Charlotte Wiberg har sett en engagerande dokumentärfilm som handlar om en son vars pappa är en fascist med blod på sina händer.
Hur känns det att ha vuxit upp som ”oäkting” för att som vuxen, gay, chilensk antifascist ta kontakt den frånvarande fadern som var en av bödlarna under Pinochets välde? Ja, med filmen ”Bastardo – att närma sig en bödel” försöker Pepe Rovano beskriva just detta. Om den inleds med en skrämmande, skoningslös blick på chilensk polisbrutalitet av i dag, som inte skapar något tvivel om vilken sida Rovano står på, växlar filmen snabbt spår för att fokusera på regissörens identitetsproblematik.
Som vuxen söker han upp sin far och det uppstår en ömsesidig relation till denne och hans sida av släkten. Plötsligt har Pepe en ny familj som han känner sig egendomligt hemma i, rent fysiskt lik. Fadern uttrycker stolthet över honom och skickar en liten låda med minnessaker i, bland annat en utmärkelse för trogen tjänst under diktaturen.
Allt förstörs emellertid när sonen gör det oundvikliga och berättar att han är homosexuell. Plötsligt avbryts kontakten och när fadern dör tar han uttryckligen avstånd från sonen i sitt testamente.
Charlotte Wiberg har sett en engagerande dokumentärfilm som handlar om en son vars pappa är en fascist med blod på sina händer.
Hur känns det att ha vuxit upp som ”oäkting” för att som vuxen, gay, chilensk antifascist ta kontakt den frånvarande fadern som var en av bödlarna under Pinochets välde? Ja, med filmen ”Bastardo – att närma sig en bödel” försöker Pepe Rovano beskriva just detta. Om den inleds med en skrämmande, skoningslös blick på chilensk polisbrutalitet av i dag, som inte skapar något tvivel om vilken sida Rovano står på, växlar filmen snabbt spår för att fokusera på regissörens identitetsproblematik.
Som vuxen söker han upp sin far och det uppstår en ömsesidig relation till denne och hans sida av släkten. Plötsligt har Pepe en ny familj som han känner sig egendomligt hemma i, rent fysiskt lik. Fadern uttrycker stolthet över honom och skickar en liten låda med minnessaker i, bland annat en utmärkelse för trogen tjänst under diktaturen.
Allt förstörs emellertid när sonen gör det oundvikliga och berättar att han är homosexuell. Plötsligt avbryts kontakten och när fadern dör tar han uttryckligen avstånd från sonen i sitt testamente.
Filmens förtjänst är hur tydligt den visar regissörens ambivalens gentemot fadern. Hur svårt det är att motstå lockelsen i att ha hittat en ny tillhörighet, en saknad förälder, i den nya relationen trots vetskapen om faderns delaktighet i en skandalös massaker på politiskt oppositionella. Smärtan i att överges inte en utan två gånger. Sekundärskammen gentemot faderns offer. I organisationer för personer i Pepes egen situation, barn till politiska förövare, hittar han till slut ett sammanhang att vara i.
Bastardo är ingen märkvärdig dokumentär, vi har de vanliga mer registrerande än estetiskt utsökta inspelningarna uppblandat med gamla filmbilder och bilder av fotografier och andra dokument. Detta är en av många dokumentärer som lever av själva sitt ämne. Och det är naturligtvis angeläget.
I år har det gått 50 år sedan Pinochets militärkupp. Det blev aldrig någon riktig uppgörelse med diktaturen. Dess förövare straffades inte. Hur lever den auktoritära diktaturen och dess konsekvenser kvar? Jag tänker på filmens våldsamma inledningsbilder och önskar att Rovano velat återkomma till dagens Chile, till polisvåld och protester. Men, det är helt enkelt en annan film.
