När verkligheten blev överfylld

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

När vi lever i en norm av att alltid köpa mer blir det svårare att avstå värden och bekvämlighet för andras skull. Birger Schlaug letar orsaker till den förändrade attityden till flyktingar.

Demokratin är något som ligger illa till i världen. Sverige drar sitt strå till stacken. Det som tidigare ansetts vara rätt och riktigt av dagens regeringspartier anses nu av regeringen vara naivt. Det gäller inte minst i frågan om människor på flykt.

När vi tittar tillbaka på 2015, som var det år då många människor på flykt nådde Sverige, så tror jag att en händelse den 9 oktober är en vägdelare för hela flyktingdebatten.

Ett socialdemokratiskt kommunalråd i Årjäng meddelade i panik och frustration att migrationsministern och partikamraten Morgan Johansson var ”så dum att klockorna stannar och blommorna vissnar!”. Anledningen till utbrottet var att statsrådet sagt att kommunerna väl får bygga nya skolor om de gamla inte räcker till när allt fler snabbt skall få undervisning.

Kommunalrådet skrev på Facebook: ”Det är för i h-vete inte plank och tegelsten det är brist på utan lärare!!!” Vardagens praktiska verklighet hade krockat med teorierna. Och kanske med principerna.

Det är just detta – inte i första hand att kostnaderna blev högre än budgeterat eller att Sverigedemokraternas värderingar skulle trängt undan empatin – som började få allt fler som arbetade för att göra situationen så bra som möjligt, att inte längre orka.

Samtalen vid köksborden förändrades. Verkligheten, där såväl frivilliga som anställda gjorde ett fantastiskt arbete, blev liksom överfylld för ett land som, till skillnad från flera andra länder, har ett välfärdssystem av en art som kräver såväl långsiktig planering som byråkratisk ”ordning och reda”. Och som dessutom har jämförelsevis stora kvalitativa värden.

Vårt samhälle har system och vanor som inte är anpassade för att klara en så snabb befolkningsökning som nu blev fallet. Lärare vars klasser växte snabbt, sjukvårds- och omsorgspersonal som helt enkelt inte hann med, socialsekreterare som såg pappershögar växa oavsett hur snabbt de jobbade, frivilliga vars ork sinade, asylmottagare som började känna panik, ansvariga som fick allt svårare att sova på nätterna, alla som kände att de inte räckte till.

Och bostäder? Tja, vi tillhör de i världen som har störst bostadsyta per person. Den livsstil vi har i Sverige innebär att det finns så många ensamboende att hundratusentals lägenheter som ”normalt” skulle rymma både två och tre personer nu bara rymmer en enda. Och detta vill vi förstås inte ändra på. Det är vårt sätt att leva. Ett sätt som vi i den globala överklassen kan unna oss och anser att vi är värda. Vi betalar ju för det, med de siffror vi intjänat.

När krigets effekter inte bara nådde våra tv-apparater och datorskärmar, utan allt fler stod vid dörren, då kom till slut utbrotten. Som i Årjäng. Det rann över.

Jag har sett det på nära håll. Goda människor som inte orkade, som fick dåligt samvete för att de så väl vet att den som flytt har all anledning att orka ännu mindre. Åsikten att det inte går längre började slå rot.

Politiker anade vad som var på väg att hända genom partiernas egna opinionsmätningar. För att förhindra väljartapp förstärkte de – och legitimerade – trenden genom att ändra retorik så att den passade bättre till den växande frustration man såg tecken på.

Känslan av att Sverige gjort mer än andra länder ledde inte bara till stolthet utan också till uppgivenhet. Relativt små strömmar – av alla de som flydde – uppfattades som enorma. I vår lilla värld, här i Sverige, var de enorma. För vi är inte vana.

Jag vet att det fanns statsråd som ville så mycket, som såg individen i kollektivet. Som inte såg strömmar av flyktingar utan människor av kött och blod. Som såg varje ensamkommande barn, som såg sina egna barn i samma situation, som begrep att de själva dragit en vinstlott som lika gärna hade kunnat vara en nitlott.

Våra välordnade system, anpassade för fred och hög standard, mötte en verklighet som skrämde trots att den inte var i närheten av vardagen för de som känt sig tvingade att fly i hopp om en dräglig framtid.

Hur kan vi då tänka? Tja, låt oss fundera över hur vi reagerar när vi når det som allt fler börjar uppfatta som vägs ände. Därifrån finns flera stigar.

Det finns förskräckliga stigar som leder ut i bruna träsk. Det finns bra stigar. Den allra vackraste stigen kanske inte självklart leder till en plats där humanismen får näring, den kanske istället leder till en plats där empatin dör därför att dess bärare inte orkar längre, kanske leder den till de bruna träsken trots att vägskylten lovat något annat. Det är väl detta som är ett av de – filosofiska såväl som sakpolitiska – dilemman som beslutsfattare bör analysera.

Vi vet genom historien att empatin är skörare än vi så gärna vill tro, att den utmanas när vi känner att vi inte längre har kontroll. Det är den funderingen som mogna beslutsfattare, som vill väl, måste grunna på trots att det skaver: finns det välvilja och godhet som kan leda till dess motsats när människor känner sig trängda och nya lockrop får frön som vi önskar att vi inte hade i oss att gro.

Kanske kan fotbollsklubben Sorsele IF lära oss något om oss själva – eller snarare ge oss något att fundera över. Klubben fick hundratusentals kronor för att underlätta integrering av invandrare, i de flesta fall barn från Afghanistan.När de invandrade blev allt fler i klubben började de infödda att söka sig någon annanstans, en ny klubb bildades. Och så skapades ett vi och ett dom likt förbannat. Kanske är det så vi fungerar, oavsett vi vill det eller inte. Vi som känt oss hemma känner oss som borta. Som så många flyktingar alltid gjort.

Människor på flykt tycks orka det ofattbara. Människor i välstånd, hur mycket orkar vi när cirklar rubbas? Hur mycket vill vi medborgare, som sitter vid väldukade bord, dela med oss? Smulorna som ramlar ner, javisst. Inga problem. Men därutöver? Var går gränsen när medborgarna inte känner kontroll?

Hade vi inte varit utsatta för reklamens budskap om att vi aldrig skall vara nöjda, alltid vilja göra den längre semesterresan, alltid köpa mer, större, bättre – hade vi haft lättare att vara förnöjsamma då? Jag tror det. Hade vi haft lättare att själva avstå för att istället göra livet drägligt för andra medlemmar av den art vi tillhör? Jag tror det.

När vi lever i en konsumtionsnorm – där ihärdiga retoriska löften om mer av allt ständigt pumpas ut – blir besvikelsen så mycket större när det krävs att vi skall avstå värden och bekvämlighet för andras skull.

Kanske hade system och strukturer varit mer förberedda för det som skedde 2015 om fler hade förstått att vi – oavsett krig och fattigdom – hade att se fram emot stora folkvandringar i framtiden. Klimatförändringarna kommer ju att leda till det. Många som identifierar sig som gröna har haft mental beredskap i över 30 år. Kanske bidrog detta till att just gröna partier i Europa tillhörde de som ihärdigast försvarade rätten för flyende att söka sig nya hem i fred och frihet.

Nu är vi där vi är. Partier har vänt på klacken, ”öppna ditt hjärta” som gav applåder av väljarna har blivit ”ta emot så få som möjligt” vilket tycks ge än mer applåder av väljare. Moderater och sossar tittar generat bort – istället för att stolt räta på ryggen – då de möts av gamla uttalanden av Reinfeldt och Löfven.

Om den ena ”ytterligheten” inte varit, hade då den andra ytterligheten uppstått? Har det goda uppsåtet fött något som nu kravlar upp från de bruna träsken och som möts med acceptans och rent av gillande… De flesta av de politiker som (hoppas jag) vill något annat hukar i vinden istället för att hissa segel. Känns det igen från historien?

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

1 maj – Birger Schlaug om statskuppernas Sverige

Vem behöver blodiga statskupper när marknaden helt fått ta över i demokratins namn? Det frågar sig Birger Schlaug, isitt tal på arbetarrörelsens högtidsdag.

Klimathandlingsplanen: snacka går ju…

Tidöpartiernas klimathandlingsplan är undermålig på många sätt och Sverige riskerar att få betala straffavgifter till EU för att inte klara målen. Men klimatminister Romina Pourmokhtari har ett munläder av Guds nåde, skriver Birger Schlaug.

Socialdemokratin är död men rör på sig

"Bjereld är känd som en lågmäld, resonerande sosse med värderingar han nog anser vara kristna. I betydelsen motsatsen till Sverigedemokraterna. Men någon retorisk visionär är han inte." Det skriver Birger Schlaug som läst Ulf Bjerelds nya bok Röd frihet?

En intellektuell finlirare – Birger Schlaug minns vännen Per Gahrton

En intellektuell finlirare som hade förmågan att debattera med motorsåg. Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug minns sin vän och partikollega Per Gahrton.