Om du inte är fascist så kommer du att älska ”Tore”

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

”Man måste sannolikt vara en kallhamrad kulturkrigande fascist för att inte ta den här serien till sitt hjärta,” skriver Charlotte Wiberg om dramakomedin ”Tore”.

Dramedyserien Tore har ledigt klivit upp på förstaplatsen bland Netflix mest sedda serier i Sverige, och jag kan inte tänka mig annat än att de allra flesta som tittar också älskar den.

Den har mörker, den har ljus och den är en av de där oemotståndliga historierna som låter en människa falla raklång till marken och göra allt fel utan att livet tar slut. Den har helt enkelt en förlåtande bild av människan. Att den ändå blir ett Lehrstück, en moralitet där huvudpersonen faktiskt lär sig något och växer lite, och på många sätt är väldigt tidstypisk är väl okej. Kanske kan man säga att serien är udda på ett konventionellt sätt. Inget ont i det, det gör bara att desto fler av oss älskar den. Det vill säga alla som inte hatar homosexualitet, drag queens och mänsklig svaghet. Och om man gillar synt är det extra enkelt att älska Tore som är full med fin elektronisk pop.

Det är huvudrollsinnehavaren William Spetz som fött fram serien, och den regisseras av Erika Calmeyer. De har gjort ett fint jobb. Marken dras undan från Tores fötter när hans pappa inte bara plötsligt efter 27 år börjar insistera på att Tore ska flytta ut ur deras gemensamma hem och göra något nytt men dessutom går och dör helt plötsligt och lämnar sonen alldeles ensam.

Det säger sig själv att förutsättningarna för ett lyckat sorgearbete, om nu något sådant verkligen finns, helt enkelt är icke-existerande. Tore börjar bete sig illa och nonchalant. Han bryter kontakten med sin bästa vän och gör sig av med pappans fina labrador MJ.

Samtidigt börjar han leva ut på kvällarna, tar droger och hänger med en kille som nästan våldtar honom. Det är lite för typiskt att det är en drag queen som uppträder som god fe och hjälper Tore tillbaka till livet – färgglada minoritetsmänniskor har ofta den rollen, att de agerar som hjälpare till en mer konform huvudperson. Men nu har vi i alla fall kommit så långt att huvudpersonen utan problem kan vara gay.

Tore är som sagt tidstypisk på flera sätt. Att som både pappan och Tore jobba på begravningsbyrå är ju sedan Six Feet Under verkligen the shit.

Psykedeliska droger framställs som något närmast fullständigt ofarligt, huvudpersonen går runt med en hel flaska LSD och delar utan betänkligheter eller problem med sig av dropparna till en sörjande änka som på det sättet får en slags mental kontakt med sin döde man.

Huvudpersonen räddas inte av romantik utan av vänskap och en hund. (Hundar och drag queens förväntas utföra tungt emotionellt arbete.) Allt detta är verkligen 2023 och det är på både gott och ont.

Mest anmärkningsvärt är förstås, åtminstone för någon som vuxit upp på sjuttio- och åttiotalet, det lättsinniga hanterandet av droger. Det känns både väldigt befriande och väldigt naivt på en och samma gång. Vi är mitt inne i ett skifte där den kulturella synen på droger blivit diametralt motsatt det politiska paradigm som fortfarande gäller.

Det finaste med Tore är kanske hur paret Spetz och Calmeyer balanserar ljus och mörker, och låter osympatiska drag hos huvudpersonen få finnas utan att vi tappar intresset för hur det går för honom. Det är väldigt skickligt gjort och man måste sannolikt vara en kallhamrad kulturkrigande fascist för att inte ta den här serien till sitt hjärta.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Felipe Gálvez Haberle gör upp med skönmålningen av Chiles historia

Charlotte Wiberg konstaterar att Felipe Gálvez Haberle med sin revisionistiska västernfilm "The Settlers" gör upp med skönmålningen av Chiles historia.

Vass filmsatir om cancelkultur och uppmärksamhetsekonomi

”Ingen av Borglis filmer är något finstämt psykologiskt drama. De är alla svarta satirer, som drar mot överdrifter och absurditeter,” skriver Charlotte Wiberg.

”Civil War” är en film som angår oss alla

”Alex Garlands nya biofilm ’Civil War’ angår oss alla och ger en skrämmande bild av ett möjligt scenario i den nära framtiden,” skriver Charlotte Wiberg.

Kvinnor som våldtar

Det finns inte något roligt i att köra över en mans brist på samtycke, skriver Charlotte Wiberg som sett filmen ”Marguerites teorem”.