Ordskam är en destruktiv strategi

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Ordskam är en destruktiv strategi. ”Det andas förakt för andra, förakt för dem som inte har rätt bildning och hat mot dem som har fel åsikter,” anser Jonas Otterbeck. Här förklarar han varför det är på det viset.

Det är något djupt fascinerande – och besvärande – med försöken att lägga beslag på ett ord, tillskriva ordet en tveklös moralisk kvalitet och sedan skrika när någon använder ordet FEL, när det INTE FÅR användas, eller när någon INTE HAR RÄTT till ordet. Aggression och drev i sociala medier skapar osäkerhet kring språket, rädslor för att tala och skriva och dessutom ett ständigt flöde av ilska, intolerans och omogen moralism. I brist på bättre benämner jag fenomenet ”ordskam” eftersom det är en samtida heders- och skamkultur.

Fenomenet är inte nytt. Stater kan försöka skapa skam kring ord, Sverige till exempel. Städare skrivs om till lokalvårdare och sedan görs ganska misslyckade försök att hävda att städare är ett nedsättande ord. Jag har jobbat som städare. Dagisfröken – förskolelärare. Min partner har jobbat som dagisfröken. Sopgubbe – renhållningsarbetare. En kompis jobbar som sopgubbe. Dessa från toppen beordrade förändringar har aldrig helt slagit igenom. Samtidigt har många blivit rättade med ett ” det heter faktiskt…”.

Den nya vågen av ordskam förlitar sig på två saker, att idéer kan spridas effektivt via sociala medier och att det finns gott om personer som fungerar som högtalare men som inte tänker igenom sina personliga positioner eller konsekvenserna av vad de säger. En utmärkt bok om detta är Outrage! Why everyone is shouting and no one is talking (2021) av brittiska journalisten och sociala medier-aktivisten Ashley ”Dotty” Charles.

Första gången jag lekte med ett ord för fenomenet (då kallade jag det logofobi) var när jag arbetade på Malmö högskola (1998–2008) vid Internationell migration och etniska relationer. Vårt ämne var politiskt känsligt i samhället men också för både lärare och studenter. Tillsammans skapade vi idéer om mer precisa användningar av ord och vi var bland de första att använda teoretiska ord som rasifiering, undervisa om vithet och strukturell diskriminering. Jag vidhåller att dessa teorier och områden erbjöd en kritisk skärpa. Men vi (lärare och studenter tillsammans) skapade också en moralisk ordning kring orden som var olycklig. Medan de påbjudna idéerna möjliggjorde för många att tänka stort, hämmade rädslan från att säga fel vissa studenter ifrån att uttrycka sig fritt, åtminstone till viss del. Att uttrycka sig fel blev förknippat med fördomsfullhet, rasism och intolerans, inte med okunskap om vad teorierna kunde erbjuda. Att på ett intolerant vis hävda att någon är intolerant är märkligt. Det uttrycker ett förakt för dem som inte kan samma sak som den egna gruppen, eller värderar saker på samma vis. I slutänden leder sådana argument till arrogans och ofta klassförakt och fundamentalism.

Det hela verkade bland annat ha att göra med processen att lära nytt och använda den nya kunskapen. Det akademiska språket och inriktningen på att analysera fördomar och rasism i utsagor (representation) i media, politik, film eller allmän diskussion gav verktyg åt studenter och forskare att finna hur genomsyrat av fördomar vårt språk var och våra vardagsrepliker kunde vara. Detta blandades ihop med individers åsikter på grund av en för dålig insikt i hur språk fungerar.

Ord betyder inte alltid det som de anses betyda primärt.

Att uttala en kombination av ljud saknar betydelse utanför ett språk. Din betyder religion på arabiska och något annat på svenska. Men ”din” i sig betyder ingenting. Inom ett språk har givetvis ljudkombinationer mening, men inte stabila sådana. Betydelser etableras genom praktik. Slang, generationsbegrepp, subkulturella eller politiska användningar får ord att svänga i betydelse. En av de mest snygga kapningarna av ett ord stod Hongkongs hbtq-kretsar för när de började använda ordet tongzhi, kamrat, för mer än 20 år sedan. Ordet hade då fallit litet ur bruk i det kinesiska kommunistpartiets vokabulär och kunde enkelt förändras.

Att tala och skriva är handlingar. Handlingarna aktualiserar ord som förankras betydelsemässigt genom andra ord – genom associationer och grammatik. Ett språk fungerar genom ett slags kontrakt om vad som är normalt. Om jag skriver att jag springer fiskgelé ur ett stuprör kommer ingen förstå mig trots att de enskilda orden är rättstavade och betyder något och grammatiken är gängse. Möjligen kommer ordkombinationen att få någon att tänka på Majakovskij. Sammanhang och förankring bestämmer betydelse, inte enkom orden i sig. När Alfred E Khan, ekonomiska rådgivare för Carters regering på 1970-talet, blev tillsagd att inför pressen inte använda ordet lågkonjunktur om den ekonomiska situationen bytte han elegant ut ordet mot ”banan” och alla förstod ändå. Ord betyder inte alltid det som de anses betyda primärt. När någon argt skriker ”Jesus” på amerikanska översätts det lämpligast, och mest korrekt, med ”Fan” till svenska.

Det finns även en avkodningshandling, inte bara ord och talhandlingar. Hur förstår någon vad som sägs? Finns det tillräckligt med gemensamma referensramar? Kan man samma del av språket som talas? Byråkratisspråk eller yrkesspråk kan göra det omöjligt att förstå. Det finns generationsskillnader och så finns det trender. Och den svåravkodade ironin.

De som vill sprida ordskam argumenterar för att det finns ord som inte kan uttalas eller skrivas, oavsett sammanhang. Vissa ord skulle alltså innehålla ett inneboende våld som ger folk fysiska och psykiska reaktioner när de hör det. Istället måste ordet ersättas med en bokstav ett bindestreck och sedan ”ordet”. Att ett ord kan delas upp i dess bokstavs- eller ljuddel och dess associationer (konnotationer) tas inte hänsyn till.

Det är vanligt att hävda att våldet hänger samman med vem som skriver/säger ordet och likaså vem som hör det. Det goda målet är att synliggöra fördomsfulla och hatiska positioner. Problemet är att man stigmatiserar långt fler än så, även allierade som inte ställer upp på ordskamspolitiken. För en religionshistoriker som jag är det dessutom lätt att dra paralleller till ordmagi.

Trollformler och hemliga eller förbjudna ord för gudomar och demoner har fascinerat människor i många kulturer. En vanlig magiföreställning är att någon kan skada dig på distans om de kan ditt fulla namn. Det flesta människor tror inte på denna typ av saker längre men vi känner igen det från populärkultur (Voldemort, han som inte får nämnas vid namn) eller att Jahve är ett gudsnamn som inte får uttalas eller skrivas. Föreställningen bygger inte på den vetenskapligt välgrundade kunskapen att ord är en fonetisk massa utan inneboende betydelse. Istället verkar man tro, eller för en politik som gör gällande, att ord har samma bestående kvalitet som urberget. De är. De formas inte av användning, de förändras inte över tid och sammanhang. De betyder samma sak på olika språk. Men så bygger inte ordskam på vad vi vet om hur språk fungerar utan på politiska mål som tar till grepp som skapar rädsla och skam. Detta hindrar många från att delta i ett offentligt samtal av rädsla för att utsättas för angrepp och att göra fel. Det tystar många som inte är lagda för konfrontation eller som inte har den senaste utbildningen. Men så lär dig då, tänker någon högt. Om allt? Ska man vara expert på allt?

Det finns många som sliter och drar i ord, ibland med argumentation tunn som en finskuren gurka.

Vi testar dig här och nu: Vad är det just nu rätta sättet att benämna de som en gång kallades kollektivt för eskimåer? Har du koll på vad de som en gång kallades indianer vill kallas – i USA, Kanada och Chile (ledtråd, det kommer inte vara samma ord)? Vet du vilket ord som föredras av de som benämns som berber? Ledtråd när det gäller alla orden ovan: olika aktivister vill olika saker så du kan inte göra rätt i relation till alla.

Det finns många som sliter och drar i ord, ibland med argumentation tunn som en finskuren gurka. Det ord man en gång lärde sig var det politiskt respektfulla kan nu vara indraget i en politisk omvärderingskamp med politiska mål som gör omvärdering meningsfull för de inblandade. Men som enskild påläst och investerad i en kamp kan man vara ödmjuk eller inte. Konfrontatorisk eller inte. Ordskam är dock en riskabel strategi. Det andas förakt för andra, förakt för de som inte har rätt bildning och hat mot dem som har fel åsikter.

Det är en dålig grund för demokratiska samtal oavsett om man har goda politiska motiv eller inte. De symboliska våldshandlingarna som följer vid ett drev riktat mot en människa som sagt eller gjort fel är farligt på riktigt, vi är bräckliga varelser. Att det känns bra i magen att hårt kritisera någon annan måste kopplas till förståelsen att man kan vara del av något som kan vara direkt farligt för en annan människa.

Om du känner dig träffad läs en bra bok om detta, fundera på vad du vill och om du verkligen är beredd att delta i symboliska våldshandlingar.

Är det den du är?

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Jonas Otterbeck
Jonas Otterbeck
Jonas Otterbeck är professor I islamologi vid Agha Khan University, London.

Helgessän: Låt inte terrorn mot islam vinna!

Det är hög tid för politiker och journalister att inse att det finns en påfallande bred hotbild mot muslimer i Sverige, skriver Jonas Otterbeck, professor i islamologi.

Helgessän: Lagar mot blasfemi fungerar inte

Kraven på att skydda religioner mot kränkning fungerar inte i en global, pluralistisk värld. Det menar Jonas Otterbeck och ger en bakrund till hur man historiskt inom islam sett på bland annat blasfemi.

Helgessän: Extremhögern tecknar en nidbild av Muhammed

Richard Jomshof uttalanden om Mohammed tyder på en djup okunskap om vad profeten står för. Jonas Otterbeck reder ut vad Mohammed står för.

Sheikh Jomshof vet bäst

Sheikh Jomshof har i åratal talat om islamiseringen av Sverige. Följ hans otvetydiga råd. Sheikh Jomshof vet ju bäst," skriver Jonas Otterbeck.