Problemen på Sis-hemmen stannar inte där. Det krävs strukturella förändringar och nya placeringsformer. Det skriver Kajsa Nolbeck, postdoktor i socialt arbete med inriktning på barn och unga.

Statens institutionsstyrelse (SiS) och de särskilda ungdomshemmen har figurerat flitigt i media den senaste tiden. Rymningar och fritagningar av ungdomar dömda till sluten ungdomsvård har varit i fokus, samtidigt som återkommande missförhållanden har uppdagats, främst genom Barnrättsbyråns och forskaren Maria Andersson Vogels gedigna granskning av avskiljningar respektive sexuella övergrepp.

Samtidigt har SiS växlat upp sitt säkerhetsarbete, efter krav från regeringshåll, genom säkerhetsklassning av institutioner, och en utbyggd säkerhetsorganisation med nya befattningar som säkerhetssamordnare. Den politiska retoriken präglas av hårda tongångar med fokus på slopade straffrabatter och förslag om återinförande av ungdomsfängelser.

Utvecklingen mot, som vi forskare uttrycker det, starkare repression, speglar en mer allmän utveckling i samhället där politiker och media ibland tycks växeldra i kampen för att ”knäcka gängen”. I Tidöavtalet anges att ”ungdomsfängelser ska ersätta (min kursivering) de särskilda ungdomshem som SiS ansvarar för idag ”. Detta visar på en sammanblandning och en brist på förståelse för vilka ungdomar som är placerade på SiS och orsakerna bakom placeringen. Låt mig bringa lite klarhet i detta.

Majoriteten av de drygt 1000 årligen intagna på SiS placeras utifrån ett omhändertagande enligt Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). De allra flesta är omhändertagna på grund av eget destruktivt beteende, som exempelvis missbruk. Förutom de ungdomar som placeras på SiS utifrån LVU, placeras varje år omkring 70 ungdomar för att avtjäna ett straff enligt Lag om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU) – alltså en mindre andel av det totala antalet ungdomar på SiS.

Denna nyansering framgår sällan i det politiska samtalet eller i media. Att majoriteten av ungdomarna på SiS är omhändertagna och placerade utifrån ett stort vårdbehov liksom att det i själva verket finns stora likheter mellan de dömda och de placerade för vård, är något de flesta inte känner till. Och det är just detta som är min poäng. Ett utåtagerande normbrytande beteende, oavsett om det innebär ett missbruk eller ett kriminellt beteende, är ofta ett symptom på något. Låt mig fördjupa resonemanget.

I mitt nuvarande forskningsprojekt undersöker jag socialtjänstens bild av SiS verksamhet samt vilka ungdomar man anser är i behov av en SiS-placering. Som en del i projektet har jag begärt ut beslutsunderlag som ligger till grund för ett omhändertagande enligt LVU för 84 ungdomar som varit placerade på SiS i närtid.

 Jag har gjort en genomgång av materialet och undersökt förekomsten av så kallade svåra barndomsupplevelser. Internationella studier har visat att sådant som att exempelvis vara utsatt för omsorgsbrist eller någon form av våld, eller att leva i ett hem där det förekommer våld, psykisk ohälsa eller missbruk, utgör traumatiska erfarenheter som ofta har omfattande konsekvenser på både kort och lång sikt.

Förutom de vanliga symptomen på så kallad komplex traumatisering, som exempelvis förhöjd anspänning och stress, kan ungdomar med denna problematik uppvisa symptom som har mycket gemensamt med det som brukar kallas ett antisocialt och normbrytande beteende. Det kan handla om impulsivitet, hyperaktivitet och svårigheter med känsloreglering, vilka i sin tur har samband med missbruk, kriminalitet och ett utåtagerande beteende.

För att ta några exempel från min studie: i mellan 70-80 procent av ärendena förekommer skrivningar som handlar om omsorgsbrist eller försummelse i hemmet, alltså bristande omhändertagande och stöd från vårdnadshavarna. Siffrorna för att ha varit utsatt för olika typer av våld är även de höga, mellan en fjärdedel och en tredjedel, och för sexuella övergrepp omkring en fjärdedel. Förekomsten av psykisk ohälsa, missbruk och våld i hemmet är också hög.

Dokumentationen är ibland plågsamt konkret i sin byråkratiska framställning, alltså får jag läsa om ungdomar som sedan tidig ålder tvingats stjäla för att kunna köpa mat, som har utsatts för sexuella övergrepp eller fått ta hand om sig själva när mamma varit påverkad och psykotisk. Jag skulle kunna fortsätta, men jag tror poängen är tydlig. Och detta är enbart det som framgår i den dokumentation som jag fått ta del av. Det finns all anledning att tro att siffrorna i själva verket är högre.

Samtidigt får jag också läsa om ungdomar som begått allvarliga brott, varit våldsamma och utåtagerande eller är fast i ett missbruk.

Framhävandet av ungdomens eget normbrytande beteende är tydligt i dokumentationen – något som knappast är oväntat. Det är en direkt följd av skälen som måste anföras för att SiS som placeringsform skall komma i fråga, det vill säga: ungdomens eget beteende behöver formuleras som ett problem, annars är SiS inte aktuellt. Så ser lagstiftningen ut. Således förskjuts tonvikten i dokumentationen från ungdomens traumatiska erfarenheter och utsatthet till det egna destruktiva beteendet.

Riskerna med en sådan förskjutning är flera.  Förutom att man inte tar hänsyn till strukturella faktorer som exempelvis socioekonomiska förutsättningar, riskerar man att bortse från att ungdomens beteende ofta är en produkt, åtminstone delvis, av de traumatiska händelser hen varit utsatt för. Vi riskerar helt enkelt att betrakta symptomen som orsaker och därmed behandla fel sak: beteendet, när det i själva verket är orsakerna bakom beteendet som borde vara i fokus. Detta sätter också ljuset på de bristande förutsättningar som SiS har att bemöta och behandla ungdomar som inte har komplex ”beteendeproblematik”, utan komplex traumaerfarenhet som visar sig genom bland annat ett normbrytande, ibland så kallat antisocialt, beteende.

Förståelsen för vilka ungdomar som befinner sig på SiS, liksom deras problem och komplexa behov är en fråga som sträcker sig långt bortom SiS. Den inkluderar även socialtjänsten och lagstiftningen, kräver strukturella förändringar och nya placeringsformer.

För att på bästa sätt kunna hjälpa de ungdomar som har det svårast, krävs reformer på flera områden. Förutom reformerad lagstiftning, krävs fler och nya placeringsformer som tar hänsyn till komplexiteten i ungdomarnas behov. Exempelvis behövs vårdformer där ungdomarna samtidigt får behandling för eventuell traumaproblematik, och annan psykiatrisk och somatisk ohälsa – och behandling inriktad på det egna normbrytande beteendet. Men det krävs också fler insatser tidigare och framför allt ett omfattande arbete på flera nivåer för att förebygga social och ekonomisk ojämlikhet, och för att komma till rätta med de svåra livsvillkor som vissa barnfamiljer tvingas leva under. Men det krävs också att vi klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt och inte betraktar ungdomarna som antingen skyldiga eller skyddsvärda – utan inser att det ibland kan vara fråga om både och. Samtidigt.