”Fackförbunden har blivit en helig graal som ingen får kritisera eller omnämna i dåliga dager. Det är en björntjänst då de i sin vita normativa konformitet inte ser sina bjälkar och utvecklas i takt med det medvetna samhället som strävar efter jämlikhet”, skriver Aysha Jones.
Jag har gått ur facket – jag orkade inte längre med de charader jag upplevde att jag ofrivilligt tvingades in i när jag gång på gång fått höra om hur rasisiferade, framförallt svarta syskon, behandlas i kontakt med olika fackförbund i landet. Orken rann ur mig när jag själv fick uppleva en extrem nonchalans och misstro (eller rättare sagt gaslighting, ”you people”-retorik, och så vidare) från två olika förbund. Allt tyder på att det enbart blev så på grund av våra olika hudfärger.
När jag senare i sak fick rätt så gjorde jag slut med facket – och någonstans inom mig vill jag att fler gör slut med facket, eller i alla fall att vi utmanar deras rasistiska strukturer och de missförhållanden som påverkar oss rasifierade.
Vi straffas dubbelt när vi först utsätts för kränkningar av arbetsgivare och sedan söker stöd där stöd, utan tvekan, bör ges men inte finns. Att man, som rasifierad, misstros eller får dåliga råd av facket i Sverige är inte så ovanligt som man kan tro – tvärtom är det samma kränkande upplevelser många har som när de söker vård. Vi vet nu, tack vare alla mätningar och rapporter från media och organisationer som exempelvis Läkare mot rasism, att vården brister för oss utanför samhällets vita normer. På samma vis brister fackförbunden i sin kunskap om och vilja att hantera sin egen rasism.
Och jag förstår, vi lever i landet där rasism inte finns, men märkligt nog upplevs den ändå av en stor del av befolkningen. Att markera mot den, rasismen, och vara det skyddsnät som rasifierade arbetare behöver och har rätt till ÄR fackets sak och skyldighet. Enligt mig är det kanske deras viktigaste uppgift i sviterna av Tidöavtalet men också i den samtid vi lever i där vi har mer kunskap och verktyg för att motverka rasism! Vad händer när en vit anställd beter sig illa (läs fördomsfullt och rasistiskt) mot en rasifierad småföretagare, är facken lika ivriga med att rådge till att ”gå vidare på andra sätt” då? Med ”lika ivriga” menar jag som de är när rasifierade anställda söker hjälp för den rasism vi vet tack vare dokumentation från exempelvis Brå att vi utsätts för i arbetslivet och av många arbetsgivare.
Fackförbunden har blivit en helig graal som ingen får kritisera eller ställa i dålig dager. Det är en björntjänst då de i sin vita normativa konformitet inte ser bjälken i det egna ögat och bristande förmåga att utvecklas i takt med det medvetna samhälle som strävar efter jämlikhet. Vi vet med oss, efter flera kriser i modern tid, att de som drabbas värst av all osäkerhet i världen och här hemma alltid kommer vara andra klassens arbetare från förorterna och invandrare, vare sig de vandrat från Afrikas horn eller Karolinska i Solna. Det är vi som kommer att ryka från arbetsplatserna först och drabbas värst på grund av otrygga anställningar, oseriösa arbetsgivare och rasistiska strukturer på arbetsmarknaden. Sådant som hör ihop med så mycket annat i livet som ekonomisk otrygghet innebär. Och ingenstans finns förbund som är ivriga att kolla inåt och fråga sig själva: vem skyddar våra rasifierade arbetare när inte ens vi duger till att göra detta?
