”Grundförutsättningen är att utseende spelar roll. Det är självklart och automatiskt så, och det innebär stor risk för diskriminering och otillåten rasprofilering.” Det skriver Anna Lundberg, professor i rättssociologi, som är starkt kritisk till regeringens nya förslag om inre utlänningskontroll.

Regeringen har sedan den tillträdde i höstas lagt många nya lagförslag på temat “återvandring”. Ett förslag som presenterades den 27 juni handlar om det man valt att kalla en effektiviserad inre utlänningskontroll. I praktiken handlar det om att ge polisen ökade befogenheter, bland annat att kroppsvisitera personer de identifierat som utlänningar.

Frågan vi alla måste ställa oss nu är hur polisen kan skilja mellan utlänningar och svenskar. 

Utgångspunkten i förslaget är att alla som vistas i Sverige kan kontrolleras om det finns grundad anledning att anta att de inte har rätt att vistas i landet. Om du inte uppvisar id-handling kommer polisen kunna kroppsvisitera. Du kommer ha rätt att neka till detta om du är svensk medborgare, men inte om du är utlänning. Polisen ska även få omhänderta pass eller andra identitetshandlingar, och kunna ta med personer för utredning.

Vad förslaget innebär i praktiken framgår inte i propositionen, vilket flera remissinstanser kritiserar. Däremot har jag och andra forskare belyst hur inre utlänningskontroller går till.

En typisk situation är att polisen inleder ett samtal eller gör en rutinkontroll med en mörkhyad person. Om personen bryter så kan polisen få anledning att kräva id-handling. Man får inte gå på utseende, för det är diskriminering, så man hittar andra vägar. Men grundförutsättningen är att utseende spelar roll. Det är självklart och automatiskt så, och det innebär stor risk för diskriminering och otillåten rasprofilering – kontroller av människor utifrån hudfärg eller andra etniskt betingade attribut.

I en rapport från Civil Rights Defenders presenteras tidigare forskning om rasprofilering. Den visar att poliser tenderar att kontrollera människor i förorten som kör i specifika bilar, eftersom deras uppsyn i polisens ögon signalerar organiserad brottslighet.

Kriminologen Leandro Schclarek Mulinari, som skrivit rapporten, har gjort intervjuer med drabbade: Unga män vittnar om oförklarliga kontroller eller att man stoppas för mindre förseelser. De berättar om hotfulla situationer eller rasistiska gliringar från poliser, och hur de ofta känner sig misstänkliggjorda. De stoppas flera gånger i månaden, ibland flera gånger samma dag. Detta underblåser bristande tillit till polis och andra institutioner.

En intervjuperson beskriver hur kroppen liksom lagrar den förnedring som det innebär att gång på gång pekas ut av polis.

Om det nya lagförslaget blir verklighet får vi mer av detta i Sverige. Ett stort antal människor kommer att utsättas för grovt integritetskränkande polisiära åtgärder just på grund av hur de ser ut. Inte för att de saknar id-handlingar eller inte har medborgarskap. Deras rättsstatus framkommer ju först genom kontrollen.

En medborgare som inte visar id-handling får inte kroppsvisiteras. I ljuset av de problem som finns i svensk poliskår med just rasprofilering, är det fullt begripligt att enskilda inte vill samarbeta med polisen. Ett klassiskt dödläge, med andra ord, och sådana bör inte regeringen lagstifta fram. Inte heller bör man lagstifta på ett sätt som frammanar rasprofilering.

Remissinstanserna menar att just detta riskerar att hända. Diskrimineringsombudsmannen påtalar att risken för etnisk profilering inte analyseras, och framhåller i stället att myndighetens mandat att granska polisen borde utvidgas i enlighet med FNs tidigare rekommendationer. Justitiekanslern pekar på att det saknas underlag som visar, ”eller ens gör sannolikt”, att genomförandet av förslagen skulle leda till ett effektivare återvändandearbete.

Att lagstifta om mer långtgående integritetskränkande polisiära insatser som redan idag innebär påtagliga risker för diskriminering, är inte att bedriva en ansvarsfull politik eller främja en god samhällsutveckling. Därför borde regeringen dra tillbaka förslaget eller så bör riksdagens ledamöter rösta nej.