inte i sakfrågan.

Arkitekturupproret har funnits sedan 2014 och deras Facebookgrupp samlar idag över 60 000 medlemmar, den ideella föreningen med samma namn betydligt färre. Upproret utgörs av en spretig skara individer av alla möjliga politiska inriktningar, som har den gemensamma nämnaren att de ogillar vad de upplever som en arkitektonisk likriktning i form av en modernistisk hegemoni inom arkitektkåren.

Arkitekturupproret bedriver sin opinionsbildning med varierande fingertoppskänsla, och har återkommande fått kritik för sitt stundtals höga tonläge och plumpa påhopp på namngivna arkitekter. Sedan ett antal år delar man årligen ut Kasper Kalkon-priset, till vad man anser vara årets fulaste nybygge. Priset är en blinkning till det prestigefyllda Kasper Salin-priset, som delas ut av branschorganisationen Sveriges Arkitekter.

I samband med utdelningen av årets Kasper Kalkon-pris (som gick till utbyggnaden av stadshuset i Karlstad) har ett antal tyckare på vänsterkanten, eller kanske snarare på den sida av debatten som beskrivs som “woke” eller “GAL”, fått för sig att utse arkitekturupproret i synnerhet och anhängare av traditionell stadsbyggnad i allmänhet till måltavla. Därmed har arkitekturdebatten kommit att inlemmas i den från Amerika importerade våg av fördumning som allmänt brukar benämnas som “kulturkriget”.

Kampen mellan olika stadsbyggnadsideal är förvisso en sekelgammal kulturell konflikt som förts sedan modernismens genombrott runt 1930. Den traditionella kvartersstaden, med stadsgator, slutna kvarter och historiskt influerade stilar har stått mot modernismens uppbrutna stadsplaner och estetiska avståndstagande från historiska stilar. Konflikterna kring arkitektur och stadsbyggnad har varit nära sammanlänkade med den politiska debatten, men det är vanskligt att hävda att en viss stil hänger samman med en viss typ av politisk åskådning.

Modernismens pionjärer var visserligen ofta politiska radikaler, men de återfanns på båda de politiska ytterkanterna. Samtidigt var de totalitära regimerna i Tyskland och Sovjetunionen, vurmare för svulstig klassicistisk arkitektur. I det fascistiska Italien fanns en stor variation av både modernistiska och historiserande stilar. I USA var det bilindustrin och de stora bolagen som var pådrivande för funktionalismens genomslag (i USA kallades stilen “international style”), medan den i Sverige blev en central del i det socialdemokratiska folkhemsbygget. 

Det låter sig således inte göras särskilt enkelt att sätta likhetstecken mellan ett arkitektoniskt ideal och en viss politisk inriktning. Möjligen kan man säga att modernismen varit ett dominerande ideal bland anhängare av storskalighet och centralplanering. Modernismen har inte heller varit särskilt populär bland breda folklager. Ända sedan den introducerades för en bred svensk publik på Stockholmsutställningen 1930 har den svenska allmänheten varit skeptisk. Det är därför inte ägnat att förvåna att på den enda del av bostadsmarknaden där slutkunden faktiskt påverkar utseendet på byggnaderna – småhusmarknaden – dominerar de traditionella stilarna fullkomligt. Traditionellt utformade småhus utgör ungefär tre fjärdedelar av nyproduktionen, vilket avspeglar de opinionsmätningar som återkommande gjorts, där ungefär 75 procent uppger att de föredrar traditionell arkitektur. Vad gäller byggnader där de som ska bo och verka i husen har litet eller inget inflytande över utformningen är dock den modernistiska traditionens dominans total.

Huruvida våra städer ska gestaltas som slutkunderna på marknaden och medborgarna önskar, eller som en liten självutnämnd elit anser borde inte vara en vänster- högerfråga. I ett flertal kommuner har Moderaterna börjat engagera sig i frågan hur medborgarnas önskemål ska få större genomslag i stadsutvecklingen, och i exempelvis  Göteborg är det Socialdemokraterna som driver samma linje.

Varför har då ett gäng twittrare plötsligt fått för sig att göra arkitekturdebatten till en höger/vänsterfråga och Arkitekturupproret till sin måltavla? Sannolikt har förklaringen att göra med populism. Det finns ingenting som personer med anspråk på att tillhöra etablissemanget ogillar så mycket som att anklagas för populism. När någon ståndpunkt förknippas med populism, och särskilt om den intagits av Sverigedemokraterna eller Donald Trump, är det därför mycket viktigt för den aspirerande etablissemangspersonen att markera avstånd.

Men i populismens natur ligger att söka upp populära uppfattningar som saknar företrädare i etablissemanget och göra dem till sina. Såväl Donald Trump som Sverigedemokraterna har skickligt använt denna taktik för att vinna anhängare. Eftersom deras motståndare känt ett behov av att markera avstånd har Trump och SD kunnat muta in område efter område på detta vis.

Trump och SD är också tacksamma slagträn för den som vill svartmåla en meningsmotståndare. Att sammankoppla någon med dessa fungerar i stora delar av den svenska offentligheten på ungefär samma sätt som det magiska ordet “stjärnstopp” fungerade på skolgården under min uppväxt: debatten är över, du har förlorat. Därför har anhängare av den modernistiska dominansen återkommande hänvisat till dessa när de själva fått kritik. Som när Gert Wingårdh intervjuades av Jon Åsberg i DI-TV häromåret, eller arkitektkollegan Thomas Sandell sommarpratade i Sveriges Radio 2019.

Det finns naturligtvis ett starkt incitament för försvararna av den dominerande inriktningen att inlemma den sekelgamla debatten mellan modernism och traditionell stadsbyggnad i dagens amerikaniserade kulturkrig. Därmed blir det lätt att avfärda även relevant och saklig kritik som vulgär populism och därmed ett bekvämt sätt att slippa ta debatten överhuvudtaget. 

Med det sagt finns det skäl för Arkitekturupproret och andra kritiker av den samtida arkitekturinriktningen att fundera över ordval och opinionsbildningsstrategier. På senare år har mycket hänt på stadsbyggnadsområdet, och intresset för traditionell arkitektur är större än på mycket länge både i Sverige och utomlands. Att då använda samma höga tonläge som 2014 riskerar att vara kontraproduktivt. Ingen gillar en mobbare, oavsett om den är modernist eller klassicist.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Lars Anders Johansson
Lars Anders Johansson
Lars Anders Johansson är en svensk musiker, poet och journalist med liberalkonservativ inriktning. Johansson har skrivit två diktsamlingar, flera fackböcker och givit ut ett antal musikalbum.

Flaggor på studenten är den nya luciadebatten

Viftandet med utländska flaggor vid studentfirande är inget hån mot Sverige. Det är ett sätt att visa individuell identitet, menar Lars Anders Johansson.

Sverige behöver en ny frihetstid

Pressfriheten och tryckfriheten i Sverige är båda under hot och vi kan inte ta dem för givna. Det skriver Lars Anders Johansson med anledning av att den svenska tryckfrihetsförordningen utsetts till världsminne.  

AI – steget ut i det okända

AI är en het fråga just nu. "Tekniken kommer att utvecklas och det kommer att innebära fördelar och nackdelar, hur stora återstår ännu att se," skriver Lars Anders Johansson.