Nu visar SVT Play en hyllningsdokumentär om avantgardefilmaren Jonas Mekas. Charlotte Wiberg är mycket kritisk till filmens innehåll.
Avantgardefilm, konstfilm eller experimentell film. Den ligger som en liten rännil vid sidan av den stora floden med de stora genrerna av berättande film och dokumentärfilm. Men mynnar ut i samma hav av film, där alla sorter beblandas. Filmare som använder kameran som ett poetiskt redskap, eller på något annat sätt i konstnärligt syfte, såsom Jonas Mekas som är föremålet för hyllningsdokumentären Fragment ur paradiset – dokumentärmästaren Jonas Mekas, som finns på SVT Play, är inte vad som brukar erbjudas på biograferna eller som VOD.
Nu visar SVT Play en hyllningsdokumentär om avantgardefilmaren Jonas Mekas. Charlotte Wiberg är mycket kritisk till filmens innehåll.
Avantgardefilm, konstfilm eller experimentell film. Den ligger som en liten rännil vid sidan av den stora floden med de stora genrerna av berättande film och dokumentärfilm. Men mynnar ut i samma hav av film, där alla sorter beblandas. Filmare som använder kameran som ett poetiskt redskap, eller på något annat sätt i konstnärligt syfte, såsom Jonas Mekas som är föremålet för hyllningsdokumentären Fragment ur paradiset – dokumentärmästaren Jonas Mekas, som finns på SVT Play, är inte vad som brukar erbjudas på biograferna eller som VOD.
I titeln kallas alltså Mekas för ”dokumentärmästaren” men han var ingen gängse dokumentärfilmare. Däremot dokumenterade han tillvaron – och just i fragment. Hans filmer är ett poetiskt flöde av ögonblick. Tillsammans med sin bror Adolfas (vars egna verk inte tas upp i filmen) spelade Jonas Mekas en central roll för avantgardefilm i USA, inte bara som filmare men också som spridare av filmkultur, som skribent, genom tidningen Film Culture och bildandet av ett kollektiv som tillsammans fungerade som en distributionskanal för avantgardefilm. Och även om den hängivna konstfilmspubliken inte är stor förekommer naturligtvis en korsbefruktning mellan mainstream och avantgarde genom att etablerade regissörer (exemplifierade i filmen av den stora cineasten Martin Scorsese) ser och tar in avantgardefilm, och vice versa.
Jonas Mekas dog 2019. Hans filmer åtnjöt ett stort uppsving på hans ålders höst. Men samtidigt blev hans förflutna alltmer ifrågasatt. Jonas och Adolfas kom till New York efter kriget, som många displaced persons, personer utan hemvist.
Omständigheterna kring deras flykt från hemlandet Litauen framstår som oklara. Flydde de från tyskarna eller från ryssarna? Historikern Michael Kasper har studerat Mekas förehavanden under krigstiden och funnit att han varit aktiv som skribent och redaktör på två tyskstyrda, antisemitiska tidningar. Även om han inte själv skrivit antisemitiska texter finner Kasper en mycket klandervärd hållning i hur Mekas förhållit sig till sitt förflutna (med största vaghet), inte aktivt rättat till den utbredda tron att han varit förföljd, möjligen en Förintelseöverlevare, och inte talat om mordet på 2 400 judar vid hemstaden Biržai, som de tidningar han arbetade på måste betraktas som medskyldiga till.
Vissa, som filmkritikern J. Hoberman, har så att säga tagit sin hand från Mekas efter denna information, andra har snarare varit skeptiska mot Kasper. Filmen, som är producerad av Mekas familjemedlemmar, tar inte alls upp kontroversen. Hur det än förhåller sig med saken menar jag att Mekas bidrag till filmkonsten, som den 288 minuter långa filmen As I Was Moving Ahead Occasionally I Saw Brief Glimpses of Beauty, står för sig självt. Men det är alltid bäst att veta sanningen om människan i all sin motsägelsefullhet. Kasper säger i en intervju i publikationen RANA från januari i år att han arbetar på en bok om Mekas. Kanske kommer den att skapa större klarhet i frågan.
