När medför konstsamlandet en förpliktelse att visa verken?

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Nyligen uppmärksammades en svensk samlare som samlat konst i det dolda och hade en privat konsthall endast få fick besöka. Hur många konstverk ska man inneha innan det blir en förpliktelse att visa upp dem? undrar Ida Thunström och reflekterar över samlarnas betydelse för konsten och kulturlivet.

”Konst”, sa den franske författaren Émile Zola (1840-1902) ”är verkligheten sedd genom ett temperament”. Uttalandet har citerats ett otal gånger sedan dess, och håller faktiskt än idag. Trots alla mer eller mindre dramatiska förändringar konstbegreppet gått igenom sedan 1800-talet.

Zola hade alltså en poäng, men samtidigt är, och var, konst också alltid del av en process som involverar många fler människor och viljor än just konstnärens. Det krävs olika slags förmågor, en del skapar konst, andra hittar den och ser till att hålla den levande.

Alla konstnärer vet att det kan ta lång tid innan man finner sitt språk. Bra konst behöver eftertanke och tålamod för att mogna. Experimenterande, tragglande eller någon annan from av utkristallerings-metod, där oviktigheter skalas av och avlägsnas. Verklighet som formas, bearbetas och sedan uttrycks. Genom ett temperament.

En liknande process gäller sannolikt de som systematiskt och dedikerat ägnar sig åt att köpa samtida konst; privatsamlarna, en jämförelsevis ganska osynlig del av konstsamhällets invecklade system. Privatpersoner med pengar har den i sammanhanget unika positionen, att stå fria från samhällets inflytande, fria från kulturkanon, definitioner och kategoriseringar. Det skapar såklart makt. Och makt förpliktigar.

Rika människor har alltid finansierat konst. Kyrkan, storköpmän och kungligheter, men jag tänker här främst på just samlarna. De som väljer ut olika konstnärers verk, grundat på någon slags inspiration. Individer som värderar konst enligt sitt eget temperament. Deras plikt är bland annat till att utse ”rätt” konst. Med ”rätt” konst menar jag den som de blir personligt inspirerade av. Det är mer än att stötta konstnärer finansiellt. Det är att hedra varje konstverk i dess egen rätt, och att ge verk möjligheten att helt stå för sig själva. En plikt alltså, att använda sig av den frihet pengar ger att följa sin inre övertygelse, istället för yttre ekonomiska spekulationer. Plikt två är att försöka dela med sig.

Jag vill helst inte tänka på hur mycket konst som ligger och skräpar i olika lager världen över, men en snabb googling meddelar att det rör sig om cirka 80 procent av historiens bildkonstnärliga skatt.

I ett lager för exklusiva objekt, Geneva Freeport, Schweiz, förvaras det så mycket värdefull konst (inte bara i dollar räknat) att New York Times i en artikel lite sarkastiskt kallar det ”One of the World’s Greatest Art Collections”. Inte många samlare som tar sitt ansvar där. Borde det inte finnas någon slags lag mot att äga konst utan att exponera den? Hur många konstverk ska man inneha innan det blir en förpliktelse att visa upp dem?

Självklart är det ingen enkel sak, att skapa och hålla i gång ett privat konstgalleri i stil med Sammlung Boros och Saatchi Gallery. Det krävs en stark vision, och en kanske ännu större drivkraft. Men de förutsättningar för nytt liv som konstverk får genom att ingå och visas upp i en konstsamling är inget man bara kan bortse ifrån.

En gedigen konstsamling byggs inte upp över en natt. Dagens förmodligen bäst exponerade privata samling påbörjades av Solomon R Guggenheim i slutet av 1929. Den nästan lika berömda privatsamlaren Charles Saatchi köpte sitt första verk 40 år senare. När det gäller en samling som påbörjats för flera decennier sedan ställs olika samtider mot varandra och den historiska aspekten blir lika tydlig som den blir sekundär. Det blir knappast mer levande än så, och att bjuda in alla till denna fest är ett underskattat sätt att tjäna mänskligheten.

 

 

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Ida Thunström
Ida Thunström
Ida Thunström är konstnär. Vid sidan av sitt konstnärskap har hon regelbundet varit aktiv som konst- och litteraturrecensent och publicerat konstrelaterade texter för olika tidningar.

AI väcker hopp om en kulturrevolution

AI-KONST. Ida Thunström reflekterar över hur AI kan komma att påverka kulturlivet. Och hoppas på en irrationell kulturrevolution.

Sökandet efter förståelse i konsten

KONST. Ida Thunström resonerar kring begrepp som identitet, överlevnad och förståelse i en konstnärlig kontext.

Ett datorspel som knyter an till konsthistorien

Ida Thunström summerar det gångna året och väljer överraskande nog att utse ett modifierat datorspel till årets konstverk. Spelet heter ”My House”.

Håll konsten fri från pekpinnar!

”För är det inte en ynnest att ibland inte få saker förklarade för sig? Att få undra och förundras? Vi har ett behov av att söka efter svar. Med betoning på söka, inte att finna,” skriver Ida Thunström apropå en utställning med alltför många pekpinnar.