Gunnar Bergdahl efterlyser diskussion om Svenska Filminstitutets nya styrelse och ser en överhängande risk för att svensk filmproduktion nu ska komma att drivas i en nationalkonservativ riktning. ”Nu lyssnar vi till paradigmskiftets stöveltramp,” skriver han bland annat i detta inlägg.
Jag sitter och funderar över Anette Novak och Filminstitutet. Och varför ingen diskuterar vilken styrelse denna institution fick i våras av våra nya makthavare. Skrev en kommentar som jag utan framgång försökte få publicerad nu när diskussionen om Filminstitutet måste börja. Många är oroliga, men frågan är om de är det på rätt sak.
Så här kommer den text ingen ville ha:
En av årets minst uppmärksammade förändringar av svenskt kulturliv genomfördes i våras när regeringen, i samverkan med nyssnazisterna/regeringsunderlaget, utnämnde en ny styrelse för Svenska Filminstitutet. I spetsen för denna hittar vi nu ”Drakdrottningen och superentreprenören” Gunilla von Platen, ”känd från tv” och mångmiljonär sedan hon avyttrat sitt framgångsrika bemanningsföretag. Hon omges av en illuster skara med en sak gemensamt. Ingen har någon närmare erfarenhet av den svenska filmens verklighet. Ett par entreprenöriella akademiker med beställd kulturforskning som specialitet, en gammal f d moderat riksdagsledamot, också nu entreprenör, författaren Torbjörn Elensky, en handelsutbildad förläggare, det kulturella alibit Gunilla Kindstrand och sist men inte minst f d överantikvarien Knut Weibull, expert på de särskilda arvsreglerna kring fideikommiss.
Hur han och de andra nu hanterar arvet efter Harry Schein är minst sagt illavarslande. Nyligen meddelade ordförande von Platen att Filminstitutets nuvarande vd Anette Novak ska bort. I ett kortfattat pressmeddelande konstaterades, i vad som påstods vara en enhällig styrelse, att ”det finns behov av ett annat ledarskap”.
Novak hann vara chef på institutet i mindre än två år. Hon ställer in sig i den polsk/ungerska raden av myndighetschefer som nu byts ut. Novaks möjliga brott är förmodligen att hon var den förra regeringens medieutredare. Hon har ju också uttryckt ambitionen att fortsätta föregångaren Anna Serners framgångsrika jämställdhetsarbete inom svensk film. En ambition som inte är något för nyssnazister.
Dessa har ju inte heller en susning om vad armlängds avstånd betyder. Principen föddes i Europas ruiner när kampen mot nazismen och fascismen var vunnen. Den etablerades först av den konservativa brittiska regeringen i form av Art Council och tanken var lika enkel som vacker; politiker skapar resurser för kultur, kulturarbetare fördelar. Så såg lärdomen ut efter Goebbels och den bara förstärktes av Stalins kulturpolitik.
Den oförblommerade Björn Söder är dock tydligare än Tidö: ”Kulturen ska vara fri. Men det som finansieras genom skattemedel ska givetvis kunna påverkas av politiker som fått uppdrag av väljarna att sköta skattebetalarnas pengar och göra prioriteringar utifrån väljarnas intressen. Det kallas demokrati. Oavsett vad vänstern skriker om.” (Twitter 13/12 2022.)
Jag satt själv i Filminstitutets styrelse några år i början av detta sekel. Vi var, precis som nuvarande styrelse, nio personer. Ordförande var Lisa Söderberg, f d radiochef. Men vi var en majoritet av representanter med konkreta erfarenheter av film och svenskt filmliv (producenten Lars Jönsson, regissören Christina Olofson, regissör/skådespelaren Susana Taslimi, skådespelaren Viveca Seldahl, undertecknad). Jag minns att jag tyckte detta var ett konkret uttryck för den politiska maktens begränsade armlängd och enligt dåvarande vice ordföranden Bonnierdirektören Torsten Larsson skapade lika konkreta som givande filmpolitiska diskussioner.
Men nu lyssnar vi till paradigmskiftets stöveltramp. Ribbenvik, Jämtin, Novak… Det är värt att påminna om att nyssnazisterna redan i höstas motionerade om svensk filmpolitik (2022/23:973). Svensk filmproduktion ska bli mer nationalkonservativ. Stopp för ”ökad vänsterpolitisk detaljstyrning via Svenska Filminstitutet”! Istället nyproduktioner ”som lyfter upp och levandegör den svenska historien och det svenska kulturarvet” som kan ”bidra till stärkt gemenskap och sammanhållning i Sverige”. Dessutom bort med textning av filmer för invandrare. De ska, som det står i motionen, ”ta seden dit man kommer”. Kanske tillsammans med hörselskadade svenskar.
Den ”vänsterpolitiska detaljstyrningen” är alltså Filminstitutets mål om jämställdhet och mångfald. Vi väntar med spänning på vem den dressyrintresserade ska bli som tar plats efter Anette Novak. Och på Gunilla Kindstrands efterlängtade frontrapporter.
