Normalisering och pungråttor

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Hur hänger orden normalisering och pungråttor samman? Det förklarar Birger Schlaug i dagens krönika. Det handlar bland annat om hur herrarna Kristersson och Pehrson blundar för normaliseringen av rasism.

Inom humanekologin beskrivs ofta människan som ett klassificerande djur med en hjärna som har fäbless för att sortera och rangordna. Allt för att skapa någon sorts ordning och struktur på ett för hjärnan energisnålt sätt. Eftersom rasism inte bara bygger på okunskap utan också på hjärnans fäbless för lättja och rangordning så ligger den som ett spöke över de flesta samhällen.

Det behövs inte mycket för att spöket skall få liv. Vilket vi i Sverige, och övriga Europa, bör ha klart för oss i en tid som denna.

Som väv för hur ”vi” ser på världen och dess människor ligger medvetna eller omedvetna stråk av det som byggt den västerländska kulturens vurm för rangordning och hierarkier. Skapelsens krona, som det så vackert heter, var under århundraden inte människan i sig, utan den vite mannen. Europén. I äldre skildringar är det, i vår del av världen, framför allt den kristna tron som utgör ramen för civilisationen. Den vite kristne mannen ger sig ut i världen för att, som det så vackert heter, civilisera folk.

Det är utifrån detta arv vi måste resa oss, skaka av oss sådant som vi kanske inte ens är medvetna om. Vi måste krypa ur föreställningar om den andre, måste sluta tala om kollektiv och om ”folk” för att istället se individer. Det är bara om vi ser individen vi kan vaccinera oss mot rasistiska fördomar och föreställningar. Vilket är en av de mest grundläggande förutsättningarna för att skapa fred med oss själva som art.

I ett samhälle som upplevs som orättfärdigt är det lätt att spela på människans fäbless för att rangordna, klassificera och peka finger åt den andre. I tider då människor flyr från krig, naturkatastrofer och klimatförändringar är det än mer avgörande att driva en politik för jämlikhet och rättfärdighet. När inte det sker ges näring som göder de som trivs i de bruna träsken.

Vi ser det här och nu. Åsikter som tidigare framförts av Sverigedemokraterna är numera allmängods. Det otillständiga blir normalitet. Det underlättas när det legitimeras av regeringar som söker stöd för sitt maktinnehav. Ulf Kristersson – för att inte tala om Johan Pehrson – har ett gigantiskt ansvar för den förskjutningingen av vad som är ”normalt”. Och vad som är ”mitten i politiken”.

I normförskjutningens riktning ligger en världsbild värdig Richard Jomshof. Tidöpartierna placerade denne man som ordförande i riksdagens justitieutskott. Trots allt han sagt och skrivit under alla de år han verkat som ledande Sverigedemokratisk politiker.

Pimpat med hjärnans fäbless för att sortera och rangordna ter det sig som om vi vandrar in i någon av fascismens förgårdar där normaliseringen av det otillständiga sker. Vi har varit där förr.

I 1965 års upplaga av Svensk Uppslagsbok berättas vad som då var normalitet… att det är farligt för den europeiska rasen att beblanda sig med negroida raser: ”Härvid utgår man från att korsningar mellan avsevärt skilda människoraser äro mindre önskvärda. Till grund för bedömningen ligger respektive rasers kulturståndpunkt samt framför allt deras genomsnittliga frekvens av socialt värdefulla arvsanlag. Så äro t.ex. korsningar emellan negroida och europida raser ur den senare rasens synpunkt icke önskvärda.”

Jag tror inte detta skrevs av ondskefulla människor, men väl av människor som var marinerade i en klassificerande norm. Inte heller Hjalmar Branting var ondskefull, men likt förbannat skapades det rasbiologiska institutet efter beslut av bland annat just denne socialdemokratiske pionjär som levde i sin tids norm.

Så var slutar den normförskjutning som vi nu ser? Vi ser, genom Sverigedemokraternas inflytande över den politiska normen, hur pusselbitar läggs. Varje pusselbit kan var för sig tyckas harmlös och upplevas som välmotiverad. Men när pusslet är lagt kan det visa sig att vi lever i en samhällsmodell som inte längre har med vare sig rättsstat eller demokrati att göra.

Osökt kommer jag att tänka på ett släkte av pungråtta – didelphis – vars specialitet är att blunda och spela död. Det är väl just det som kännetecknar statsministerns förhållningssätt till Sverigedemokraterna och denne Jomshof. För att inte tala om Liberalernas ledare som nu legitimerar det parti som byggts på idén om just klassificering och rangordning.

Hade det där med reinkarnation varit aktuellt undrar jag om inte de där två – Kristersson och Pehrson – gjort sig förtjänta av att återfödas som just pungråttor. De tränar i varje fall på just den artens specialitet.

 

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

1 maj – Birger Schlaug om statskuppernas Sverige

Vem behöver blodiga statskupper när marknaden helt fått ta över i demokratins namn? Det frågar sig Birger Schlaug, isitt tal på arbetarrörelsens högtidsdag.

Klimathandlingsplanen: snacka går ju…

Tidöpartiernas klimathandlingsplan är undermålig på många sätt och Sverige riskerar att få betala straffavgifter till EU för att inte klara målen. Men klimatminister Romina Pourmokhtari har ett munläder av Guds nåde, skriver Birger Schlaug.

Socialdemokratin är död men rör på sig

"Bjereld är känd som en lågmäld, resonerande sosse med värderingar han nog anser vara kristna. I betydelsen motsatsen till Sverigedemokraterna. Men någon retorisk visionär är han inte." Det skriver Birger Schlaug som läst Ulf Bjerelds nya bok Röd frihet?

En intellektuell finlirare – Birger Schlaug minns vännen Per Gahrton

En intellektuell finlirare som hade förmågan att debattera med motorsåg. Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug minns sin vän och partikollega Per Gahrton.