Palmetraumat måste bearbetas på ett annat vis

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Charlotte Wiberg har sett den nu aktuella tv-serien ”Palmemordet – den stora mörkläggningen” och kommer till slutsatsen att Palmetraumat måste bearbetas på ett annat vis.

Vi kommer inte att komma över det på länge än, och Netflixserien Den osannolika mördaren där humorikonen Robert Gustafsson spelade Stig Engström som omöjligt beige gärningsman, vilket skapade en märklig mixad känsla av komik och deprimerande tristess omkring det hela, var för många av oss inte en tillfredsställande upplösning på dramat Palmemordet, som vi levt med i snart fyra decennier. Det framkom aldrig något vettigt motiv i serien, och för min del som en av dem som hyste mer kärlek än hat till Palme behövs det någon form av förklaring till händelsen för att vi ska kunna betrakta den som avslutad.

Nu har på flera plattformar (HBO Max, Kanal 5, Discovery) en ny serie dykt upp som verkar som skräddarsydd för oss otillfredsställda. Palmemordet – den stora mörkläggningen ägnar också första avsnittet till övervägande del åt själva reaktionerna på mordet. Tv-serien är skapad av Jan Stocklassa, en amatör som drabbats av ”Palmeviruset”. Detta virus som har en förmåga att göra var och varannan svensk till en privatspanare med egna teorier om Palmemordet. Stocklassa var själv en ung vuxen när mordet skedde. Det var även jag och det hade uppenbarligen en skakande inverkan på honom, liksom det hade på mig. Filmen får mig att återuppleva inte bara den chockartade händelsen utan också den extrema frustration det innebar att polisarbetet var så extremt klantigt.

Hela nationen hade egentligen behövt en traumabehandling inte bara på grund av själva mordet utan också på grund av denna märkliga totala oförmåga att hantera det.

Palmemordet är och förblir en varböld i svensk historia och vad vi hade behövt är något slags kollektiv bearbetning av det. Palme var ju en politiker som väckte starka känslor. Men varför var han egentligen så älskad och hatad? Det går Stocklassa inte på djupet med. I stället följer han de begripligt nog oemotståndliga spår som lades ut av Stieg Larsson, ett annat nationalhelgon, i de papper han lämnade efter sig och Stocklassa lagt vantarna på.

Stocklassa tittar både på synen på Palme utomlands och på det där märkliga och vidriga fenomenet Palmehat. Det blir mycket bruten engelska och teorier som rent psykologiskt är mycket mer tillfredsställande än föreställningarna om Engström, Pettersson, Andersson eller Lundström som förövare. Men är de sanna? Det är nog för sent för att någon verkligen ska kunna presentera en lösning som skulle kunna sätta stopp för alla spekulationer.

Vad vi behöver är som sagt kanske snarare filmer om Palme som offentlig gestalt, inte biografier utan filmer om vad Palme egentligen betydde för oss, och vilken inverkan på Sverige mordet på Palme egentligen hade. Det är aldrig för sent för detta.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Felipe Gálvez Haberle gör upp med skönmålningen av Chiles historia

Charlotte Wiberg konstaterar att Felipe Gálvez Haberle med sin revisionistiska västernfilm "The Settlers" gör upp med skönmålningen av Chiles historia.

Vass filmsatir om cancelkultur och uppmärksamhetsekonomi

”Ingen av Borglis filmer är något finstämt psykologiskt drama. De är alla svarta satirer, som drar mot överdrifter och absurditeter,” skriver Charlotte Wiberg.

”Civil War” är en film som angår oss alla

”Alex Garlands nya biofilm ’Civil War’ angår oss alla och ger en skrämmande bild av ett möjligt scenario i den nära framtiden,” skriver Charlotte Wiberg.

Kvinnor som våldtar

Det finns inte något roligt i att köra över en mans brist på samtycke, skriver Charlotte Wiberg som sett filmen ”Marguerites teorem”.